1 – Vi bad om ett mellanår – Billborn och Björklund siktade högre
Inför säsongen kändes det som alla förväntningar var ganska lågt ställda på IFK Göteborg. Det fick naturligtvis inte bli ytterligare ett bottenår, med kvalstreck och ångest flåsandes i nacken. Personligen hade jag, åtminstone före det grymma cupspelet, tagit ett mellanår. Det kändes som att Blåvitt behövde precis just det. Ett år utan bottenstrid där tränaren långsiktigt kan bygga upp en filosofi. Det blev mer än så – att IFK Göteborg slutar fyra i Allsvenskan är inget annat än succé.
Det går att peka på andra lag som underpresterat, om man vill vara sådan. Det går också att peka på flyt, små marginaler som gått åt rätt håll eller att IFK Göteborg fortfarande har en väldigt lång väg kvar till den absoluta toppen. Men snälla var inte sådana, åtminstone inte idag. IFK Göteborg har gjort en säsong som överträffat alla förväntningar och som dessutom kan innebära en väldigt trevlig sommar 2026 – om stjärnorna står rätt. Tack för det!
2 – Tack för allt Gurra – för alltid en av de största
Gustav Svensson är den sista kvarlevan från det framgångsrika IFK Göteborg. Gustav Svensson är också den sista i en rad hemvändare med blandade framgångar under 20-talet. Gustav Svensson är förmodligen den allra största Blåvittspelaren i modern tid. Om det inte vore för honom är det troligt att IFK Göteborg kvalat till Superettan åtminstone en gång de senaste två åren. Det har inte varit glamouröst, roligt eller speciellt kul för Gurra att spela i IFK Göteborg sina sista år. Men han gjorde det ändå, med bindeln på armen, trots att han kunnat sluta redan förra året eller året innan dess – tack för allt Gurra. Och tack för att du valde att sluta med fanan högt.
3 – Hatten av till tifogruppen
Dubbla tifon och dubbla hyllningar till Ultras Göteborg som firar 20 år. Det är klart att Gustav Svensson också förtjänade ett hyllningstifo, men jag har väldigt stor förståelse för att det inte går att få ihop med så kort varsel. Ultras-tifot var troligtvis planerat sedan länge, så det är vad det är. Att leta splittringar i supporterled på grund av det är inte riktigt vad som behövs givet all turbulens den senaste säsongen. Hatten av till Tifogruppen för två högklassiga koreografier och kul att få avsluta tifo-året 2025 med dunder och brak, trots all skit som blivit och varit innan.
4 – ”Peking åker ur”
Egentligen har jag inget emot IFK Norrköping, men efter dagens match ser jag gärna att Peking spelar i Superettan 2026. Dels för att det så klart vore ett rejält lyft för Göteborgsfotbollen i stort att få upp ÖIS, och för Blåvitts del roligt med ännu ett riktigt derby. Men framför allt är det inte värdigt Allsvenskan, ett så taktiskt dåligt lag som IFK Norrköping hör hemma där. Vad hände egentligen? Hur kan det aldrig gå upp för dem att det är en ganska skör lina att freda ett mål i 90 minuter plus tillägg? Det blir oerhört spännande att följa kvalet mellan två klassikerklubbar – jag tror faktiskt att Peking åker ur.
5 – Framtiden är ljus
Framtiden är ljus och den stavas Benjamin Brantlind. Såväl idag som borta mot Djurgården visar Blåvitts 17-åring att han klarar av och faktiskt hör hemma i en allsvensk startelva. Inlägget han slår till Alioum vid 1–0 är av högsta, högsta klass och tungan på vågen i en match där IFK Göteborg länge hade svårt att skapa de riktigt heta chanserna. Att se hur mycket han brinner för den blåvita tröjan varje gång han är på planen gör en väldigt, väldigt glad. Ge den grabben en försäsong så kan det bli extremt spännande att följa nästa år.
Benjamin Brantlind har gått från klarhet till klarhet under hösten 2025.
6 – Drömmen om Europaspel
Att komma fyra innebär att Blåvitt faktiskt har en ganska stor chans att kvala till Europa under sommaren 2026. GAIS ser jag nog inte som kandidater att vinna Svenska Cupen, men Mjällby och Hammarby håller jag absolut som favoriter tillsammans med Djurgården och Malmö. Det finns alltså en ganska god möjlighet till en stökig bortaresa i Moldavien eller Azerbaijan för de som vill. Låt oss gå in i vintermörkret med den lilla, lilla förhoppning och dröm.
7 – Den årliga höstdepressionen
Vad gör vi nu? Varje år när Allsvenskan tar slut lämnas vi kamrater tomma, deppiga och utan en tydlig höjdpunkt varje helg. Det svenska landslaget vill man ändå inte se, och det känns skrämmande långt till april 2026. I år är det för första gången på många år inte skönt att säsongen är över. Jag vill faktiskt redan ha mer. Så ge mig januarirykten, försäsongsläger och träningsmatcher mot Lilleström nu. Jag vill inte vänta mer.
