FEWL
2013-02-04 10:22
Paul Kemeny om engelsk fotboll: Spela tills domaren blåser!
Paul Kemeny
14 kommentarer
Vad är det som gör att spelare automatiskt tror att spelet ska stoppas så fort man åker på en tackling tillräckligt kraftfull att man inte kan stå kvar på benen? Vad är det som gör att spelare tror att spelet kretsar mer runt den egna individen än sitt eget lags bästa?
Hur kan spelare ligga på marken och åma sig medan lagkamraterna gör allt för att försvara sitt mål, för att sedan studsa upp och ventilera sin ilska mot domartrion som om inget hade hänt?
Det var ofrånkomligt att eftersnacket till gårdagens annars fantastiska match mellan City och Liverpool skulle handla om konsekvensen efter Daniel Aggers tackling på Edin Dzeko som resulterade i att Daniel Sturridge kvitterade City’s ledning, samtidigt som den bosniska landslagsspelaren låg kvar på marken i över en minut och förmodligen ville visa en poäng med en privat liten protestaktion.
Då kan jag tycka att det bästa som kunde hända sporten var att Liverpool fick göra mål.
Dzeko var arg och supportrarna var arga. Mancini var vansinnig, både domaren Anthony Taylor och sin anfallare. För även om Aggers tackling möjligen var på gränsen har domaren ingen skyldighet att stoppa spelet så vida det inte handlar om en huvudskada.
Mancini tyckte efteråt att Liverpool skulle sparkat bollen ur spel, som om det ska vara någon tyst överenskommelse spelare emellan. Men varför är det spelarnas skyldighet att avgöra när spelet ska stoppas, det är inte de som bestämmer på planen.
Det är inte heller försvarbart av Dzeko att studsa upp och springa bort till domarna så fort Sturridge boll gått i mål, tydligen opåverkad av tacklingen. Är det någon som ska vara arg på nån är det lagkamraterna som ska vara det mot sin egen anfallare.
Vanligtvis hade det inte blivit så förödande som ett mål i den här situationen. Nu blev det så, och det är bra. Det blir uppmärksammat och får igång en diskussion. Förhoppningsvis lär sig spelarna nåt av det också, att man ska spela tills domaren blåser.
Hur kan spelare ligga på marken och åma sig medan lagkamraterna gör allt för att försvara sitt mål, för att sedan studsa upp och ventilera sin ilska mot domartrion som om inget hade hänt?
Det var ofrånkomligt att eftersnacket till gårdagens annars fantastiska match mellan City och Liverpool skulle handla om konsekvensen efter Daniel Aggers tackling på Edin Dzeko som resulterade i att Daniel Sturridge kvitterade City’s ledning, samtidigt som den bosniska landslagsspelaren låg kvar på marken i över en minut och förmodligen ville visa en poäng med en privat liten protestaktion.
Då kan jag tycka att det bästa som kunde hända sporten var att Liverpool fick göra mål.
Dzeko var arg och supportrarna var arga. Mancini var vansinnig, både domaren Anthony Taylor och sin anfallare. För även om Aggers tackling möjligen var på gränsen har domaren ingen skyldighet att stoppa spelet så vida det inte handlar om en huvudskada.
Mancini tyckte efteråt att Liverpool skulle sparkat bollen ur spel, som om det ska vara någon tyst överenskommelse spelare emellan. Men varför är det spelarnas skyldighet att avgöra när spelet ska stoppas, det är inte de som bestämmer på planen.
Det är inte heller försvarbart av Dzeko att studsa upp och springa bort till domarna så fort Sturridge boll gått i mål, tydligen opåverkad av tacklingen. Är det någon som ska vara arg på nån är det lagkamraterna som ska vara det mot sin egen anfallare.
Vanligtvis hade det inte blivit så förödande som ett mål i den här situationen. Nu blev det så, och det är bra. Det blir uppmärksammat och får igång en diskussion. Förhoppningsvis lär sig spelarna nåt av det också, att man ska spela tills domaren blåser.
