När vi summerar året landar Sirius till slut på 39 poäng och en niondeplats i Allsvenskan – ett resultat som på pappret ser fullt godkänt ut. Men siffrorna berättar långt ifrån hela historien.
Vår och sommar – när ingenting satt
De första två tredjedelarna av säsongen var, ärligt talat, svåra att ta sig igenom som supporter. Efter 18 omgångar stod Sirius på 14 poäng och befann sig djupt nere i bottenträsket. Försvarsspelet var svajigt, strukturen otydlig och lagets identitet närmast obefintlig.
Andreas Engelmarks första halva av säsongen präglades av sökande. Laget bytte formationer och roller – ofta med känslan av att försöka hitta rätt mitt under pågående match. Resultatet blev en osäkerhet som spred sig från backlinje till anfall.
Förlusterna staplades, marginalerna var konsekvent emot och självförtroendet sjönk för varje omgång – något som kanske tydligast symboliserades av Ismael Diawaras tunga vår.
Att Sirius över huvud taget lyckades hålla sig flytande under den här perioden får nästan ses som en prestation i sig.
Vändningen – Örjans vall som startskott
Någonstans i allt mörker kom ändå vändpunkten. Den där bortamatchen mot Halmstad på Örjans vall med ett mål som knappast kommer vinna något estetiskt pris – blev startskottet på något nytt. Tre poäng, en efterlängtad seger och framför allt: en känsla av att laget faktiskt kunde vinna matcher igen .
Därifrån började pusselbitarna sakta falla på plats. Försvarsspelet stabiliserades, rollerna blev tydligare och flera spelare tog kliv individuellt.
Hösten – ett helt annat Sirius
Det Sirius vi fick se under hösten var nästan ett helt annat lag. På de sista 12 matcherna tog man 25 poäng , och avslutade säsongens fem sista matcher med 13 poäng av 15 möjliga . Plötsligt var Blåsvart ett lag som kunde slå alla – inklusive Hammarby, Malmö, GAIS och Elfsborg.
Den där 5–1-segern mot Malmö FF blev på många sätt symbolisk. Efter en vecka av mediastorm och intern press efter fadäsen på 3Arena svarade laget med säsongens kanske mest kompletta insats. Det var disciplinerat, cyniskt och samtidigt offensivt effektivt.
Kontraktet säkrades till slut med två omgångar kvar utan någon kvaldramatik – och likt 2023 kunde Sirius avsluta en säsong med rak rygg.
Leo Walta – säsongens bästa spelare
Det går inte att skriva en summering av 2025 utan att stanna vid Leo Walta . Finländaren var inte bara Sirius bästa spelare – han var en av seriens mest avgörande.
16 mål från mittfältet, matchavgörande insatser vecka efter vecka och en professionalism som stod i skarp motsats till den situation laget befann sig i under våren och sommaren. När ett bud nobbades valde Walta att höja sin nivå ytterligare, snarare än att slå av på takten. Det säger allt om hans karaktär.
Att han lämnar i januari känns oundvikligt. Frågan är snarare hur Sirius ska ersätta både hans poängproduktion och hans professionalism.
Andra spelare som ska lyftas när vi summerar säsongen 2025 är bland annat nyförvärven Henrik Rönnlöf Castegren och Oscar Krusnell . Deras insatser både i försvaret och framåt i banan har varit direkt avgörande för Sirius höst.
Melker Heiers och Marcus Lindbergs nya roller gav ett lyft för stabiliseringen av mittfältet, samtidigt som det gav Leo Walta möjligheten att fokusera på det han är absolut bäst på.
Till sist ska även Robbie Ure och Isak Bjerkebo få uppmärksamhet för sin säsong. Även om målproduktionen dalade lite mot slutet för den käre skotten, gör han ändå en fullt godkänd säsong. Bjerkebo fick en hel del kritik från mig under våren, men växlade upp rejält under hösten och lärde mig läxan om att tålamod är en dygd när det kommer till spelare man värvar från Superettan.
Trupp, struktur och framtid
Inför 2026 ser förutsättningarna bättre ut än på länge. Backlinjen är till stora delar intakt, målvaktssituationen är med David Celic okej och flera unga spelare som förhoppningsvis tar nästa kliv 2026. Mittfältet står förvisso inför en förändring utan Walta, men där finns redan ett nyförvärv i Matthias Nartey. Frågan är dock om han är redo att axla den rollen?
Den största lärdomen från 2025 är dock tydlig:
Sirius måste bli jämnare.
Över tid går det inte att förlora matcher med 8–2 för att sedan vinna nästa med 5–1. Det kan heller inte finnas perioder som de första sju matcherna eller de sex vinstlösa matcherna under sommaren. Ska klubben ta nästa steg krävs en tydligare grundstruktur från start, där exempelvis försvarsspelet sitter redan i mars – inte i augusti.
Slutsats
Sirius 2025 var en säsong av ytterligheter.
En säsong som började i kaos, passerade genom desperation – och slutade i positivism.
Det var väldigt länge varken vackert eller stabilt.
Men det var till slut tillräckligt.
Och kanske viktigast av allt: det finns faktiskt något att bygga vidare på.
