Sirius kom ner till Malmö med tre raka segrar i ryggen, men med ett spel som kanske inte riktigt övertygat. På förhand kändes därför matchbilden ganska given: liknande den mot Hammarby och Västerås, där motståndarna får styra med boll och Sirius tvingas ligga lågt och försvara.

Så fel man kunde ha.

Redan från start tar Sirius tag i matchen. Malmö FFs närmast obefintliga press öppnar upp ytor som Blåsvart utnyttjar direkt. Anfall efter anfall etableras under första halvlek, och det är Sirius som sätter tonen.

Det skulle dock inte bli några mål i det öppna spelet. Istället visade Sirius upp ett nytt vasst vapen, nämligen fasta situationer.

Precis som mot Västerås SK kommer samtliga mål på fasta. Det första efter att Anker och Persson brunkar fram bollen på en hörna till en helt fristående Mohamed Soumah, som till slut kan trycka in ledningsmålet. De två följande kommer efter fina frisparksvarianter, där Krusnells precisa passning sticker ut som matchens absoluta höjdpunkt.

Någonting har hänt med Sirius i den här delen av spelet. Exakt vad är svårt att sätta fingret på, och någon djupare taktisk analys ska jag inte ge mig på här.

Men vissa saker är tydliga.

Max Westerberg har tagit över ansvaret för fasta situationer efter Petter Hansson. Tobias Anker har vuxit in i rollen som den där dominanta, fysiska mittbacken man länge hoppats på. Och Mohamed Soumah har tillfört en ny dimension. Förenklat, absolut – men någonstans där i den förenklade bilden ligger förklaringen.

Sirius har gått från att vara små, snälla pojkar med mössan i handen, till ett lag som är stort, grinigt och obekvämt när det krävs.

Och kanske är det just där någonting har lossnat på riktigt.

Olika medier pratar om att Sirius inte åkte ner för att be om ursäkt.

För varför skulle man åka ner till Malmö och be om ursäkt? Varför skulle man göra det överhuvudtaget, mot något lag i den här serien, med den kvalitet som nu finns i truppen?

Det här Sirius har inget behov av att stå med mössan i hand längre. Man spelar sitt spel, på sina villkor, oavsett motstånd.

Just nu svävar laget fram. Självförtroendet lyser igenom i varje aktion, i varje duell, i varje fast situation som lyfts in i straffområdet. Det är en känsla av att saker faller åt rätt håll, att detaljerna sitter, att laget vet vad det gör.

Hur länge det håller? Det är en fråga för en annan dag.

Just nu finns det ingen anledning att titta bakåt – bara framåt.