Som avslutning på valborgsveckan i Uppsala hade närmare 8 800 åskådare tagit sig till Studenternas för att se sitt obesegrade lag i strålande solsken.
Allt var upplagt för en riktig fotbollsfest. Frågan var bara om laget var lika slitna som halva staden efter dagarnas firande.
Den första halvleken gav oss svaret – en prestation som inte gick att känna igen.
Det här var inte det IK Sirius vi vant oss vid den senaste tiden. Spelet var ofokuserat, tempot svajigt och misstagen ovanligt många.
Olyckligt nog blev Oscar Krusnell symbolen för den trevande starten. I efterhand har det framkommit att han spelade sjuk, vilket förklarar en del av insatsen. Samtidigt är det svårt att bortse från att båda Kalmars mål har sin upprinnelse i situationer där Krusnell antingen missar sin markering eller inte hinner kliva ut och blockera.
Men det vore orättvist att enbart fokusera på hemmalagets brister. Kalmar FF förtjänar också beröm. Inför matchen höjdes ett varningens finger för duon Rosenqvist och Sagoe Jr, och det skulle visa sig vara befogat. Framför allt var Sagoe Jr. högst delaktig i båda målen och satte sin prägel på matchbilden. Smålänningarna chockade förmodligen alla på läktaren när man var det bättre laget över hela halvleken.
Scenförändring i andra
Både Melker Heier och Andreas Engelmark var tydliga i halvtid: energinivån var alldeles för låg. Tyvärr var det inget som förändrades direkt efter paus. De första tio minuterna av andra halvlek såg i mångt och mycket ut som en förlängning av den första – tempofattigt, passivt och utan den där skärpan som krävs.
Vändpunkten kom istället i den 53:e minuten.
Då valde Engelmark att agera. Både Oscar Krusnell och Neo Jönsson, som båda haft en tung eftermiddag, plockades av planen.
In klev i stället ICA-handlaren Victor Ekström – och Joakim Persson.
Och där någonstans började matchbilden att skifta. Reduceringsmålet kommer bara fem minuter senare efter att Lindberg spelat fram Victor Svensson som enkelt placerar in 1–2.
Sedan har vi straffsituationen som Victor Ekström ordnar fram.
Det har börjat mumlas en del om att IK Sirius får ovanligt många straffar med sig. Mycket av det snacket går att spåra till situationen mot VSK, där Oscar Krusnell filmade till sig en straff. Ifrågasättandet handlar också om att andra lag haft liknande situationer som inte haft samma utfall.
Det är dock straff.
Ekström blir tydligt fasthållen runt midjan när han försöker ta sig in i straffområdet. Det handlar inte om något tveksamt domslut – det är snarare ett resultat av dåligt försvarsspel.
Isak Bjerkebo kliver fram och förvaltar möjligheten säkert. Plötsligt börjar publiken ana tre poäng.
Känslan förstärks ytterligare en stund senare. Efter en stark räd längs vänsterkanten av Robbie Ure dyker Bjerkebo upp helt fri, återigen från straffpunkten.
Men den här gången vill det sig inte.
Avslutet är kraftfullt, men tar i ribban – och matchen lever vidare.
Avgörandet skulle dock komma. Joakim Persson lyckas nicka fram bollen till den nyss inbytte Samuel Adindu som kommer helt fri med målvakten och skjuter in slutresultatet 3–2 till Sirius. Euforin utbryter på Studenternas.
Sirius släpper in mycket mål
Sirius vinner igen. Tre nya poäng in på kontot. Ändå är det något som skaver.
Sex insläppta mål på de tre senaste matcherna är inga siffror som går att blunda för. Visst, fyra av dem har kommit mot topplag som Malmö FF och BK Häcken. Men det förändrar inte helhetsbilden: det har blivit för enkelt att skapa chanser och göra mål på Sirius igen.
Och låt oss vara ärliga, marginalerna var på rätt sida den här gången. På matchens sista hörna är det Victor Ekström som kliver fram och räddar på mållinjen. Där och då är det inte struktur eller kontroll som avgör, det är en enskild aktion.
Nu väntar Örgryte IS. Ett sargat motstånd, ja – men också en match som säger något om vart Sirius faktiskt står. Här räcker det inte att bara vinna. Här behöver man visa kontroll, sätta standarden och – inte minst – hålla tätt bakåt.
Melker Heier, Mohamed Soumah och Victor Svensson höll hög nivå matchen igenom. Joakim Persson och Victor Ekström gör superba inhopp. Det är där ribban ligger. Nu krävs det att fler når upp och att prestationerna håller över 90 minuter, inte bara i perioder.
För visst märks det att något har förändrats.
För inte särskilt länge sedan handlade allt om att bara ta tre poäng, oavsett hur det såg ut. Nu räcker inte det längre. Nu finns en förväntan om hur segrarna ska tas.
Och kanske är det just där svaret finns.
Det här laget har tagit klivet – från att hoppas på vinster till att förvänta sig dem.
Nu återstår bara att leva upp till det.
