Äntligen. Ny säsong, ny luft i lungorna. Ett blankt papper. En chans att starta om.
Sedan började matchen, och det var tillbaka på ruta ett.
West Ham förlorade premiären mot nykomlingarna Sunderland med 3–0.
Inför matchen skrev jag, klart och tydligt, att det här skulle bli en tuff uppgift. Med det tänkte jag att West Ham kanske skulle få kämpa för vinsten. Kanske att det “bara” skulle bli oavgjort.
Inte att en nykomling, som inte spelat i ligan på åtta år, skulle köra över oss och att vi skulle lämna Stadium of Light utskrattade och totalsågade av precis hela den medvetna fotbollsvärlden.
Det hela började när elvan släpptes. Allt var precis som det skulle, förutom mittfältet. Hur man kan välja att ställa ut James Ward-Prowse och Guido Rodriguez i en premiärelva är bortom min förståelse. Och mycket riktigt, det var en totalkross i mittfältskampen. Detta trots att hemmalagets mittfält aldrig spelat en tävlingsmatch tillsammans.
Jag ska inte sitta här och säga att West Ham var usla matchen igenom, för det stämmer så klart inte. Inledningsvis var det faktiskt ganska piggt. Det var som att spelarna också levde kvar i försäsongen och den härliga lagmoral som präglat såväl innehållet på sociala medier som spelet ute på planen under försäsongen.
Där och då kände jag inte något som jag kände i fjol. Jag tänkte att, det här kan nog bli bra.
Sedan började andra halvlek. I en period av matchen där den naturliga matchbilden borde heta att West Ham för spelet för att Sunderlands “nykomling som spelar hemmapremiär”-anstormning borde ha lagt sig, klev i stället hemmalaget ut och var numret större.
Återigen, mest för att de ständigt vann mittfältskampen.
Och mycket riktigt. Efter en timme kom också målet, och säsongens West Ham började kännas som det West Ham man tvingats vänja sig vid senaste året.
När tvåan kom, på nästintill likadant sätt som det första, så kände jag mig verkligen som hemma igen. Det är ingen skillnad från i våras. Det är precis samma sak.
Som grädde på moset skulle nyförvärvet mellan stolparna, Mads Hermansen, stå för en rejäl tavla som fastställde slutresultatet 3–0, och som direkt skulle innebära att supportrar över hela sociala medier redan vänt sig emot honom. Allt är precis som det brukar.
Jag är inte den som brukar dra för stora växlar tidigt. Men jag är heller inte den som klarar av att sminka en gris och låtsas som att allt är perfekt. Den här insatsen var raka motsatsen mot vad West Ham behöver. För redan nu ser majoriteten av den här ligan oss som en slagpåse. Redan nu har fansen dömt ut såväl Potter som resten av laget. Redan nu börjar det osa kris.
Jag kan bara hoppas att det här var sista strået som även fick David Sullivan att inse att vi måste, till varje pris, ha minst en ny mittfältare. Annars är hans, och vår, kära leksak i den engelska högstadivisionen ett minne blott. För det här håller inte. Det var inte vad han behövde, det var inte vad Graham Potter behövde, men framför allt var det inte vad vi supportrar behövde. Vi förtjänar mer än så här. Och jag hoppas vi kommer att få det. Säsongen är lång, och kanske är jag väl tidig att vara så pass hård som jag är.
Men det här var inte bra. För någon. Det måste bli bättre, annars är vi riktigt illa ute.
Härnäst väntar världsmästaren Chelsea, och därefter sensationslaget Nottingham Forest, högt flygande Tottenham och Crystal Palace, som fortsatt vandrar på moln efter FA-cuptiteln. Någon får gärna försöka övertala mig, men det kommer inte att bli lättare än idag. Snarare tvärtom.
2025-08-16 18:00
Sunderland AFC - West Ham Utd3 - 0
West Ham
idag kl. 01:34
Sunderland–West Ham 3–0: Samma gamla vanliga
Det tog en timme. Sedan var West Ham på samma plats som de har varit sedan Moyes lämnade. Sunderland vann premiären med 3–0.
Kasper Ljungström
