Malmö FF. Sveriges genom tiderna bästa fotbollslag, anser främst ljusblå supportrar i landets tredje största stad. Enligt inte så få andra en arrogant flinande klubb; det blir nog lätt så när man har resultaten och segerraderna på sin sida.

Klart är att man under en väldigt lång period nu har dominerat vår inhemska liga – bortsett från det misslyckade 2022 då man hamnade först på en bedrövlig sjundeplats – resultatet av ett effektivt bygge som har kunnat förverkligas genom inkomster från ett flertal rätt lyckade Europaspel, samt spelarförsäljningar som genererat enorma summor med svenska mått mätt; inte minst den av Hammarbys egen Zlatan Ibrahimovic, som nog var den som lade den ekonomiska grund man strategiskt kunna spinna vidare på. Det senare har givetvis inneburit att man kunnat investera i ett flertal intressanta nyförvärv. Högst motvilligt måste man imponeras.

Lika imponerande har inte inledningen på Allsvenskan 2025 sett ut. Efter bärgad finalplats i Svenska Cupen inledde man förvisso med uddamålsviktorior mot Djurgården och Elfsborg, vilket var symptomatiskt för en mästarklubb, men fortsättningen med endast oavgjort borta mot AIK och hemma mot Sirius fick varningsklockor att ringa på och runt Eleda Stadion. Det har sett andefattigt och trögt ut, o-flytigt, fantasilöst, målsnålt och tungrott. Alltså långt ifrån imponerande, men det måste ställas mot kravbilden på detta lag som allt som oftast pekar på att man är starka nog att jogga obesegrade genom drygt 30 omgångar.

En sak som står fullständigt klar är att man har tappat i slagkraft på grund av framför allt två försäljningar. Peruanske landslagsmannen Sergio Pena (till grekiska PAOK) visade sig utvecklas till en mittfältsdominant i serien – alltså som fotbollsspelare, inte bilförare, då han dömdes till samhällstjänst för grovt rattfylleri och olovlig körning 2023) – och Sebastian Nanasi (till Strasbourg i Ligue 1) var Sveriges kanske bästa spelare säsongerna 2023-24). Ingen klubb, inte ens Malmö, förlorar namn som dessa utan att en viss blödning uppstår, åtminstone på kort sikt.

Hur har Hammarby då stått sig historiskt mot denna koloss?

Statistiken talar sitt tydliga språk. Av 21 matcher har Hammarby förmått vinna endast tre mot Malmö, sex har slutat oavgjort. I november i fjol lyckades Söders Stolthet knipa ett kryss på Nya Söderstadion, medan bortamötet slutade i en ytterst smickrande tvåmålsförlust ett par stenkast från vackra Pildammsparken; det var snarast tal om förnedring, framför allt i första halvlek. 2023 vann ”iffiff” båda mötena med veritabla utklassningssiffror.

Men statistik är som bekant inte allt, mest bara siffror för oss inbitna, verkligheten en helt annan. Historiska vingslag bör sannerligen inte vara något att bry sig om för spelare som inte ens befann sig i respektive klubb för två år sedan.

Hammarby 2025 är, trots det både taktiska och prestationsmässiga misslyckandet på Strandvallen, en bra bit längre fram i den egna utvecklingen jämfört med motsvarande period i fjol. Matcherna under försäsongen och i Svenska Cupen lämnade en hel del i övrigt att önska, men de tre första omgångarna av Allsvenskan var verkligt imponerande.

I samtliga dessa matcher satt spelet klockrent, åtminstone till 75-80 procent, de inbördes relationerna fungerade, fjolårets genombrottsspelare som till exempel Hampus Skoglund och nyförvärv som Sebastian Tounetki och Paulos Abraham visade genast klass. Hammarby uppträdde helt enkelt som ett väl fungerande lagbygge där inte mycket lämnades åt slumpen.

Med detta sagt: Vi ställs nu mot en opponent som, trots en något knackig inledning, är av en helt annan kaliber än IFK Göteborg, BP och Djurgården. Malmö har seriens i särklass bredast trupp med, med svenska mått mätt, klasspelare på varenda position. Man har en grundläggande förmåga att blixtsnabbt vrida upp tempot och det med en tyngd som, när det fungerar, få konkurrenter kan stå emot i längden.

Vi måste också vara fullt på det klara med att Henrik Rydström och hans trupp kommer till Söderort med en enda målsättning: Att efter en bitvis tafatt säsongsstart visa Fotbollssverige var skåpet skall stå, och tillfället som bjuds kunde inte vara bättre sett ur deras ögon. Inramningen lär inte skrämma ett dugg, snarare tvärtom – man lär dessutom ha ett stort bortafölje med sig – och finns det något i den inhemska fotbollen som Rydström älskar så är det mötena mot just Hammarby; han gjorde det redan som spelare och lär ha inpräntat det i sina adepter.

Det är alltså inte lite som krävs av Hammarby i bataljen som väntar: En av säsongens starkast genomförda matcher och att Kim Hellberg & David Selini har läst på läxan ordentligt, och det redan i femte omgången. Mest sannolikt är helt enkelt att den grönvita nivån måste höjas ett hack även jämfört med de inledande tre matcherna. Offensiven, kommunikationen mellan lagdelarna, försvarslinjerna, allting måste sitta i stort sett klockrent från minut 1 till 90 + tillägg.

Framför allt varken kan eller får det se ut som mot Mjällby, under inga omständigheter, för då kommer vi att få uppleva en lika obehaglig eftermiddag som i Malmö i april förra året, vilket jag hoppas att ingen av oss önskar. Jag vill dock tro att samtliga inblandade lärde sig något väsentligt i den matchen: Att under inga omständigheter tro att allt löser sig av sig självt.

Men att vi skulle vara rädda? Aldrig i livet! Sådant är för veklingar. Hammarby har verkligt goda förutsättningar att straffa även fjolårets vinnare av Lennart Johanssons Pokal, fattas bara annat. Odjuret som rullar in till Nya Söderstadion är lika hungrigt som välkommet: Det skall få lämna tandlöst och fortfarande svultet.