1.
Förutsättningarna inför match var glasklara, ristade i sten och Hammarby-hjärtan: Med tanke på omgivande topplags resultat på senare tid var seger lite av ett måste, dels för att inte tappa ytterligare på serieledande Mjällby och dels för att behålla gapet till de jagande; framför allt MAIF:s lekstuga med AIK på Listerlandet i en av dagens tidiga matcher både imponerade och oroade. Dessutom är spelschemat oerhört tajt med inte mindre än fyra matcher de kommande 11 dagarna, däribland starten på Europa-äventyret.
Att lyssna på Kim Hellberg är ibland, som i den senaste intervjun på officiella, som att återuppleva Tony Gustavssons tid som tränare i Hammarby, vilket jag gillar skarpt. Det är inte så lite teori, men också bevis för att karln brinner för och käkar fotboll. I nämnda utläggning talas det en hel del om vikten av snabbt återerövringsspel och att hålla bollen i sista tredjedelen, det vill säga det recept som givit de bästa resultaten sedan förra hösten; han hade gärna kunnat nämna fler och skarpare avslut också.
Resultaten har i stort sett gått Hammarbys väg under en längre tid, men spelmässigt var insatsen mot Värnamo inget vidare och förlusten mot GAIS senast en påminnelse om sårbarhet. Dags för uppryckning nu, och när startelvan presenterades bjöds på två överraskningar bortsett från den mer väntade uppställningen: Tesfaldet Tekie åt sidan för nyförvärvet Frank Junior Adjei och Elohim Kaboré in i anfallet.
Spännande och åtminstone på papperet fullt rimligt. Tekie har inte riktigt kommit upp i högsta nivå på sistone och kommer att behövas framöver, Kaboré förtjänar chansen. Inte heller alls dumt att öka konkurrenssituationen inför det som väntar, då alla måste steppa upp och ingen ta sin plats för given. Det som kanske förvånade mig var valet av Abdelrahman Boudah på avstängde Sebastian Tounetkis ytterplats och inte Paulos Abraham som har sin naturliga position på just den platsen.
2.
0-2 när domare Nyberg blåser av för paus efter hela 7 minuters tillägg på grund av vätskepaus och en hel del kapningar. Orättvist? Knappast. Vi visste att det inte bara är att ställa ut skorna mot BP, men att det skulle se såhär illa ut, att Hammarby skulle bli såhär utspelade hade jag inte ens feberdrömmar om i hettan. Vad var det han sa inför match, Kim Hellberg om inte vikten av bra omställningsspel, att hantera detta såväl offensivt som defensivt, stort bollinnehav och kompakt försvar, teknik, energi och mobilitet.
Det var också exakt vad vi fick oss till livs, från BP:s sida, för bortsett från Nahir Besaras jätteläge efter mönsteranfallet redan i 4:e minuten var det i stort sett bara ett lag på planen. Jo, visst, ett visst just bollinnehav i enstaka sekvenser, men det var inget som satte myror i några motståndarskallar som tvärtom kunde njuta av det ryckiga spelet. Blockade skott, lågt på gränsen till skrittande tempo, direkt livsfarliga bolltapp i omställningarna både framåt och bakåt, rörigt och allt annat än vare sig synkat eller kompatibelt. Kort sagt bilden av ett grönvitt kollektiv vars självförtroende av okänd anledning tycks ha satts på paus.
Likt ett postmodernt litet lidande tvingades vi i stället motvilligt imponeras av hur enkelt vår gamle hjälte Serge Junior Martinsson Ngouali plockade bort Besara under halvtimmen innan han tvingades gå av med känning, välförtjänt applåderad av hemmasupportrarna, av Adam Jakobsens målfarlighet och Ezekiel Alladohs styrka och snabbhet, samt Daleho Irandusts blick för spelet. Ja, faktiskt av hela BP:s agerande.
Bland Hammarbys spelare då? Inte mycket. Inte mycket alls. Och på tal om lidande gick det nästan att röra vid Warner Hahns frustration över sitt bisarrt dåliga understöd.
3.
Ja, vad skall man säga… Det är ärligt talat svårt att sätta ord på känslorna direkt efter match. Genomklappning och förnedring i första halvlek, scenförändringen i andra, ångesten och lyckan, vrålen och lättnaden…
Alldeles självklart var firma Hellberg-Selini tvungna att agera direkt i halvtid, men det är långt ifrån alltid som det hjälper när man redan har satt sig i skiten. Ut med Hampus Skoglund, Pavle Vagic, Adjei och Kaboré, in med tyngden för att ens ha minsta möjlighet att komma ikapp och vända. Och som ersättarna gjorde just det, alldeles strålande av Frederik Winther, Oscar Johansson Shellhas, Tesfaldet Tekie och kanske framför allt Jusef Erabi. Vilken attityd den sistnämnde visade, en sådan kraft i både huggandet och supportereldandet. Hans bästa insats på ett bra tag, han gjorde verkligen skillnad i dag.
Visst var reduceringen till 1-2 en klar offside på Besara, men sådant brukar jämna ut sig sett över en säsong; inlägget från Montader Madjed var briljant, och Monte hörde till de bättre. Sedan var det nära kvittering i både 68:e och 70:e minuten innan den äntligen kom efter lika snygg hörna av Monte. Den skrevs mycket riktigt som självmål, men det var inte tal om oskicklighet från BP:s försvar. Att Madjed dessutom fick punktera tillställningen med ett smack-upp-i-nät-avslut var mest en formsak. Efter det var det vid flera tillfällen närmare utökning än kvittering, även om slutminuterna var svettiga.
Lättnad, fortsatt häng på Mjällby och gapet neråt intakt. Och en hel del positivt att ta med sig till det som nu väntar, inte minst den självförtroendeboozt som vändningar av det här slaget kan ge. Men, MEN: Sett tillmatchen som helhet får det helt enkelt inte se ut på det här sättet.
Frågorna, själva mysterierna och orostecknen, är dels hur Hammarby INTE kan gå in med mer kvalitet från start och dels hur förberedelser och game plan egentligen har sett ut. Och hur kan det komma sig att vårt tidigare enormt stabila mittbacksvärn Victor Eriksson-Pavle Vagic plötsligt inte på något sätt imponerar? Överkörningen i andra halvlek kan inte på långa vägar sminka över de misstag som uppenbarligen begåtts, men å andra kan de i bästa fall leda till självrannsakan och lärdomar, för de kommer att behövas.
Var det felbeslut att starta med Adjei och Kaboré? I backspegeln kan det verka så. Jag har ingen lust att kasta skit på någon av dem, för de var definitivt inte sämre än några andra första 45 plus tillägg. Ändå är den kvardröjande känslan att det har blivit några uttagningar för många av det här slaget på sistone, vilket visade sig mot både Värnamo och GAIS, och Hammarby har inte råd med det.
Avslutningsvis: Jonathan på resa i Europa såg matchen på irländsk sportbar i Berlin, varifrån han sände iakttagelsen i paus att allt inte är ett tränarproblem. Spelare för spelare måste leverera, och med tanke på framtiden måste vi kunna diskutera hur sportsligt ansvariga hanterar värvningsprocesserna för tillfället. Adjei och 18-årige japanen Yusei Shima i all ära, men känslan är att det inte duger. Min son kammade dessutom hem en rejäl slant på dagens två odds, båda Bajen-präglade. Tur är ingen mänsklig rättighet, den förtjänar man.
