Det mest orutinerade landslaget någonsin?
Att Graham Potter inte ville riskera några avstängningar var tydligt. Det är så klart rimligt och förmodligen också helt rätt, givet att matchen inte betydde någonting rent sportsligt. Men det är förnedrande att se ett svenskt landslag så här bleka och sköra. Ett svenskt landslag har förmodligen aldrig varit så här orutinerat. Inte nog med att det är Potters blott andra landskamp – tre av spelarna fick starta i landslaget för första gången (Roony Bardghji, Isac Lidberg och Gustav Lundgren).
Utöver nyss nämnda debut-trio finns ytterligare en trio som ännu inte mäktat med tio matcher i den blågula tröjan. Det är klart att det var speciella förutsättningar och en meningslös match å ena sidan, men å andra sidan var det här sista chansen att spela ihop ett osynkat, osammansvetsat och dåligt landslag innan det så viktiga playoff-spelet. Hur man än vrider och vänder på det är nog detta det sämsta svenska landslaget jag upplevt i tävlingssammanhang. Redan innan dagens match sattes tonen för ett kvalspel som absolut inte är värdigt svensk fotboll – startelvan och insatsen bara förstärkte den.
Gustav Lundgren slog till med sitt första landslagsmål i sin första landskamp.
Januari-känsla och ett oseriöst fotbollslag
Det har sina förklarliga skäl, men det osade skrämmande mycket vänskapsmatch och januariturné över Strawberry Arena idag. Trots att drygt 30 000 biljetter var sålda var det bara 25 000 av dem som nyttjades. Att matchen dessutom spelades inomhus (som så många gånger förr) gjorde inte att jippo-känslan minskade. Kulmen nåddes när publikfavoriten Emil Forsberg byttes in i första halvlek och storbildsskärmen zoomade in på Dogge Doggelito i publiken, alldeles för länge, följt av kvällens högsta jubel. Dagens match var något helt annat i jämförelse med den fullsatta, avgörande och viktiga matchen mot Schweiz för bara en månad sedan.
Under rådande landslagssamling har rubrikerna kring det svenska laget mycket handlat om okunskap och förvirring. Anthony Elanga kände inte till det faktum att Sverige kunde ta sig till playoff i och med segern i Nations League. Alexander Isak visste inte att ha kunde bli avstängd i playoff-semifinalen – och det visste inte landslagschefen Stefan Pettersson heller. När Graham Potter sedan ställer ut ett startelva med med trippla debutanter och matchen ser ut som den gör förstärks bara bilden och ivern att ställa frågan: Har det svenska landslaget över huvud taget någonting att göra i ett VM-slutspel?
Det stora fiaskot – sist i gruppen
Sverige slutar alltså sist i en grupp som består av Schweiz, Kosovo och Slovenien. När lottningen presenterades var det många svenska ögon som tindrade och realistiska drömmar som föddes. Det var en tacksam lottning, speciellt för ett Sverige med flera världsstjärnor och en ny filosofi framför sig – ett modernt sätt att spela fotboll. Att Sverige drygt ett år senare slutar sist i den kvalgruppen, med två poäng på sex matcher är inget annat än ett komplett fiasko.
Det krävs något alldeles extra för att det här laget ska kunna spela ihop sig inför playoffet, utan att egentligen spela ihop. I mars ställs Graham Potters landslag mot ett potentiellt mardrömsmotstånd redan i semifinalen på bortaplan. Att detta bleka landslag ska kunna spela ihop sig tills dess, utan några träningsmatcher, är osannolikt. Den lilla gnutta hopp som talar för en svensk VM-biljett är de individuella stjärnorna. För Sverige har en bättre trupp än på många år – men då krävs det att Alexander Isak hittar formen i Liverpool, att Dejan Kulusevski kommer tillbaka från sin skada och att Viktor Gyökeres levererar även i Blågult. Men framför allt krävs det att de får ut någonting av sin kvalité i landslaget. För så har hittills inte varit fallet.
