Paul Kemeny om engelsk fotboll: Två nyanser av VIP

En fotbollsmatch upplevs som bäst när man sitter bland sina egna supportrar i hemmaklacken, tagit några öl med sina vänner innan och tryckt i sig en obligatorisk grillad korv med stekt lök på vägen till arenan. Men så kan man sitta som VIP också, det är ingenting jag skulle vilja göra varje vecka men jag är glad att jag har varit med om det. Och det är två verkligen skilda upplevelser jag varit med om, en gång på Brunton Park  i Carlisle och en gång på Stamford Bridge i London.

Carlisle United spelade på den tiden i League 2, en bekant till mig hade en kort relation med en av spelarna och fick under den tiden alltid två biljetter till VIP läktaren när Carlisle spelade hemma. Även om det är kul att ha upplevt det, det var trots allt rena lyxen jämfört med ståplatsläktaren bakom målet, kan man dra en parallell till att om Stamford Bridge var femstjärnigt var Brunton Parks VIP-avdelning av vandrarhemsstandard.

Den typiska fyrkantiga nattklubbsvakten agerade dörrstoppare, en smal smutsig trappuppgång tog oss halvvägs upp för läktaren på långsidan till en restaurang i anslutning till sittplatserna utanför. Golvets heltäckningsmatta levde på sista versen, och i ena hörnet fanns en bardisk som hade kunnat tillhöra vilket engelsk pub som helst.

I andra hörnet satt ett gäng överpiffade tjejer med på tok för höga klackar och korta kjolar, vissa med barnvagn. De var spelarnas fruar och flickvänner. De två första ölen var gratis, resten fick man betala för själv. På läktaren fick man sitta på stolar med en viss antydan till att de en gång i tiden varit vadderade.

Nu slapp vi visserligen gå och pissa i det lilla skjulet intill kaffevagnen, och vi fick gå in och värma oss i restaurangen i halvtid samt dricka en till öl och äta trekantsmacka. Efter matchen blev vi brutalt utkörda av en kort och tjock man med en alldeles för stor kavajjacka, det var raka vägen ner på parkeringen och hemgång bland resten av pöbeln.

När jag och mina kompisar Collymore, Filip och Jeppe besökte Stamford Bridge förra året blev vi uppgraderade ganska rejält. Varför vi fick VIP biljetter har vi fortfarande idag ingen aning om, men det är också en ganska rolig historia som kanske förtjänar att skrivas om här på bloggen i framtiden.

Vi hade inte en aning om vad det innebar. Vi var och drack öl med de andra hemmasupportrarna men hade fått strikta instruktioner att inte vara berusade när vi skulle gå in. Det var en varm dag så några av oss gick i shorts, och när vi kom till arenan en timme innan matchen förstod vi att vi nog skulle varit där ytterligare en timme tidigare.

En ung, snygg och välklädd värdinna mötte oss vid den ståtliga glasentrén, hon följde med oss till en hiss och skickade upp oss ett antal våningar där en servitör tog emot oss och till vårt bord. De andra som satt där hade precis avslutat sin trerätters middag som vi kommit försent till. Men baren var gratis och servicen var oklanderlig.

Alla runtomkring oss bar kostym, det delades ut matchprogram och laguppställningar och ishinkar med vin ställdes på våra bord. Vi, fyra frågetecken i shorts och munkjackor, stack säkert ut bland mängden. Men vad brydde vi oss om det.

Jag som är van att pissa i plåtskjul på fotbollsmatcher har nog aldrig sett en fräschare toalett än den som fanns där. En lång korridor och några trappsteg längre bort fanns ingången till läktaren, vi försökte lokalisera vart Roman skulle sitta och kom fram till att det borde vara strax ovanför till vänster. Stolarna på läktaren var ordentligt vadderade och i halvtid gick någon och delade ut shots till oss i restaurangen. Efteråt var det ingen som körde iväg oss och vi kunde sitta kvar ytterligare någon timme eller två.

Men en vana? Nej knappast. Jag är glad att jag fått uppleva det, men fotboll är en kamratlig gemenskap som ska upplevas bland sina jämlika.