Paul Kemeny om engelsk fotboll: Ung och frälst

Den engelska fotbollen är den bästa fotbollen i världen. Spelet, spelarna, arenorna, intresset. Så har det varit så länge jag kan minnas. Även på det mörka åttiotalet innan Premier League kom till världen, innan Bosman och såklart långt innan dagens gigantiska summor pengar som så klart bidragit till att fotbollen är på den nivå som den är.

Som grabb sprang vi runt på skolgården och lekte att vi hette Gary Lineker eller Bryan Robson, vi spelade alltid Tottenham mot Manchester United på skolgården, bytte fotbollskort under lektionerna och längtade till lördag när någon vuxen tog med oss till fotbollsstadion som i mitt fall var St. James Park i Exeter. Jag minns än idag min första match, Exeter mot Darlington, Exeter vann med 4-0 och Steve Moran gjorde samtliga. Vi satt alltid på läktaren som gick under namnet the Cowshed eftersom det en gång i tiden just var en, och som de flesta arenor i de lägre divisionerna har kvar just den charm som storklubbarna med tiden har bytt bort mot moderna rymdskepp och bekväma skinnstolar.

Familjen flyttade och Exeter byttes mot Watford när jag fortfarande var tillräckligt ung att inte fatta vad otrohet var för något. St. James Park ersattes mot Vicarage Road och jag kom att hålla på ett lag som likt många andra spenderat de senaste trettio åren med att åka yo-yo upp och ner i det engelska ligasystemet men där vi aldrig varit i närheten av att etablera oss i högsta ligan trots ett antal uppflyttningar, men där ekonomin varit för dålig och spelarna inte tillräckligt bra.

Så, vad kommer jag skriva i den här bloggen? Tanken är att det ska handla om allt och inget och där emellan, om giganterna i Champions League och överlevarna i League 2. Om Derbyn du inte brydde dig om, om charmen att promenera från tågstationen nerför Warwick Road till Brunton Park för att titta på Carlisle på en blaskig onsdagskväll i ett kylslaget januari. Eller om värvningar som fått dig att antingen slita av dig håret eller skrika ut av glädje.