Mycket fokus lyste inför matchen på den, sedan länge, planerade bojkotten som flera supportergrupper genomförde, för att skicka en tydlig signal till David Sullivan och Karren Brady.
Men när startelvan skickades ut 75 minuter innan start var supportrarnas aktion långt ner på agendan, och i stället präglade en handfull mängd frågetecken ens tankar.
Diouf och Wan-Bissaka satt på bänken, medan Ollie Scarles och Kyle Walker-Peters fick chansen. Dessutom hade Andy Irving, som för de flesta utanför West Hams kretsar och som inte känner till hans story är helt okänd, hade letat sig in på ett tremannamittfält bredvid comebackande Soucek och Mateus Fernandes.
Och klokare blev man inte direkt när matchen satte igång, och de båda ytterbackarna dessutom hade bytt positioner med varandra, mot hur det vanligtvis brukar se ut.
West Ham började piggt, och skapade flertalet hörnor som man där och då hade hoppats kunna ge en tidig ledning, och därmed skänka lite glädje och momentum över laget.
Men sedan var verkligheten ikapp, illa kvickt.
Från egentligen den tionde minuten tog Brentford över totalt, och trampade därefter aldrig på bromsen. 1–0 kom i den 43:e matchminuten, och strax innan halvtid räddades West Ham från att gå in i pausvila med 2–0 efter en hårfin offside.
Andra halvlek kom, och trots flertalet byten hände det ingenting. West Ham såg lika tafatta, förvirrade, oinspirerade och uppgivna ut som vanligt, och på tilläggstid fullbordade Mathias Jensen slutresultatet med sitt 2–0-mål.
Ett resultat som inte riktigt speglar matchen. För det skulle varit mer.
Stora, stygga West Ham, som bara för två och ett halvt år sedan vann en titel ute i Europa, är oerhört illa ute. För de flesta klubbar innebär en ny tränare ett litet lyft. “New manager bounce” brukar det heta. Men inte för oss. Vi ser precis lika dåliga ut som vi gjort under så många veckor nu att jag har tappat räkningen.
Och känslan är att i år finns inte fallskärmen i form av att nykomlingarna har svårt att konkurrera. I fjol kunde man åtminstone trösta sig med att det fanns tre lag som var sämre, och att det bara blev en säsong att glömma. Men i år bör man vara orolig. West Ham är, de facto, ett av de sämsta lagen i ligan och nedflyttning är ett reellt hot.
Många förstår säkert inte hur vi har hamnat här. Hur vi på bara några år kan trilla ner från glädjemolnen som hållit oss kvar på övre halvan av ligan, och kontinuerligt Europaspel, till det här. Till att Championship är närmare än sedan 2012.
Men jag vet anledningen. Och det var just av den anledningen som tusentals supportrar uttryckte sitt missnöje under måndagens match, genom att inte dyka upp. De stavas David Sullivan och Karren Brady. Och så länge de sitter där de sitter så kan man räkna med samma visa vecka efter vecka.
