För tredje gången av fyra (jag är ledsen, men jag struntar faktiskt i ligacupen) den här säsongen blev West Ham förödmjukat. Och den här gången av Tottenham. På hemmaplan.
Man kan sitta och hänvisa till den första halvtimmen, och hur det absolut fanns ljusglimtar i spelet och kämpaglöden där och då. Men det är tyvärr bara att ge ytterligare bränsle till den påhittade och felvisande självbildsbrasan som vi supportrar försöker intala oss.
För faktumet är att det, allt som oftast, ser ut som det gjorde under den övriga timmen. Där West Ham ser oroliga, bleka, svaga och rent av usla ut. Där man blir orolig så fort en av mittbackarna har bollen. Där det kommer som en positiv överraskning så fort West Ham bjuder på ett vackert anfall som leder till avslut. Där man knappt reagerar över ett baklängesmål längre.
Kanske måste man, som supporter till den här klubben, börja titta sig i spegeln och fråga om man har realistiska krav på det här laget anno 2025.
Om historien gång efter gång upprepar sig är det inte längre något att bli överraskad över. Det här är uppenbarligen verkligheten i dagsläget, och det är bara att rätta sig efter den. West Ham är inte en frisk klubb, som i dagsläget kan utmana uppåt. West Ham är en klubb, och ett lag, som får infinna sig i att slåss i botten så länge strukturen ser ut som den gör. Och tanken av det gör en inte längre arg, upprörd, besviken eller ledsen. Det gör en bara tom.
Jag känner, efter 0-3 mot Tottenham, verkligen bara det. En enda stor tomhet. Och jag vet inte vad, utöver en total strukturell helrenovering, som ska kunna få mig att få tillbaka den där ilskan, glädjen och kärleken till den här klubben. Jag vet inte hur jag längre ska kunna ladda om för ny match nästa vecka, när det troliga är att det ser likadant ut då.
