Hockeybloggen: I väntan på en historisk pungspark…
Att SHL har gott om översittarfasoner för sig och gärna ser ner på allt som inte har med SHL att göra vet vi sedan tidigare. Det är en introvert organisation vars enda ambition titt som tätt framstår som en önskan att forma ligan på ett papper och, när de önskade lagen är på plats, så småningom stänga ligan.
Det visar man återigen i och med dagens nya ”avtal”. På något annat sätt går det nämligen inte att tolka. SHL bortser från rimlighet och öppen tävlingsanda när kampen för att gå upp från HockeyAllsvenskan snarare ska avgöras på pappret än på isen, framför allt efter de tidigare regeländringarna som försvårar ett avancemang avsevärt.
Att det ställs grundläggande krav på en fungerande ekonomi är ju så klart både rimligt och bra. Men fyra miljoner kronor i eget kapital är en väldigt stor siffra.
Är det rimligt att ställa så stora krav på en arena? Är det verkligen vettigt med grundkrav på en kapacitet på 5000 åskådare, varav 3500 sittplatser, när en handfull av de nuvarande SHL-lagen dansar kring 5000 i publiksnitt?
Och hur definierar man en ”modern” arena? Kan SHL rent hypotetiskt ogiltigförklara en arena med några år på nacken om man inte ”gillar” laget? För hur man än vrider och vänder på hela situationen kommer man alltid tillbaka till de olika lagens eventuella popularitet hos SHL. Vill SHL har upp Malmö för att kunna nå sin strävan att stänga SHL? Ja. Kan samma sak sägas om Karlskoga och Karlskrona? Inte direkt, va?
Att det är en pajasorganisation vi har att göra med tydliggörs dessutom än mer i det faktum att man – återigen – ändrar förutsättningar mitt under brinnande säsong.
Hur mycket tittar SHL in i sin egen slutna verklighet och hur mycket känner man av omvärldens, det vill säga supportrarnas och övriga lags, välbefinnande?
Hur lång tid tar det innan ligan är stängd och den svenska idrottskulturen har fått sig en historisk pungspark?
