Hägglunds hockeyhörna:
Klubbkänsla – sällsynt och dyrbart

Kenny Jönssons magnifika hockeykvaliteter må ha gjort honom till en idol för otaliga hockeyintresserade – men sånt biter inte på mig.
Nej, i min värld hjälper det inte att vara en stor hockeyspelare om man samtidigt är en stor diva, och bland det stora urvalet av fantastiska hockeyspelare i världen har jag med andra ord alltid fastnat för dem som också är stora idoler vid sidan av isen.
Sånt biter verkligen på mig – och just därför hyser även jag stor beundran för Kenny Jönsson. Efter Kennys kråka på Röglekontraktet är backgiganten från Ängelholm en större idol för mig än någonsin.

Under de senaste åren – genom sin hemskomst, genom alla de feta anbud han nobbat sedan dess och sist men inte minst genom sitt val att nu förlänga ,ed moder klubben – har Kenny nämligen visar utomordentligt prov på något av det mest sällsynta vi har inom hockeyn i dag.
Det handlar om ett stort, rött och intensivt bultande klubbhjärta. En kärlek som styr hans val, som väger tynre än lyxliv i valfri NHL-klubb och vars bultande till och med överröstar locktonerna från 30 ryska nettomiljoner på ett enda år.

Kenny Jönsson representerar genom sitt agerande ett utdöende släkte som i mina ögon aldrig kan hyllas nog.
Klubbhjärtan är i största allmänhet en fascinerande företeelse.
Någon borde ta och skriva en grundlig doktorsavhandling om den – det skulle kunna bli riktigt högklassig läsning .
Den kan dyka upp där man minst anar det, lika gärna som de kan lysa med sin frånvaro där de borde ha varit självklara.
Den kan också växa fram med tiden för en klubb du värvas till – där är Kennys storebror Jörgen ett alldeles utomordentligt exempel, liksom nypensionerade Jonas Johnsson och Tommy Sjödin.

Modo Hockey har på senare år byggt hela sitt varumärke, ”Te Heart of Hockey” kring hjärtat hos sina hemvändare och det faktum att dessa spelar för lägre lön än de skulle ha fått i andra Elitserieklubbar.
Peter Forsbergs kärlek till laget är i sin tur legendarisk, men har med tiden blivit något som man i Örnsköldsvik tar fullkomligt för givet.

Med sin krönika om Mats Sundin, och det faktum att dennes hjärta inte längre finns kvar hos Djurgården utan har flyttat med honom till Toronto, fick DIF-redaktionens Anton Högsander mig att inse hur tacksamma Rögles och Modos fans kan vara för de klubbhjärtan man har tillgång till.
Även om dessa två klubbar får tjäna som exempel här är de förstås långt ifrån ensamma om att ha spelare med stora klubbhjärtan – men inte heller är detta en förmån som är alla klubbar förunnad.
Du som vet med dig att dessa Hjärtats lirare återfinns även i din klubb kan vara riktigt, riktigt tacksam över det.

***

Just hjärta är, å andra sidan, just vad många svenska proffs helt verkar sakna för Tre Kronor.
Relationen till landslaget må vara annorlunda än till ett klubblag, men även där handlar det ju om hjärta och hur mycket man brinner för de svenska färgerna.
Hade fler hjärtan bultat hårdare för de där tre kronorna är jag säker på att årets VM-trupp skulle ha sett helt annorlunda ut.