Krönika: ”Vin, kvinnor och sång”

Att riva och slita för mycket i sådant som man inte vet hela sanningen bakom, ska man egentligen låta bli. Men vinterns händelser med fylla och våldsamheter där ishockeyspelare varit inblandade måste reflekteras över – för det håller på att rasera den positiva bild av ishockeyn som byggts upp under de senaste åren.

Även om man inte vet exakt vad som hänt i något av fallen – som Mathias Månssons hot mot en polis, eller Dick Axelssons tur på Stureplan – så har det skapat negativa rubriceringar i pressen kring ishockeyn. Det har blivit en mediebild som talar om ishockeyspelare som partyprissar som står höjda över det övriga samhället: Ishockey har börjat förknippas med vin, kvinnor och sång istället för idrott och disciplin.

Samma bild fick också mer vatten på sin kvarn efter Fredrik Brembergs misstänkta rattfylla och motstånd mot tjänsteman nu under midsommar.

Det är dags att stanna upp, och tänka efter.

Brembergs ”utflykt” var väl egentligen inget stort – han gjorde som vilken Svensson som helst i det här landet. Tycker vissa i alla fall.

Jag hävdar att idrottsmän i kraft av sitt jobb, också har ett enormt ansvar som förebild i samhället. I ett samhälle som allt mer genomsyras av våldtäkter, ungdomsmisshandel och drogmissbruk, måste det finnas förebilder som upprätthåller samhällsnormen. Ishockeyspelarna är några av dem som måste visa sig från sin bästa sida, enligt mitt tycke.

En signatur på ett ishockeykontrakt innebär inte bara att du ska spela ishockey, det innebär också att du representerar en klubb, en kultur och blir en offentlig person.

Att dricka en, två eller tre öl är helt okej – du kan bli berusad också, även om det är diskutabelt (inte minst med tanke på vilken stryk kroppen tar). Kontexten i det fallet spelar stor roll.

Men gränsen måste dras någonstans.

Att köra rattfull är inte okej.

Att argumentera och göra motstånd mot poliser är inte okej.

Jag säger inte att Bremberg, Månsson eller Axelsson har gjort något av detta, det har jag ingen aning om – även om massmedia vill få oss att tro det. Men om de är skyldiga eller inte, är egentligen inte poängen – de har satt sig i de här situationerna, media har snappat upp det, och vips, de har falerat som förebild och dragit hela ishockeyn i smutsen. Ganska klantigt, om du frågar mig. 

Skärpning säger jag – om det här samhället inte ska rasa ihop totalt.

Ett samhälle utan förebilder som inte tar sitt ansvar, vill då inte jag leva i.

---

Den traditionella ”machokultur” som speglat hockeyn under lång tid – en kultur kanske främst sprungen ur Nordamerika och NHL – har bleknat under 2000-talet tycker jag. Jag tyckte inte ens att incidenten med Kristian Huselius, Andreas Lilja och Henrik Tallinder i Sweden Hockey Games var tillräcklig för att dra ner ishockeyn i skiten igen, för ett snedsteg – även om det var jävligt snett – var bara en enskild händelse. Ishockeyn har blivit en familjesport, fina arenor, inget läktarvåld - och gemytliga spelare.

I vinter har det varit fem incidenter med alkohol och/eller bråk som jag minns (Bremberg, Månsson, Axelsson, Janne Karlsson och Bo Andersson – tack Lasse Anrell), och det är lite för mycket för att den fina hockeybilden ska bestå.

Nästa säsong får det inte ske massa sådana här saker – då kommer ishockeyns rykte befläckas på allvar, föräldrar kommer inte vilja att barnen spelar ishockey, talangerna kommer försvinna, publiken kommer försvinna. Det är en negativ spiral som absolut inte får startas.

---

Svensk tabloidjournalistik är intressant – det är ju de som förstorar minsta lilla snedsteg till ett fängelsestraff. Det är de som bestämmer vem som ska hyllas, och vem som ska sågas.

Frågan för dem är inte rätt eller fel, utan vad som säljer bäst.

Uppenbarligen är det vin, kvinnor och sång – det har Mathias Månsson, Dick Axelsson och Fredrik Bremberg – inte minst – fått erfara.

Tråkigt för ishockeyn. 

Tråkigt för samhället.