Hockeyzon
2008-09-09 11:25
Elitseriekrönikan: Tredje gången gillt
Säsongen är precis på väg att starta, och förväntningarna höjs. Liksom många andra tänker också jag ranka Elitserien – och förhoppningsvis kommer något nytt fram, även om skiktningarna i serien känns tämligen givna.
Jonas Gustavsson
Here goes - ditt facit till Elitserien 2008/09:
---
Jag tror att det blir tredje gången gillt för Linköping. Visst har klubben tappat superduon Mattias Weinhandl och Tony Mårtensson som var suveräna poängproducenter, men jag tycker att Jan Hlavac och Jaroslav Hlinka är fullgoda ersättare, även om de kanske inte kommer ösa in samma poängmängd.
Men det som framförallt talar för Linköping är – förutom revanschlustan efter två raka finalförluster – bredden i anfallsspelet där inte minst Eric Beaudoin är en briljant förstärkning. Försvaret ser med Pekka Saravo ett nummer större ut jämfört med ifjol, och når Daniel ”Hento” Henriksson landslagsklass igen, tror jag på guld för östgötarna.
---
Frölunda känns som den främsta utmanaren, och SM-finalen i vår, kan mycket väl bli en repris på finalen i Nordic Trophy i helgen. Ulf Dahlén är ingen meriterad tränare med tillför ett fräscht tankesätt, och med Johan Holmqvist som ny förstemålvakt, torde försvarsspelet, som tidigare varit en akilleshäl, nu vara stabilt.
Backbesättningen må inte vara Elitseriens bästa, men den är tillräckligt bra. Framåt har Kent Norberg inhandlat Elitseriens bästa centeruppsättning, och med talanger som Lars Eller och Joakim Andersson som sett vassa ut på försäsongen, är anfallsbredden imponerande.
---
Fjolårsmästarna HV 71 kan man aldrig räkna ut, men tappet av ”grisarna” Lance Ward, Andreas Jämtin och Per Ledin ska inte underskattas. Den trion hånades stundtals, men ingöt trots allt en enorm respekt, gav allt i alla lägen och hade en tendens att få motståndarna ur balans. Om nye Teemu Laine ensam kan axla deras roll, är tveksamt.
Att klubben dessutom tappat Johan Åkerman blir kännbart, eftersom ersättaren Nicholas Angell knappast kommer upp i samma klass. Med en av Elitseriens främsta kedjor anförda av Johan Davidsson, är HV 71 dock ett lag av klass, och är absolut en guldkandidat igen.
---
Klassiska plantskolan Modo har ett lag som jag gillar – och att man nu också plockat in ett koppel spelare offensivt, med olika kompetens, tilltalar. Kvicksilvret Mats Zuccarello Aasen, aggressive Marco Tuokko samt finske snipern Ville Snellman gör att Modo kanske har seriens mest mångfasetterade och breda anfall. Sundström, Salomonsson, Wernblom och Svartvadet lär leverera en säsong till.
Är Karol Krizan dessutom på humör, har man en strålande målvakt, och ett försvar med en stomme Modohjärtan. Mattias Timander får som vanligt bära ett tungt lass, men kanske är Victor Hedman redo för en större roll nu.
---
Färjestad är ett ständigt topplag, och inte mycket tyder på att det blir annorlunda kommande säsong. Ett antal frågetecken får dock laget att rasa ner något, bland annat att centralfigurerna i bygget passerat zenit. Rhodin, Jönsson, Nordström och Mattsson är inte längre av yppersta klass, vilket lägger ett större ansvar på spelare som Rickard Wallin, som inte besitter samma spets som sina föregångare.
Ska Färjestad lyckas, krävs stordåd av lagets importer Divis, Laatikainen, Somervuori och Goren – vilket inte alls känns omöjligt. Fakta är dock att den klassiska Färjestadsstommen har bleknat, och det kan bli ödesdigert. Jonas Höglund, Jonas Frögren och Mathias Johansson kan bli mer saknade än vissa tror.
---
Djurgården är ett i mina ögon underskattat lag, och med tanke på lagets sammansättning hoppas jag att man lyckas. Bygget grundar sig i en helsvensk satsning, med en härlig mix av unga och gamla spelare – ledda av det rutinerade gardet i form av Bremberg, Falk, Ottosson och Ölvestad. Kompletterade av spelare som Axelsson, Figren och Engqvist framåt, känns mixen helrätt.
Försvaret ser kanske inte spektakulärt ut, men med Marcus Ragnarsson som ny nestor så borde man kunna hålla tätt – trots att förväntade förstemålvakten Stefan Ridderwall saknar betydande rutin. Laget utstrålar härlig attityd – ej påverkat av vissa spelares privata snedsteg – och kommer att bli oerhört jobbiga att möta i vinter, då arbetskapaciteten känns tung.
---
Södertälje gjorde en riktigt bra säsong ifjol, med tanke på förutsättningarna. Till kommande vinter har man spetsat laget ytterligare – och ståtar inte minst med en intressant mix, så väl offensivt som defensivt.
Förutom målvakten Jhonas Enroth, har man inte tappat något som inte går att ersätta, och istället plockat in mer spets – inte minst i backen André Benoit och skarpskytten Hannes Hyvönen. Bara där ser SSK ut som ett bättre lag, och då har man ändå mer ny kompetens – Topi Jaakola och Brad Moran – att tillgå. Ett precist missat slutspel ifjol, kan mycket väl förvandlas till en slutspelsplats i år.
---
Om Djurgården är ett hårt arbetande lag, kan det samma sägas om intressanta Skellefteå. Visserligen har laget tappat Lee Goren, Mikael Renberg och Fredrik Öberg – en offensiv trio som låg bakom det mesta – men lagbygget känns ändå homogent. Brad Moran, Nick Dimitrakos och Mathias Månsson kommer få fullt upp att fylla de kostymer som lämnats till dem, men det är kanske inte heller nödvändigt.
SAIK känns som ett bredare, mer kompetent och gediget lag ifjol, och man har mindre svaga länkar som kan spricka. Med Pavel Skrbek som ny ledargestalt i ett disciplinerat försvar, och med veteranen Andreas Hadelöv i mål, bör Skellefteå upprepa fjolårets slutspelsplats.
---
Timrå känns som den potentiella floppen i Elitserien – bland annat på grund av de tunga spelarförlusterna klubben lidit av under sommaren, plus okunskapen att kunna fylla upp den tunna centersidan. Visst vimlar det av talang hos medelpadingarna, men de svaga punkterna känns ömmare än på länge.
Regin och Hahls arbete ska inte underskattas, och att en tunn Wandell och en omskolad Hedström ska fylla deras roll känns som en utopi. Att lagets hjärta och själ, Sanny Lindström, dessutom försvunnit, skapar osäkerhet. De unga spelarna – inte minst Persson, Pääjärvi-Svensson och Lander – skiner av potential, och kan tända hoppet om slutspel.
---
Bottenstriden känns som en öppen historia – men Brynäs vågar i alla fall satsa nytt, och det kan ge klubben fortsatt plats i svensk ishockeys finrum. Inte minst att klubben väljer att lita till unga, men fysiskt gigantiska, målvaktsduon Jacob Markström och Anders Lindbäck visar på mod – inte minst med fjolårets debacle i färskt minne.
Eran efter Tommy Sjödin känns tveksam i alla lagdelar, och men kanske kan ett lag utan omnämnde Sjödin och skarpskytten Pavel Brendl bli mer av en sammansvetsad maskin. Det är klubbens hopp, plus att spelare som Lars Jonsson och Stephen Dixon spelar över sin förmåga.
---
Liksom i fallet Mora fram till i våras, undrar man stundtals hur Luleå lyckas hanka sig kvar i Elitserien år efter år. Ifjol hängde elitserieexistensen onekligen på en skör tråd, och det finns inget som tyder på att marken kommer vara fastare under lagets skridskor den här vintern. Att lagets försvarsgiganter Pavel Skrbek och Pekka Saravo försvunnit, gör att backbesättningen känns skör och bräcklig, även om Radek Phillip skulle vissa sig bli en flipp.
Det finns kompetens framåt, men den är ganska tunn, och ett par skador skulle drabba den offensiva produktionen ordentligt. För att Luleå ska lyckas krävs att ungdomarna leverera, men frågan är om spelare som Viktor Lindgren och Robin Lindqvist är spelarna som har talangen för att skjuta klubben kvar i Elitserien. Jag tvivlar.
---
Egentligen ska inte Rögle underskattas, men spelare för spelare är det svårt att placera Ängelholmarna som något annat än jumbo i Elitserien. Att ha ett sämre spelarmaterial än konkurrenterna behöver dock inte betyda allt, vilket Rögle inte minst visade i vårens Kvalserie. Med Sveriges bäste back och ett enormt go i laget, blir skåningarna absolut ingen munsbit i Elitserien – även om det är svårt att se att de ska hålla hela vägen ut.
Det vimlar av spelare med talang i Rögle, men är Jakob Johansson den främste centern, så ligger man ändå risigt till. Backbesättningen bakom Kenny Jönsson, ser också skrämmande tunn ut. Lyckas Peter ”Piva” Johansson coacha detta lag undan Kvalserien, har han gjort ett enormt jobb.
---
Jag tror att det blir tredje gången gillt för Linköping. Visst har klubben tappat superduon Mattias Weinhandl och Tony Mårtensson som var suveräna poängproducenter, men jag tycker att Jan Hlavac och Jaroslav Hlinka är fullgoda ersättare, även om de kanske inte kommer ösa in samma poängmängd.
Men det som framförallt talar för Linköping är – förutom revanschlustan efter två raka finalförluster – bredden i anfallsspelet där inte minst Eric Beaudoin är en briljant förstärkning. Försvaret ser med Pekka Saravo ett nummer större ut jämfört med ifjol, och når Daniel ”Hento” Henriksson landslagsklass igen, tror jag på guld för östgötarna.
---
Frölunda känns som den främsta utmanaren, och SM-finalen i vår, kan mycket väl bli en repris på finalen i Nordic Trophy i helgen. Ulf Dahlén är ingen meriterad tränare med tillför ett fräscht tankesätt, och med Johan Holmqvist som ny förstemålvakt, torde försvarsspelet, som tidigare varit en akilleshäl, nu vara stabilt.
Backbesättningen må inte vara Elitseriens bästa, men den är tillräckligt bra. Framåt har Kent Norberg inhandlat Elitseriens bästa centeruppsättning, och med talanger som Lars Eller och Joakim Andersson som sett vassa ut på försäsongen, är anfallsbredden imponerande.
---
Fjolårsmästarna HV 71 kan man aldrig räkna ut, men tappet av ”grisarna” Lance Ward, Andreas Jämtin och Per Ledin ska inte underskattas. Den trion hånades stundtals, men ingöt trots allt en enorm respekt, gav allt i alla lägen och hade en tendens att få motståndarna ur balans. Om nye Teemu Laine ensam kan axla deras roll, är tveksamt.
Att klubben dessutom tappat Johan Åkerman blir kännbart, eftersom ersättaren Nicholas Angell knappast kommer upp i samma klass. Med en av Elitseriens främsta kedjor anförda av Johan Davidsson, är HV 71 dock ett lag av klass, och är absolut en guldkandidat igen.
---
Klassiska plantskolan Modo har ett lag som jag gillar – och att man nu också plockat in ett koppel spelare offensivt, med olika kompetens, tilltalar. Kvicksilvret Mats Zuccarello Aasen, aggressive Marco Tuokko samt finske snipern Ville Snellman gör att Modo kanske har seriens mest mångfasetterade och breda anfall. Sundström, Salomonsson, Wernblom och Svartvadet lär leverera en säsong till.
Är Karol Krizan dessutom på humör, har man en strålande målvakt, och ett försvar med en stomme Modohjärtan. Mattias Timander får som vanligt bära ett tungt lass, men kanske är Victor Hedman redo för en större roll nu.
---
Färjestad är ett ständigt topplag, och inte mycket tyder på att det blir annorlunda kommande säsong. Ett antal frågetecken får dock laget att rasa ner något, bland annat att centralfigurerna i bygget passerat zenit. Rhodin, Jönsson, Nordström och Mattsson är inte längre av yppersta klass, vilket lägger ett större ansvar på spelare som Rickard Wallin, som inte besitter samma spets som sina föregångare.
Ska Färjestad lyckas, krävs stordåd av lagets importer Divis, Laatikainen, Somervuori och Goren – vilket inte alls känns omöjligt. Fakta är dock att den klassiska Färjestadsstommen har bleknat, och det kan bli ödesdigert. Jonas Höglund, Jonas Frögren och Mathias Johansson kan bli mer saknade än vissa tror.
---
Djurgården är ett i mina ögon underskattat lag, och med tanke på lagets sammansättning hoppas jag att man lyckas. Bygget grundar sig i en helsvensk satsning, med en härlig mix av unga och gamla spelare – ledda av det rutinerade gardet i form av Bremberg, Falk, Ottosson och Ölvestad. Kompletterade av spelare som Axelsson, Figren och Engqvist framåt, känns mixen helrätt.
Försvaret ser kanske inte spektakulärt ut, men med Marcus Ragnarsson som ny nestor så borde man kunna hålla tätt – trots att förväntade förstemålvakten Stefan Ridderwall saknar betydande rutin. Laget utstrålar härlig attityd – ej påverkat av vissa spelares privata snedsteg – och kommer att bli oerhört jobbiga att möta i vinter, då arbetskapaciteten känns tung.
---
Södertälje gjorde en riktigt bra säsong ifjol, med tanke på förutsättningarna. Till kommande vinter har man spetsat laget ytterligare – och ståtar inte minst med en intressant mix, så väl offensivt som defensivt.
Förutom målvakten Jhonas Enroth, har man inte tappat något som inte går att ersätta, och istället plockat in mer spets – inte minst i backen André Benoit och skarpskytten Hannes Hyvönen. Bara där ser SSK ut som ett bättre lag, och då har man ändå mer ny kompetens – Topi Jaakola och Brad Moran – att tillgå. Ett precist missat slutspel ifjol, kan mycket väl förvandlas till en slutspelsplats i år.
---
Om Djurgården är ett hårt arbetande lag, kan det samma sägas om intressanta Skellefteå. Visserligen har laget tappat Lee Goren, Mikael Renberg och Fredrik Öberg – en offensiv trio som låg bakom det mesta – men lagbygget känns ändå homogent. Brad Moran, Nick Dimitrakos och Mathias Månsson kommer få fullt upp att fylla de kostymer som lämnats till dem, men det är kanske inte heller nödvändigt.
SAIK känns som ett bredare, mer kompetent och gediget lag ifjol, och man har mindre svaga länkar som kan spricka. Med Pavel Skrbek som ny ledargestalt i ett disciplinerat försvar, och med veteranen Andreas Hadelöv i mål, bör Skellefteå upprepa fjolårets slutspelsplats.
---
Timrå känns som den potentiella floppen i Elitserien – bland annat på grund av de tunga spelarförlusterna klubben lidit av under sommaren, plus okunskapen att kunna fylla upp den tunna centersidan. Visst vimlar det av talang hos medelpadingarna, men de svaga punkterna känns ömmare än på länge.
Regin och Hahls arbete ska inte underskattas, och att en tunn Wandell och en omskolad Hedström ska fylla deras roll känns som en utopi. Att lagets hjärta och själ, Sanny Lindström, dessutom försvunnit, skapar osäkerhet. De unga spelarna – inte minst Persson, Pääjärvi-Svensson och Lander – skiner av potential, och kan tända hoppet om slutspel.
---
Bottenstriden känns som en öppen historia – men Brynäs vågar i alla fall satsa nytt, och det kan ge klubben fortsatt plats i svensk ishockeys finrum. Inte minst att klubben väljer att lita till unga, men fysiskt gigantiska, målvaktsduon Jacob Markström och Anders Lindbäck visar på mod – inte minst med fjolårets debacle i färskt minne.
Eran efter Tommy Sjödin känns tveksam i alla lagdelar, och men kanske kan ett lag utan omnämnde Sjödin och skarpskytten Pavel Brendl bli mer av en sammansvetsad maskin. Det är klubbens hopp, plus att spelare som Lars Jonsson och Stephen Dixon spelar över sin förmåga.
---
Liksom i fallet Mora fram till i våras, undrar man stundtals hur Luleå lyckas hanka sig kvar i Elitserien år efter år. Ifjol hängde elitserieexistensen onekligen på en skör tråd, och det finns inget som tyder på att marken kommer vara fastare under lagets skridskor den här vintern. Att lagets försvarsgiganter Pavel Skrbek och Pekka Saravo försvunnit, gör att backbesättningen känns skör och bräcklig, även om Radek Phillip skulle vissa sig bli en flipp.
Det finns kompetens framåt, men den är ganska tunn, och ett par skador skulle drabba den offensiva produktionen ordentligt. För att Luleå ska lyckas krävs att ungdomarna leverera, men frågan är om spelare som Viktor Lindgren och Robin Lindqvist är spelarna som har talangen för att skjuta klubben kvar i Elitserien. Jag tvivlar.
---
Egentligen ska inte Rögle underskattas, men spelare för spelare är det svårt att placera Ängelholmarna som något annat än jumbo i Elitserien. Att ha ett sämre spelarmaterial än konkurrenterna behöver dock inte betyda allt, vilket Rögle inte minst visade i vårens Kvalserie. Med Sveriges bäste back och ett enormt go i laget, blir skåningarna absolut ingen munsbit i Elitserien – även om det är svårt att se att de ska hålla hela vägen ut.
Det vimlar av spelare med talang i Rögle, men är Jakob Johansson den främste centern, så ligger man ändå risigt till. Backbesättningen bakom Kenny Jönsson, ser också skrämmande tunn ut. Lyckas Peter ”Piva” Johansson coacha detta lag undan Kvalserien, har han gjort ett enormt jobb.
