Hockeyzon
2008-09-23 14:30
Elitseriekrönikan: Norsk power
Norsk hockey är inte så dålig som en del tror, även om det knappast levererats en uppsjö av tekniska underbarn från vårt västra grannland. Men en spelare som ser ut att kunna gå i Espen Knutsens fotspår är utan tvekan Mats Zuccarello Aasen – och jag gillar vad jag sett.
Jonas Gustavsson
Ursäkta Patrick Thoresen, Anders Bastiansen och andra norska spelare som med framgång huserat i Elitserien – er kvalitet går inte att mäta med tekniske playmakern Espen Knutsen och hans glansdagar i Djurgården. Men även om Norge kanske inte är känt för att producera mönsterbrytare – så är Modos Mats Zuccarello Aasen onekligen en spelare som bryter just mönster.
Jag har inte sett honom fullt ut än, men gillar det jag sett hittills.
Modo har knappast inlett säsongen på ett briljant sätt, även om man absolut inte spelat dåligt, och förlusten mot formstarka Linköping och oavgjort mot försvarsstarka Södertälje är egentligen inte mycket att säga om. Laget har visat fina intentioner, skapat chanser och visar framförallt energi i spelet – och det på två olika sätt, och som karakteriseras av lagets två norska inslag; Mats Zuccarello Aasen och Per-Åge Skröder.
Zuccarello Aasen, 21, har ett oerhört fint driv i skridskoåkningen, härlig klubbteknik och, framförallt, så vågar han utmana. Elitseriens höjdpunkt än så länge, av det jag sett, är Aasens straff mot Linköping. De kvicka dragningarna skickade upp Daniel ”Hento” Henriksson på läktaren utan någon som helst chans att rädda.
Visserligen var hans strafförsök mot Södertälje inte lika bra – men man kan inte lyckas med allt. I den matchen svarade han istället för en blixtrande passning till Per-Åge Skröder i spel fem mot tre som friställde landsmannen med öppet mål – vilket var riktigt snyggt.
Just Skröder symboliserar en annan sida av det som finns i Modo. Medan Zuccarello Aasen står för farten – som Steen, Salomonsson och Enström också gör – står Skröder för kraft och vilja – som Wernblom, Warg och Tuokko.
Jag måste säga att jag är imponerad av Skröder, 30, som nu spelar i sin femte elitserieklubb. Att han gjort 51 mål de två senaste säsongerna är skoj, för det är en spelare som går 100 %, krigar in på mål, skjuter i alla omöjliga och möjliga lägen, och som dessutom allt som oftast har ett smajl på läpparna. Han är härligt osvensk i sin spelstil, och med honom, Wernblom och Tuokko har Modo en trio som inte kommer tveka att köra över vem som helst i årets Elitserie.
Jag gillar vad jag sett av både Zuccarello Aasen och Skröder så här långt, och de visar också att det finns hopp för norsk hockey. Och det ger också hopp för Modo.
---
Ifjol hyllade jag Boforsbacken Mathias Porseland, 22, flera gånger om – och det är oerhört skoj att han lyckas så bra som han gör i Rögle just nu. Jag har inte hunnit se honom speciellt mycket själv, men han har lovordats för sitt spel – och jag kan inte säga att jag är förvånad. Fjolårets skolning i backpar med Peter Messa i de värmländska skogarna gjorde underverk med den spelskicklige högerskytten.
Annars är det skoj att det fortsätter gå bra för Richard Demén-Willaume, som blommade ut i HockeyAllsvenskan ifjol efter att ha skolats om från back till forward. Han växte under hela vintern för att bli en gigant i Kvalserien – och nu har han fortsatt på samma spår i Elitserien. Han och tvillingarna Abbott var strålande mot Färjestad – där Rögle äntligen, efter ett antal floppar, verkar ha hittat transatlanter som trivs i Ängelholm.
---
Jag hörde till dem som kritiserade Jan Hlavacs lönekuvert, och som också ifrågasatte Hlavacs kompetens som spetsspelare och offensiv kraft. Jag böjer mig dock – Hlavac har varit strålande av det jag sett, vilket var matchen mot Skellefteå. Hans tre mål i all ära, men han visade verkligen upp sin teknik, sin genombrottsförmåga och sin ”killer instinct”.
Jag trodde han skulle vara mer av en Per-Johan Axelsson look-a-like, det vill säga jobba hårt, slita över hela banan, gräva in puckar och föregå med gott exempel. Men han har visat – i alla fall än så länge – att han har en fin offensiv dimension - som Axelsson kanske saknar - som stundtals försvann i NHL. Han imponerar.
På tal om Linköping – Mikael ”Musse” Håkanssons tennispass och Mattias Carlsson volley mot Skellefteå var det snyggaste målet jag sett på länge. Klass rakt igenom.
---
Nu har inte jag hunnit se Timrå än, men att Magnus Pääjärvi-Svensson och Anton Lander får så knappt med istid som de får – mindre än fem minuter per match – är riktigt trist. Av det jag hört, så har de visat fina intentioner så här långt, men att leverera utan speltid är omöjligt.
Vad händer när Petr Tenkrat ska tryckas in i laget?
---
Som en del andra, bjuder jag på veckans femma – efter prestationer som jag vill uppmärksamma:
G Jacob Markström, Brynäs
Grym inledning på serien, och det ska bli intressant att se om han pallar hela säsongen. Brynäs hopp är han i alla fall, blott 18 år gammal.
D Per Gustafsson, HV 71
Ja, fem mål på tre matcher kan inte annat än ge en guldstjärna i kanten. 38 år är ingen ålder.
D Tim Erixon, Skellefteå
Var kom han ifrån? Jan Erixons son har hockeyblodet i generna – och imponerar stort på mig.
F Mats Zuccarello Aasen, Modo
Inte effektivast än, men hans straff mot Linköping ger honom en plats. Bra fart, fin teknik och underhållande att titta på.
F Jaroslav Hlinka, Linköping
Smörpassningar på löpande band, och tjecken visar NHL-kvaliteter. Känns absolut mer komplett som spelare än Tony Mårtensson, och sex assist på tre matcher imponerar.
F Mikael Håkanson, Linköping
Tennispassningen till Mattias Carlssons 3-2 mot Skellefteå var grym – och Carlssons volley minst lika cool. Hade det inte gått hem hade det inte varit någon ”kompispassning”, men gränslinjen mellan succé och fiasko är som bekant hårfin.
---
Har inte sett varken Brynäs eller Djurgården i full aktion än – men de möts som bekant ikväll.
Jag är nyfiken på att se vad Djurgårdscentern Jacob Josefsson, 17, kan uträtta, inte minst.
Jag har inte sett honom fullt ut än, men gillar det jag sett hittills.
Modo har knappast inlett säsongen på ett briljant sätt, även om man absolut inte spelat dåligt, och förlusten mot formstarka Linköping och oavgjort mot försvarsstarka Södertälje är egentligen inte mycket att säga om. Laget har visat fina intentioner, skapat chanser och visar framförallt energi i spelet – och det på två olika sätt, och som karakteriseras av lagets två norska inslag; Mats Zuccarello Aasen och Per-Åge Skröder.
Zuccarello Aasen, 21, har ett oerhört fint driv i skridskoåkningen, härlig klubbteknik och, framförallt, så vågar han utmana. Elitseriens höjdpunkt än så länge, av det jag sett, är Aasens straff mot Linköping. De kvicka dragningarna skickade upp Daniel ”Hento” Henriksson på läktaren utan någon som helst chans att rädda.
Visserligen var hans strafförsök mot Södertälje inte lika bra – men man kan inte lyckas med allt. I den matchen svarade han istället för en blixtrande passning till Per-Åge Skröder i spel fem mot tre som friställde landsmannen med öppet mål – vilket var riktigt snyggt.
Just Skröder symboliserar en annan sida av det som finns i Modo. Medan Zuccarello Aasen står för farten – som Steen, Salomonsson och Enström också gör – står Skröder för kraft och vilja – som Wernblom, Warg och Tuokko.
Jag måste säga att jag är imponerad av Skröder, 30, som nu spelar i sin femte elitserieklubb. Att han gjort 51 mål de två senaste säsongerna är skoj, för det är en spelare som går 100 %, krigar in på mål, skjuter i alla omöjliga och möjliga lägen, och som dessutom allt som oftast har ett smajl på läpparna. Han är härligt osvensk i sin spelstil, och med honom, Wernblom och Tuokko har Modo en trio som inte kommer tveka att köra över vem som helst i årets Elitserie.
Jag gillar vad jag sett av både Zuccarello Aasen och Skröder så här långt, och de visar också att det finns hopp för norsk hockey. Och det ger också hopp för Modo.
---
Ifjol hyllade jag Boforsbacken Mathias Porseland, 22, flera gånger om – och det är oerhört skoj att han lyckas så bra som han gör i Rögle just nu. Jag har inte hunnit se honom speciellt mycket själv, men han har lovordats för sitt spel – och jag kan inte säga att jag är förvånad. Fjolårets skolning i backpar med Peter Messa i de värmländska skogarna gjorde underverk med den spelskicklige högerskytten.
Annars är det skoj att det fortsätter gå bra för Richard Demén-Willaume, som blommade ut i HockeyAllsvenskan ifjol efter att ha skolats om från back till forward. Han växte under hela vintern för att bli en gigant i Kvalserien – och nu har han fortsatt på samma spår i Elitserien. Han och tvillingarna Abbott var strålande mot Färjestad – där Rögle äntligen, efter ett antal floppar, verkar ha hittat transatlanter som trivs i Ängelholm.
---
Jag hörde till dem som kritiserade Jan Hlavacs lönekuvert, och som också ifrågasatte Hlavacs kompetens som spetsspelare och offensiv kraft. Jag böjer mig dock – Hlavac har varit strålande av det jag sett, vilket var matchen mot Skellefteå. Hans tre mål i all ära, men han visade verkligen upp sin teknik, sin genombrottsförmåga och sin ”killer instinct”.
Jag trodde han skulle vara mer av en Per-Johan Axelsson look-a-like, det vill säga jobba hårt, slita över hela banan, gräva in puckar och föregå med gott exempel. Men han har visat – i alla fall än så länge – att han har en fin offensiv dimension - som Axelsson kanske saknar - som stundtals försvann i NHL. Han imponerar.
På tal om Linköping – Mikael ”Musse” Håkanssons tennispass och Mattias Carlsson volley mot Skellefteå var det snyggaste målet jag sett på länge. Klass rakt igenom.
---
Nu har inte jag hunnit se Timrå än, men att Magnus Pääjärvi-Svensson och Anton Lander får så knappt med istid som de får – mindre än fem minuter per match – är riktigt trist. Av det jag hört, så har de visat fina intentioner så här långt, men att leverera utan speltid är omöjligt.
Vad händer när Petr Tenkrat ska tryckas in i laget?
---
Som en del andra, bjuder jag på veckans femma – efter prestationer som jag vill uppmärksamma:
G Jacob Markström, Brynäs
Grym inledning på serien, och det ska bli intressant att se om han pallar hela säsongen. Brynäs hopp är han i alla fall, blott 18 år gammal.
D Per Gustafsson, HV 71
Ja, fem mål på tre matcher kan inte annat än ge en guldstjärna i kanten. 38 år är ingen ålder.
D Tim Erixon, Skellefteå
Var kom han ifrån? Jan Erixons son har hockeyblodet i generna – och imponerar stort på mig.
F Mats Zuccarello Aasen, Modo
Inte effektivast än, men hans straff mot Linköping ger honom en plats. Bra fart, fin teknik och underhållande att titta på.
F Jaroslav Hlinka, Linköping
Smörpassningar på löpande band, och tjecken visar NHL-kvaliteter. Känns absolut mer komplett som spelare än Tony Mårtensson, och sex assist på tre matcher imponerar.
F Mikael Håkanson, Linköping
Tennispassningen till Mattias Carlssons 3-2 mot Skellefteå var grym – och Carlssons volley minst lika cool. Hade det inte gått hem hade det inte varit någon ”kompispassning”, men gränslinjen mellan succé och fiasko är som bekant hårfin.
---
Har inte sett varken Brynäs eller Djurgården i full aktion än – men de möts som bekant ikväll.
Jag är nyfiken på att se vad Djurgårdscentern Jacob Josefsson, 17, kan uträtta, inte minst.
