Hockeyzon
2008-09-30 11:45
Gson Grubblar: Fasligt klagande på Nybro
Jag måste säga att jag är trött på att Nybro ständigt hamnar i skottgluggen. I en värld där allt fler klagar på gigantiska löner, storlag och en försvunnen idrottssjäl, blir det en paradox när man också kritiserar Nybro.
Jonas Gustavsson
Det talas ofta om att idrottssjälen har försvunnit i Sverige.
Inte minst inom ishockeyn, där det allt mer är business. Hjärta och lojalitet existerar inte längre, det handlar om toppmoderna arenor, bekvämlighet, kostym, slips och det ska vara mjukt, varmt och bra sikt.
Så har det inte alltid varit. Idrott handlar ju om hjärta, lojalitet, att stötta sitt lag trots att de spelar i en gammal fallfärdig arena, med grillad korv som enda tilltugg. Där är den riktiga, svenska idrotten. Det är många som kanske inte saknar den svunna tiden, men många saknar den idrottssjäl som fanns – och som inte var vilseledd av de ekonomiska aspekter som styr industrin (ja, det är en industri) ishockey idag.
Därför blir jag förbannad när Nybro hela tiden får stå i skottgluggen när folk kritiserar HockeyAllsvenskan - dels för att den är för dålig, dels för att den har för stora klyftor, och dels för att lagen kommer, till stora delar, från små orter.
Visst finns det klyftor, och de är inte speciellt bra då de skapar en obalanserad serie. Samtidigt är det en del av tjusningen. Det finns ett David mot Goliat perspektiv a la Åshöjdens BK som många svenskar i grunden älskar. Det är inte samma förutsättningar, men David kan slå Goliat, och vi hoppas nästan alltid att David ska slå Goliat om vi är neutrala åskådare.
Alla snackar om att Nybro är det minst glamourösa stället att åka till i HockeyAllsvenskan, Niklas Wikegård använder laget som utgångspunkt när han ska beskriva seriens baksidor, det klagas på kylan i ishallen. "Det är inte så roligt att åka till Nybro", heter det.
Det är en jädra paradox, när samma personer säger att hjärtat försvinner från sporten i och med alla pengar och att de nya arenorna förstör hockeyatmosfären då ishockeytittande allt mer blir en klassfråga.
För hjärta och atmosfär är precis det som finns i Nybro, och det är det som driver klubben.
Publiken kommer trots att det är iskallt i Victoriahallen, spelare vill spela där inte främst för pengarna utan den fantastiska gemenskap som klubben är känd för. När spelare ska framhäva lagkänsla, är Nybro ofta ett berömmande exempel. I den lilla småländska orten är det ishockeyn som är central – inget annat. Där finns riktig idrottssjäl.
Så ge fanken i att klaga på Nybro om du samtidigt hånar den kommersialisering som tar över ishockeyn. Nybro är ett ypperligt exempel på en klubb som överlever tack vare brinnande hjärta – och svensk idrott behöver inte för många Goliat. Det måste finnas plats för ett antal David också.
Som Nybro, för att ta ett exempel.
---
Ögnade på mötet i Skåne i helgen mellan Malmö och Björklöven – och det är helt klart att Malmö måste lära sig spela mer som ett lag, i alla fall sett till den insatsen. Störste stjärnan var kanske också den störste syndaren, då Carl Söderberg körde ”one-man-show” istället för att passa och låta pucken göra jobbet. Så fick han inte speciellt mycket uträttat heller – och agerar han inte servitör, blir en spelare som Jonas Höglund tämligen uddlös.
I Björklöven vimlade det av spelare som visade intentioner tycker jag. Forna Sundsvallsduon Jonas Floberg – dock ursäktad av sin axelskada – och Niklas Zetterström har inlett säsongen tveksamt, men när de nu fick spela tillsammans för första gången den här vintern tycker jag det gick undan, de skapade chanser, och de visade kreativitet. Där har Umeålaget ett sparkapital att plocka av.
---
Det tog ett tag för Oskarshamnstränaren Charles Franzén att plocka ihop en helfinsk kedja, men när han väl gjorde det så kom också första segern – borta mot Borås med 4-2. Finske esset Eetu Qvist stod också i centrum med tre passningspoäng, medan hans kedjekamrater Ossipekka Lehtonen, ett mål, och Ville-Vesa Vainiola, en assist, noterade sina första pinnar i sin nya klubb.
Jag hoppas de får fortsätta tillsammans – och med tanke på Boråsmatchen finns det ingen anledning att spräcka den finska trion.
---
Daniel Olsson är en klassvärvning av Sundsvall, utan tvekan. Frågan är nu bara hur Peter Gradin ska forma sitt lag, då han har fyra bra centrar i laget, men desto tunnare på ytterforwardsplats. Mitt tips är att Niklas Bröms får flytta ut på en kant till förmån för Olsson – och att Gradin fortsätter spela med tre centrar och fyra ytterforwardspar.
---
Det som imponerade mest mellan AIK och Mora i fredags, var helt klart målvaktsspelet. Moras Robert Kristan såg ut att vara ute och simma ibland, men han räddade alla puckar, både möjliga och omöjliga. AIK-backupen Fredrik Holmgren ingav ett stabilare intryck, och det såg ytterst enkelt ut när han räddade, trots att Mora hade många bra lägen. Två målvakter som var bra på två olika sätt således - och båda lyckades med sitt jobb, det vill säga stoppa puckar. Målen var det inte mycket att säga om, och det blev ju bara tre totalt.
AIK öser inte in mål, men jag tycker ändå man gör det ganska bra, och det är skönt att se att Daniel Bång spelar bra. Han var strålande för ett år sedan när han kom fram, men var kanske lite blekare ifjol – men nu tar han för sig i fysiken igen, och levererar dessutom poäng, som det matchvinnande målet mot Mora.
AIK imponerar, helt klart - men det finns ännu mer att ta av. Jag är bland annat övertygad om att veterancentern Kristian Gahn har en växel till att lägga i, och även om Dick Tärnström inte varit dålig, så har han inte varit briljant. Snacka om sparkapital för svartgult.
Inte minst inom ishockeyn, där det allt mer är business. Hjärta och lojalitet existerar inte längre, det handlar om toppmoderna arenor, bekvämlighet, kostym, slips och det ska vara mjukt, varmt och bra sikt.
Så har det inte alltid varit. Idrott handlar ju om hjärta, lojalitet, att stötta sitt lag trots att de spelar i en gammal fallfärdig arena, med grillad korv som enda tilltugg. Där är den riktiga, svenska idrotten. Det är många som kanske inte saknar den svunna tiden, men många saknar den idrottssjäl som fanns – och som inte var vilseledd av de ekonomiska aspekter som styr industrin (ja, det är en industri) ishockey idag.
Därför blir jag förbannad när Nybro hela tiden får stå i skottgluggen när folk kritiserar HockeyAllsvenskan - dels för att den är för dålig, dels för att den har för stora klyftor, och dels för att lagen kommer, till stora delar, från små orter.
Visst finns det klyftor, och de är inte speciellt bra då de skapar en obalanserad serie. Samtidigt är det en del av tjusningen. Det finns ett David mot Goliat perspektiv a la Åshöjdens BK som många svenskar i grunden älskar. Det är inte samma förutsättningar, men David kan slå Goliat, och vi hoppas nästan alltid att David ska slå Goliat om vi är neutrala åskådare.
Alla snackar om att Nybro är det minst glamourösa stället att åka till i HockeyAllsvenskan, Niklas Wikegård använder laget som utgångspunkt när han ska beskriva seriens baksidor, det klagas på kylan i ishallen. "Det är inte så roligt att åka till Nybro", heter det.
Det är en jädra paradox, när samma personer säger att hjärtat försvinner från sporten i och med alla pengar och att de nya arenorna förstör hockeyatmosfären då ishockeytittande allt mer blir en klassfråga.
För hjärta och atmosfär är precis det som finns i Nybro, och det är det som driver klubben.
Publiken kommer trots att det är iskallt i Victoriahallen, spelare vill spela där inte främst för pengarna utan den fantastiska gemenskap som klubben är känd för. När spelare ska framhäva lagkänsla, är Nybro ofta ett berömmande exempel. I den lilla småländska orten är det ishockeyn som är central – inget annat. Där finns riktig idrottssjäl.
Så ge fanken i att klaga på Nybro om du samtidigt hånar den kommersialisering som tar över ishockeyn. Nybro är ett ypperligt exempel på en klubb som överlever tack vare brinnande hjärta – och svensk idrott behöver inte för många Goliat. Det måste finnas plats för ett antal David också.
Som Nybro, för att ta ett exempel.
---
Ögnade på mötet i Skåne i helgen mellan Malmö och Björklöven – och det är helt klart att Malmö måste lära sig spela mer som ett lag, i alla fall sett till den insatsen. Störste stjärnan var kanske också den störste syndaren, då Carl Söderberg körde ”one-man-show” istället för att passa och låta pucken göra jobbet. Så fick han inte speciellt mycket uträttat heller – och agerar han inte servitör, blir en spelare som Jonas Höglund tämligen uddlös.
I Björklöven vimlade det av spelare som visade intentioner tycker jag. Forna Sundsvallsduon Jonas Floberg – dock ursäktad av sin axelskada – och Niklas Zetterström har inlett säsongen tveksamt, men när de nu fick spela tillsammans för första gången den här vintern tycker jag det gick undan, de skapade chanser, och de visade kreativitet. Där har Umeålaget ett sparkapital att plocka av.
---
Det tog ett tag för Oskarshamnstränaren Charles Franzén att plocka ihop en helfinsk kedja, men när han väl gjorde det så kom också första segern – borta mot Borås med 4-2. Finske esset Eetu Qvist stod också i centrum med tre passningspoäng, medan hans kedjekamrater Ossipekka Lehtonen, ett mål, och Ville-Vesa Vainiola, en assist, noterade sina första pinnar i sin nya klubb.
Jag hoppas de får fortsätta tillsammans – och med tanke på Boråsmatchen finns det ingen anledning att spräcka den finska trion.
---
Daniel Olsson är en klassvärvning av Sundsvall, utan tvekan. Frågan är nu bara hur Peter Gradin ska forma sitt lag, då han har fyra bra centrar i laget, men desto tunnare på ytterforwardsplats. Mitt tips är att Niklas Bröms får flytta ut på en kant till förmån för Olsson – och att Gradin fortsätter spela med tre centrar och fyra ytterforwardspar.
---
Det som imponerade mest mellan AIK och Mora i fredags, var helt klart målvaktsspelet. Moras Robert Kristan såg ut att vara ute och simma ibland, men han räddade alla puckar, både möjliga och omöjliga. AIK-backupen Fredrik Holmgren ingav ett stabilare intryck, och det såg ytterst enkelt ut när han räddade, trots att Mora hade många bra lägen. Två målvakter som var bra på två olika sätt således - och båda lyckades med sitt jobb, det vill säga stoppa puckar. Målen var det inte mycket att säga om, och det blev ju bara tre totalt.
AIK öser inte in mål, men jag tycker ändå man gör det ganska bra, och det är skönt att se att Daniel Bång spelar bra. Han var strålande för ett år sedan när han kom fram, men var kanske lite blekare ifjol – men nu tar han för sig i fysiken igen, och levererar dessutom poäng, som det matchvinnande målet mot Mora.
AIK imponerar, helt klart - men det finns ännu mer att ta av. Jag är bland annat övertygad om att veterancentern Kristian Gahn har en växel till att lägga i, och även om Dick Tärnström inte varit dålig, så har han inte varit briljant. Snacka om sparkapital för svartgult.
