Hockeyzon
2008-10-17 17:02
På tunn is mot djupt vatten: Marcus Birro - en stor man
Det är nu hög tid att välkomna er läsare till en ny avdelning på hockeyzon i ny regi. Inriktningen på mina krönikor kommer utgå ifrån att lyfta ishockeyn till ett större sammanhang. Genom att vandra ifrån den i dessa tider något tunna isen vidare ut på djupt vatten är ambitionen att beröra de utifrån ett samhällsperspektiv stora frågorna. Det är min förhoppning att lyckas bidra med läsvärda texter med ett intressant innehåll som tilltalar er läsare. Alla andra scenarion bör anses som ett misslyckande med att uppnå den målsättningen. Jag förklarar härmed krönikehörnan för öppnad.
Isak Angerbjörn
Jag inleder krönikeserien genom att knyta an till en man som bidragit med inspiration till profileringen av det här forumet. Marcus Birro har sedan länge varit en stor profil på Svenska Fans, där han bloggat om italiensk fotboll och specialiserat sig på skildringar av livet runt omkring fotbollen. Han har på senare tid även alltmer etablerat sig som ett återkommande inslag i nationell media. Han gör sin röst hörd i många olika sammanhang och i en rad olika frågor. Just i detta nu befinner han sig på turné runtom i Sverige för medverkan i ett folkbildningsprojekt med folkbildningsorganisationen Bilda och tidskriften Trots Allt som huvudsponsorer. Temat är livsfrågor och turnén bär namnet Utvecklingssamtal, där kulturpersonligheter från olika sammanhang avlöser varandra.
I måndags ägde upptakten av turnén rum i Uppsala där Marcus kompletterades av sångduon Anna Stadling och Idde Schultz. Det var en mycket givande kväll med anledning till eftertanke och kontemplation.
Samtalet med Birro skedde i intervjuform och mixen mellan humoristisk fyndighet till mer svårsmält, insiktsfullhet hos den mångsidige mångsysslaren var underbar att se. Kvällen till ära hade jag klätt mig i min högt skattade Romatröja med Francesco Tottis namn på ryggen. Detta var inte Birro sen att uppmärksamma då han innan jag upptäckt hans närvaro utbrast några korta ord på italienska följda av tilläget ”Fan vilken grande tröja du har” innan han fortsatte vidare upp mot scenen. Detta uppmärksammades också senare av konferencieren då Birro ombads förklara sitt till synes inställsamma utspel. Där räckte det med en hänvisning till den starka sammanhållningen inom Romas supporterkretsar och en enklare gest i samhörighetens tecken med undertecknad som adressat. Detta stärkte intrycket av den gode Birro som en godhjärtad och mild person, en uppfattning som skulle visa sig ytterligare befästas under kvällens och gång som nådde sin kulmen i en uppskattad pratstund efter föreställningen. Som konsekvens av vår fina kontakt kunde jag sedan inte låta bli att inhandla hela tre exemplar av boken Svarta kuvert, en diktsamling som Marcus sedan också signerade. Grande!
Under kvällen fanns förutom detta varma och kärleksfulla möte även mycket annat som bringade högt intresse. I denna krönika tänkte jag uppehålla mig vid sekvensen då samtalet fördes in på en jämförelse mellan det Italien, som Birro har sina rötter i, och Sverige. I detta sammanhang menade Marcus att de bärande delarna inom samhällslivet i Italien hänger ihop på ett helt annat sätt jämfört med i Sverige där samhällslivet är mer uppdelat, fragmenterat. Emedan man i Italien binder samman idrott med kultur, politik och religion på ett sätt som ger en rikare dimension av stolthet för landets identitet och för dess idrottsutövare är man i Sverige noga med att hålla isär alla dessa viktiga delar av samhällskroppen och begränsa dem till varsina uttrycksformer. Utifrån dessa korta ord i detta tema har jag funderat vidare.
I Sverige hålls det kulturella utanför, religiösa förtecken är strängt förbjudna, även den värdsliga makten gör bäst i att hålla sig neutral och stå vid sidan av. Jag vill mena på att samtliga berörda parter förlorar på en sådan uppdelning. Kyrkorna förlorar folklig förankrig och rasar i medlemsantal då de kommer allt längre ifrån samhällskroppen. I och med detta skapas även större risk för sekttendenser. Sedan går det ju heller knappast att påstå att politiken skapat en bredare bas för folkstyre under de senaste åren. Inte heller kan man se tecken på att kulturlivet blomstrar och kommer folk till del på ett naturligt sätt. Konsekvenserna av allt detta blir en klassisk snöbollseffekt.
Inom ishockeyn, för att använda ett relevant exempel, har vi visserligen fortfarande kvar spår av landsstoltheten då vi hissar flaggan och sjunger nationalsång men utöver dessa stående inslag ser vi inte mycket mer av att det ges uttryck för nationell identitet i samband med evenemangen. I Italien blir idrotten till en nationsangelägenhet och spel i landslaget är förenat med så pass mycket patriotism och nationell stolthet att spelarna i Gli Azzuri inombords kokar av adrenalin varje gång de drar på sig den azurblå tröjan. Tilläggas i sammanhanget bör även det faktum att det funnits tendens till att nationalismen och patriotismen i Italien gått lite för långt och då i synnerhet i form av fascismen som ideologi och samhällsrörelse. Givetvis tar jag bestämt avstånd ifrån sådana yttringar.
I ljuset av trenden med vikande nationell stolthet i Sverige är det inte så konstigt att spelare efter spelare nobbar spel i Tre Kronor på grund av bristande motivation. Återbuden ter sig därmed inte lika märkliga. Den naturliga anslutningen till representation av landet tynar alltmer bort i och med att den nationella identiteten betonas allt mindre och för en tillbakadragen tillvaro i alltmer bortglömda institutioner såsom museum, kyrkor och bibliotek. I skolan betonas begrepp såsom ”det multikulturella samhället” i ensidigt nog uteslutande positiva ordalag medan patriotismen, stoltheten för sitt lands historia och kännemärken ses som nästintill något fult och förknippas med poltiska extrempunkter. Allt färre skolbarn intresserar sig för Sveriges rika och stolta tradition utan ger sig ut på jakt i stora vida världen med hjälpmedel som Internet. Så försvinner kulturen, nationen, enheten till förmån för tal om mer politiskt korrekta termer såsom månkulturalism och globalisering.
När jag skriver dessa rader ses säkert även jag som en i raden av alla inskränkta och fördomsfulla nationalister med sympatier långt ut till höger på den politiska skalan. Högst ovälkommet i så fall. Jag anser att man inte behöver driva en exkluderande linje bara för att man värnar om den inhemska identiteten. För utan denna identitet försvinner stoltheten. Och utan stolthet är vi ingenting. Utan stolthet är Tre Kronor ingenting. Utan den lär det inte dröja länge förrän vi får stryk av Gli Azzuri också i spelet med puck. Sverige är ett land att vara stolt över. Den dagen jag drar på mig tröjan förvandlas jag sannolikt till en gås, med den givna förutsättningen att jag får gåshud varje gång jag drar på mig tröja nummer 19 för SMÅ IF. Varför tänker inte fler som jag?
I måndags ägde upptakten av turnén rum i Uppsala där Marcus kompletterades av sångduon Anna Stadling och Idde Schultz. Det var en mycket givande kväll med anledning till eftertanke och kontemplation.
Samtalet med Birro skedde i intervjuform och mixen mellan humoristisk fyndighet till mer svårsmält, insiktsfullhet hos den mångsidige mångsysslaren var underbar att se. Kvällen till ära hade jag klätt mig i min högt skattade Romatröja med Francesco Tottis namn på ryggen. Detta var inte Birro sen att uppmärksamma då han innan jag upptäckt hans närvaro utbrast några korta ord på italienska följda av tilläget ”Fan vilken grande tröja du har” innan han fortsatte vidare upp mot scenen. Detta uppmärksammades också senare av konferencieren då Birro ombads förklara sitt till synes inställsamma utspel. Där räckte det med en hänvisning till den starka sammanhållningen inom Romas supporterkretsar och en enklare gest i samhörighetens tecken med undertecknad som adressat. Detta stärkte intrycket av den gode Birro som en godhjärtad och mild person, en uppfattning som skulle visa sig ytterligare befästas under kvällens och gång som nådde sin kulmen i en uppskattad pratstund efter föreställningen. Som konsekvens av vår fina kontakt kunde jag sedan inte låta bli att inhandla hela tre exemplar av boken Svarta kuvert, en diktsamling som Marcus sedan också signerade. Grande!
Under kvällen fanns förutom detta varma och kärleksfulla möte även mycket annat som bringade högt intresse. I denna krönika tänkte jag uppehålla mig vid sekvensen då samtalet fördes in på en jämförelse mellan det Italien, som Birro har sina rötter i, och Sverige. I detta sammanhang menade Marcus att de bärande delarna inom samhällslivet i Italien hänger ihop på ett helt annat sätt jämfört med i Sverige där samhällslivet är mer uppdelat, fragmenterat. Emedan man i Italien binder samman idrott med kultur, politik och religion på ett sätt som ger en rikare dimension av stolthet för landets identitet och för dess idrottsutövare är man i Sverige noga med att hålla isär alla dessa viktiga delar av samhällskroppen och begränsa dem till varsina uttrycksformer. Utifrån dessa korta ord i detta tema har jag funderat vidare.
I Sverige hålls det kulturella utanför, religiösa förtecken är strängt förbjudna, även den värdsliga makten gör bäst i att hålla sig neutral och stå vid sidan av. Jag vill mena på att samtliga berörda parter förlorar på en sådan uppdelning. Kyrkorna förlorar folklig förankrig och rasar i medlemsantal då de kommer allt längre ifrån samhällskroppen. I och med detta skapas även större risk för sekttendenser. Sedan går det ju heller knappast att påstå att politiken skapat en bredare bas för folkstyre under de senaste åren. Inte heller kan man se tecken på att kulturlivet blomstrar och kommer folk till del på ett naturligt sätt. Konsekvenserna av allt detta blir en klassisk snöbollseffekt.
Inom ishockeyn, för att använda ett relevant exempel, har vi visserligen fortfarande kvar spår av landsstoltheten då vi hissar flaggan och sjunger nationalsång men utöver dessa stående inslag ser vi inte mycket mer av att det ges uttryck för nationell identitet i samband med evenemangen. I Italien blir idrotten till en nationsangelägenhet och spel i landslaget är förenat med så pass mycket patriotism och nationell stolthet att spelarna i Gli Azzuri inombords kokar av adrenalin varje gång de drar på sig den azurblå tröjan. Tilläggas i sammanhanget bör även det faktum att det funnits tendens till att nationalismen och patriotismen i Italien gått lite för långt och då i synnerhet i form av fascismen som ideologi och samhällsrörelse. Givetvis tar jag bestämt avstånd ifrån sådana yttringar.
I ljuset av trenden med vikande nationell stolthet i Sverige är det inte så konstigt att spelare efter spelare nobbar spel i Tre Kronor på grund av bristande motivation. Återbuden ter sig därmed inte lika märkliga. Den naturliga anslutningen till representation av landet tynar alltmer bort i och med att den nationella identiteten betonas allt mindre och för en tillbakadragen tillvaro i alltmer bortglömda institutioner såsom museum, kyrkor och bibliotek. I skolan betonas begrepp såsom ”det multikulturella samhället” i ensidigt nog uteslutande positiva ordalag medan patriotismen, stoltheten för sitt lands historia och kännemärken ses som nästintill något fult och förknippas med poltiska extrempunkter. Allt färre skolbarn intresserar sig för Sveriges rika och stolta tradition utan ger sig ut på jakt i stora vida världen med hjälpmedel som Internet. Så försvinner kulturen, nationen, enheten till förmån för tal om mer politiskt korrekta termer såsom månkulturalism och globalisering.
När jag skriver dessa rader ses säkert även jag som en i raden av alla inskränkta och fördomsfulla nationalister med sympatier långt ut till höger på den politiska skalan. Högst ovälkommet i så fall. Jag anser att man inte behöver driva en exkluderande linje bara för att man värnar om den inhemska identiteten. För utan denna identitet försvinner stoltheten. Och utan stolthet är vi ingenting. Utan stolthet är Tre Kronor ingenting. Utan den lär det inte dröja länge förrän vi får stryk av Gli Azzuri också i spelet med puck. Sverige är ett land att vara stolt över. Den dagen jag drar på mig tröjan förvandlas jag sannolikt till en gås, med den givna förutsättningen att jag får gåshud varje gång jag drar på mig tröja nummer 19 för SMÅ IF. Varför tänker inte fler som jag?
