Hockeyzon
2008-10-24 19:03
På tunn is mot djupt vatten – "Lyxfällan"
”Jag var upprörd efter ett bråk och körde iväg nykter. Sen stannade jag bilen och började dricka ur en nyöppnad whiskyflaska”
Isak Angerbjörn
Alkoholkonsumtionen har genom alla tider sänkt sig som en tung skugga över idrottsrörelsen i Sverige. Alla de stora profiler som genom tiderna trasslat in sig i komplicerade förhållanden till sprit finns i bakgrunden. Ändå är frågan om elitidrottsmän haft en så tveksam inställning till stora moraliska frågor utanför arenorna som idag. Speciellt oroligt ser det ut för den yrkeskår som vi skribenter på Svenskafans Hockeyzon har ställt in fokus på, ishockeyspelare.
Orden från ingressen är hämtade ur mediabevakningen kring den dagsfärska rattfyllerättegången som hålls mot Fredrik Brembergs efter de uppmärksammade scenerna ifrån i somras. Utan alla papper på bordet ter sig detta citat som ett i mängden bland alla de ifrån dagens rättsamhälle till synes krystade och bristfälliga förklaringsmodeller som är tänkta att mildra domarna för de åtalade.
Varför kan man inte bara ställa sig upp rakryggad, erkänna sitt misstag och ta konsekvenserna? Var är hederskodexen? Vart i all världen tog alla de fina moraliska värderingar vi fått lära oss på kyrkans barntimmar och i småskolan? Hur kan man som förebild till ett så stort antal fina barn och ungdomar bete sig på ett sådant moraliskt oförsvarbart sätt och sedan förneka allting?
Ett annat uppmärksammat exempel av den här graden är den ohyggligt obehagliga våltäktsepisoden ifrån en landslagssamling i februari 2005 där tre hyllade NHL- profiler gjorde sig skyldiga till obsceniteter av högre graden och sedan när utfallet högst rimligt blev avstängning ifrån landslagsspel den kommande tiden valde herrar Huselius och Tallinder att skylla ifrån sig och undvika den självklarhet som en offentlig ursäkt utom alla rimliga tvivel borde utgöra i sammanhanget. De blev också följaktligen avstängda från vidare Elitseriespel med Linköping. Lilja valde däremot att visa en mer ödmjuk inställning till det inträffade och fick också hjälp ifrån sin dåvarande klubb, Mora.
I mina ögon framstår det som hockeyspelare i synnerhet fått alltför mycket serverat på ett silverfat och med alla de pengar de tjänar hamnar de lätt i lyxfällan, tveksamma moraliska avväganden runt alkohol och kvinnor.
För att återkoppla till min förra krönika kan man ju undra när man beter sig på det här sättet i anslutning till det mest ärevörda som finns – TRE KRONOR UPPDRAG – och sedan sjunker så lågt att man smiter bakvägen ut och skyller på allt och alla förutom sig själv. Är detta beteende någonting som frammanar anledning till den respekt, hyllningar och alla miljoner som vederbörande åtnjuter i sina lyxliv borta i Nordamerika? Nej, knappast!
Utan att tappa inriktningen på ishockey kräver sammanhanget ändå ett sista kortare exempel på när stora landslagsprofiler betett sig olämpligt och vägrar ta konsekvenserna. Zlatan Ibrahimovic trotsade tillsammans med två kollegor direktiven kring uppehälle i Göteborg i närheten av EM- kvaluppdrag i början av september 2006. Hans kollegor tog avstängning på ett förhållandevis bra sätt och återvänder till spel efter offentliga ursäkter. Samtidigt inleder Ibrahimovic en bojkott av landslaget som numer, drygt två år efteråt renderat i att Zlatan blivit tilldelad lagkaptensbindeln landslaget. Brott lönar sig, tydligen.
Varav dessa långt ifrån rakryggade ageranden? Var är självdistansen, var är ödmjukheten? Var är den? Det är om dessa superstjärnor vi journalister dagligen skriver spaltmeter och uppmärksammar för deras stora prestationer. Var finns logiken till att de får den positiva publicitet de får? Säg det!
Att hockeyspelare i regel inte beter sig som några änglar i offentliga sammanhang är vedertaget, men har man ändå inte gått över gränsen nu? Bremberg spelar i skrivande stund för fullt med Djurgården i Elitserien där inga, för oss utomstående, synliga åtgärder vidtagits.
Av detta måste man kunna dra slutsatsen att kortsiktiga sportsliga intressen går före starka doktriner om etik och moral som fungerat som grundpelare varpå samhällskroppen vilat i det här landet genom alla tider. Hur kan man komma undan med ett sådant beteende inom det offentliga? För mig är det oförståeligt, det gör mig ledsen, upprörd och upprorslysten. Det kastar, som jag inledningsvis skrev, en skugga över idrottsrörelsen. Om man inte kan visa sitt land tillräcklig respekt och stolthet ens när man ställer upp i landslaget borde man bli av med sitt medborgarskap kan jag tycka. Speciellt när man inte kan stå rakryggad inför det som en stor omgivning blivit utsatta för på grund av ens eget agerande. Det är bedrövligt!
En trend inom detta är också att av de exempel jag tagit upp så är det mestadels fråga om utövare med ursprung ifrån vår huvudstad Stockholm. Vad sänder det för signaler till övriga landet, när huvudstadens representanter är de som skämmer ut sig mest? Bedrövligt igen!
För att återigen anknyta till min förra krönika tror jag det är dags att man tar bort fragmenteringen inom det offentliga livet, så att man kan samarbeta mellan gränserna inom stora sektorer som politik, kultur, religion och idrott. Kan man starta projekt med landets barn och ungdomar som målgrupp där man visar på det oriktiga och uppenbart moraliskt felaktiga i att bete sig som många av dagens stora idrottsprofiler gör. En stor bov i sammanhanget känns de orimliga pengar som cirkulerar bland spelarna, skulle man kunna reglera detta på ett rimligt sätt med lönetak skulle också mycket vara vunnet. Som ett alternativ till en fortsatt fixering vid komersialistiskt influerade planer på utvidgning av den inhemska serien. Det gäller att sluta upp på bred front för att motarbeta egocentrismen. Idrotten handlar ju i grunden så mycket mer om kamratskap, lagmoral och altruism.
Kampanjer och projekt som stiftelsen ”Icebreakers”, som spelar in pengar till bättre behövande i Västernorrland, visar på en alternativ väg där stora profiler såsom Peter Forsberg och Markus Näslund i spetsen föregår med gott exempel och ger av sitt överflöd till medmänniskor i nöd. Satsningen avser framförallt handikappade barn och ungdomar i Västernorrland och pengar inbringas genom ishockeymatcher, golfturneringar, auktioner och olika jippon. Det finns exempel på många liknande initiativ från andra sidan Atlanten där rika hockeyspelare delar med sig av sitt överflöd.
I Sverige läser vi dock mer om skandaler såsom den senaste nu här med Bremberg i huvudrollen. Min förhoppning är att vi kan få se fler inslag i stil med ”Icebreakers”och färre av ”Bremberg- typer” i svensk offentlighet framöver. Detta tillsammans med en mer aktiv gränsöverskridande satsning på barn och unga i moralfrågor, och vi kanske kan börja få en mer positiv ishockeykultur än vad som är fallet idag.
Orden från ingressen är hämtade ur mediabevakningen kring den dagsfärska rattfyllerättegången som hålls mot Fredrik Brembergs efter de uppmärksammade scenerna ifrån i somras. Utan alla papper på bordet ter sig detta citat som ett i mängden bland alla de ifrån dagens rättsamhälle till synes krystade och bristfälliga förklaringsmodeller som är tänkta att mildra domarna för de åtalade.
Varför kan man inte bara ställa sig upp rakryggad, erkänna sitt misstag och ta konsekvenserna? Var är hederskodexen? Vart i all världen tog alla de fina moraliska värderingar vi fått lära oss på kyrkans barntimmar och i småskolan? Hur kan man som förebild till ett så stort antal fina barn och ungdomar bete sig på ett sådant moraliskt oförsvarbart sätt och sedan förneka allting?
Ett annat uppmärksammat exempel av den här graden är den ohyggligt obehagliga våltäktsepisoden ifrån en landslagssamling i februari 2005 där tre hyllade NHL- profiler gjorde sig skyldiga till obsceniteter av högre graden och sedan när utfallet högst rimligt blev avstängning ifrån landslagsspel den kommande tiden valde herrar Huselius och Tallinder att skylla ifrån sig och undvika den självklarhet som en offentlig ursäkt utom alla rimliga tvivel borde utgöra i sammanhanget. De blev också följaktligen avstängda från vidare Elitseriespel med Linköping. Lilja valde däremot att visa en mer ödmjuk inställning till det inträffade och fick också hjälp ifrån sin dåvarande klubb, Mora.
I mina ögon framstår det som hockeyspelare i synnerhet fått alltför mycket serverat på ett silverfat och med alla de pengar de tjänar hamnar de lätt i lyxfällan, tveksamma moraliska avväganden runt alkohol och kvinnor.
För att återkoppla till min förra krönika kan man ju undra när man beter sig på det här sättet i anslutning till det mest ärevörda som finns – TRE KRONOR UPPDRAG – och sedan sjunker så lågt att man smiter bakvägen ut och skyller på allt och alla förutom sig själv. Är detta beteende någonting som frammanar anledning till den respekt, hyllningar och alla miljoner som vederbörande åtnjuter i sina lyxliv borta i Nordamerika? Nej, knappast!
Utan att tappa inriktningen på ishockey kräver sammanhanget ändå ett sista kortare exempel på när stora landslagsprofiler betett sig olämpligt och vägrar ta konsekvenserna. Zlatan Ibrahimovic trotsade tillsammans med två kollegor direktiven kring uppehälle i Göteborg i närheten av EM- kvaluppdrag i början av september 2006. Hans kollegor tog avstängning på ett förhållandevis bra sätt och återvänder till spel efter offentliga ursäkter. Samtidigt inleder Ibrahimovic en bojkott av landslaget som numer, drygt två år efteråt renderat i att Zlatan blivit tilldelad lagkaptensbindeln landslaget. Brott lönar sig, tydligen.
Varav dessa långt ifrån rakryggade ageranden? Var är självdistansen, var är ödmjukheten? Var är den? Det är om dessa superstjärnor vi journalister dagligen skriver spaltmeter och uppmärksammar för deras stora prestationer. Var finns logiken till att de får den positiva publicitet de får? Säg det!
Att hockeyspelare i regel inte beter sig som några änglar i offentliga sammanhang är vedertaget, men har man ändå inte gått över gränsen nu? Bremberg spelar i skrivande stund för fullt med Djurgården i Elitserien där inga, för oss utomstående, synliga åtgärder vidtagits.
Av detta måste man kunna dra slutsatsen att kortsiktiga sportsliga intressen går före starka doktriner om etik och moral som fungerat som grundpelare varpå samhällskroppen vilat i det här landet genom alla tider. Hur kan man komma undan med ett sådant beteende inom det offentliga? För mig är det oförståeligt, det gör mig ledsen, upprörd och upprorslysten. Det kastar, som jag inledningsvis skrev, en skugga över idrottsrörelsen. Om man inte kan visa sitt land tillräcklig respekt och stolthet ens när man ställer upp i landslaget borde man bli av med sitt medborgarskap kan jag tycka. Speciellt när man inte kan stå rakryggad inför det som en stor omgivning blivit utsatta för på grund av ens eget agerande. Det är bedrövligt!
En trend inom detta är också att av de exempel jag tagit upp så är det mestadels fråga om utövare med ursprung ifrån vår huvudstad Stockholm. Vad sänder det för signaler till övriga landet, när huvudstadens representanter är de som skämmer ut sig mest? Bedrövligt igen!
För att återigen anknyta till min förra krönika tror jag det är dags att man tar bort fragmenteringen inom det offentliga livet, så att man kan samarbeta mellan gränserna inom stora sektorer som politik, kultur, religion och idrott. Kan man starta projekt med landets barn och ungdomar som målgrupp där man visar på det oriktiga och uppenbart moraliskt felaktiga i att bete sig som många av dagens stora idrottsprofiler gör. En stor bov i sammanhanget känns de orimliga pengar som cirkulerar bland spelarna, skulle man kunna reglera detta på ett rimligt sätt med lönetak skulle också mycket vara vunnet. Som ett alternativ till en fortsatt fixering vid komersialistiskt influerade planer på utvidgning av den inhemska serien. Det gäller att sluta upp på bred front för att motarbeta egocentrismen. Idrotten handlar ju i grunden så mycket mer om kamratskap, lagmoral och altruism.
Kampanjer och projekt som stiftelsen ”Icebreakers”, som spelar in pengar till bättre behövande i Västernorrland, visar på en alternativ väg där stora profiler såsom Peter Forsberg och Markus Näslund i spetsen föregår med gott exempel och ger av sitt överflöd till medmänniskor i nöd. Satsningen avser framförallt handikappade barn och ungdomar i Västernorrland och pengar inbringas genom ishockeymatcher, golfturneringar, auktioner och olika jippon. Det finns exempel på många liknande initiativ från andra sidan Atlanten där rika hockeyspelare delar med sig av sitt överflöd.
I Sverige läser vi dock mer om skandaler såsom den senaste nu här med Bremberg i huvudrollen. Min förhoppning är att vi kan få se fler inslag i stil med ”Icebreakers”och färre av ”Bremberg- typer” i svensk offentlighet framöver. Detta tillsammans med en mer aktiv gränsöverskridande satsning på barn och unga i moralfrågor, och vi kanske kan börja få en mer positiv ishockeykultur än vad som är fallet idag.
