Hockeyzon
2008-11-18 12:20
Elitseriekrönikan: Jämtin – en injektion
Känslorna bland Linköpingsfans har varit blandade sedan det blev klart att hatspelaren och retstickan Andreas Jämtin blivit klar för spel i klubben. Men jag tycker inte man ska se bakåt, utan framåt – och Jämtin är en viktig pusselbit i LHC:s jakt på ett efterlängtat SM-guld.
Jonas Gustavsson
1 kommentarer
Linköping ledde Elitserien och ståtade med seriens kanske bästa forwardsbesättning, när man i slutet av förra veckan presenterade omdebatterade Andreas Jämtin som nyförvärv.
Jämtin, spelaren som LHC-fansen ogillat sedan tiden i HV 71 då han som retsticka och verbal marodör varit ett irritationsmoment för allt och alla, har länge varit omdiskuterad i Linköpingskretsar. Många har svårt att se ”HV 71-spelaren” i de blå färgerna, eftersom han tidigare inte varit värt ett rött öre.
Men jag vill vända på allt – jag tycker att Linköpingsfansen ska se Jämtin som ett tillskott, ett riktigt bra tillskott.
Det är få spelare som stämmer in på epitetet att ”man älskar att ha honom i det egna laget, men hatar att ha honom hos motståndarna”, men Andreas Jämtin gör onekligen det. Han ger en ny dimension till Linköping, då man i dagens lag har i princip allt utom en ordentlig retsticka. Jämtin är ett energiknippe som kan dra igång laget med sin fysik, sin vilja och sitt temperament.
Jag tror att han snabbt kan vända på sitt rykte i Linköping, eftersom det bara finns en sak i Jämtins medvetande: Att gå 100 %, oavsett motstånd, oavsett utgångsläge.
Dessutom ska man inte se bakåt för mycket.
Jag menar – Per Ledin var knappast populär i Jönköping då han spelade med Färjestad, men det ändrades ganska snabbt då han skrev på för HV 71 och förde laget till ett SM-guld. Det är svårt att hata en spelare som ger allt för laget i alla matcher, i alla perioder och i alla byten.
Det tror jag att Linköpingsfansen kommer att inse angående Jämtin också – det är svårt att hata honom när han bär det egna lagets emblem på bröstet, och dessutom gör det genom att ge allt för laget.
För Jämtin handlar det främst om att inte göra något dumt i sina första matcher. Inga onödiga utvisningar, inga matchstraff, inget som skadar egna laget – utan spela en uppoffrande, fysisk och gärna offensivt effektiv ishockey. En rollspelare med tydligare karaktär än Jämtin är nog svårt att hitta i Elitserien – han har en given roll, och han brukar leva upp till den till 100 %.
Att han dessutom gjort 14 respektive 17 mål under sina två senaste säsonger i Elitserien visar också prov på den offensiva förmågan.
I mitt tycke har Linköping gjort ett kap i Andreas Jämtin. Det tror jag Linköpingsfansen snart kommer att inse också.
---
På tal om kontroversiella klubbval. Färjestadsfansen var inte nådiga när det gällde Janne Niskala, som efter sin misslyckade sejour i NHL valde Frölunda före gamla klubben Färjestad. Vissa hädningar har gått över gränsen, men jag tror inte det berör Niskala speciellt mycket.
På ett sätt är dessa val av klubbar – jag tänker då främst på Niskala och Jämtin – bra för Elitserien. Det piskar upp rivaliteten mellan klubbarna, och kan det bara hållas på en sansad nivå (inga hängda Jonathan Hedström-dockor eller liknande alltså) så kommer stämningen och intensiteten i de här matcherna att bli härlig.
Rivaliteten mellan Frölunda och Färjestad är exempelvis välkänd – och lär inte mattas av det faktum att Janne Niskala nu alltså spelar i Frölunda istället för Färjestad.
---
För övrigt tycker jag att det är omöjligt att analysera Elitserien för tillfället. Linköping har det bästa laget och att man ligger etta är inte underligt, men bakom dem är det en salig röra, och lag två och lag tolv skiljs bara av tolv poäng. I dagens Elitserie, med trepoängssystem, och tre matcher i veckan, kan det ätas upp på nolltid – eller i alla fall en dryg vecka.
Kolla bara på Luleå som var hopplöst sist innan, men som nu är sjua. Eller Brynäs som länge var serieledare, men som nu halkat ner till en sjätteplats. Kampen om slutspelsplatserna kommer att pågå långt in på vårkanten, det är jag ganska övertygad om.
---
Så var det Timrå också – ett lag som absolut måste kommenteras, då man efter landslagsuppehållet nu svarat för två raka segrar och noll insläppta mål.
Vad har hänt sedan dess? Jonathan Hedström har sålts till CSKA Moskva och Håkan Bogg har handlats in från SCL Tigers i Schweiz – en övergång som på pappret känns som ett nedköp, men som i realiteten stabiliserar hela Timrå.
Hedström har aldrig varit en centertyp, och att det experimentet skulle misslyckas var kanske inte så svårt att förutspå (även om man alltid är efterklok). Bogg må vara en grå hockeyarbetare, men han får jobbet gjort, han levererar en del poäng och han gör framförallt sällan en dålig match.
Dessutom vet han hur det är att spela med kniven på strupen från tiden i Mora – och den erfarenheten kan bli guld värd för Timrå.
Bra drag av sportchefen Stefan Lindqvist att värva Bogg.
---
Slutligen en kommentar om Modo, laget som innan landslagsuppehållet ledde Elitserien, men som efter det åkt på fyra raka förluster, inklusive förnedrande 0-7 mot Djurgården och 0-6 mot Skellefteå.
Laget är försvarat av alla skadorna på nyckelspelarna – och då inte minst att förstakedjan har spruckit – men det är underligt att laget kan falla igenom så totalt som man ändå gör. Precis som Niklas Wikegård deklarerade i Hockeykväll, så måste man då spela defensivt, enkelt och kontra till sig chanser.
Har man inte fullt manskap kan man inte spela huvudlöst.
Nu tror jag att Modo snart repar sig, men lagets förmåga att klappa ihop bådar inte gott inför resten av säsongen. Stabilitet är något som karakteriserar topplag – och det verkar Modo sakna.
Jämtin, spelaren som LHC-fansen ogillat sedan tiden i HV 71 då han som retsticka och verbal marodör varit ett irritationsmoment för allt och alla, har länge varit omdiskuterad i Linköpingskretsar. Många har svårt att se ”HV 71-spelaren” i de blå färgerna, eftersom han tidigare inte varit värt ett rött öre.
Men jag vill vända på allt – jag tycker att Linköpingsfansen ska se Jämtin som ett tillskott, ett riktigt bra tillskott.
Det är få spelare som stämmer in på epitetet att ”man älskar att ha honom i det egna laget, men hatar att ha honom hos motståndarna”, men Andreas Jämtin gör onekligen det. Han ger en ny dimension till Linköping, då man i dagens lag har i princip allt utom en ordentlig retsticka. Jämtin är ett energiknippe som kan dra igång laget med sin fysik, sin vilja och sitt temperament.
Jag tror att han snabbt kan vända på sitt rykte i Linköping, eftersom det bara finns en sak i Jämtins medvetande: Att gå 100 %, oavsett motstånd, oavsett utgångsläge.
Dessutom ska man inte se bakåt för mycket.
Jag menar – Per Ledin var knappast populär i Jönköping då han spelade med Färjestad, men det ändrades ganska snabbt då han skrev på för HV 71 och förde laget till ett SM-guld. Det är svårt att hata en spelare som ger allt för laget i alla matcher, i alla perioder och i alla byten.
Det tror jag att Linköpingsfansen kommer att inse angående Jämtin också – det är svårt att hata honom när han bär det egna lagets emblem på bröstet, och dessutom gör det genom att ge allt för laget.
För Jämtin handlar det främst om att inte göra något dumt i sina första matcher. Inga onödiga utvisningar, inga matchstraff, inget som skadar egna laget – utan spela en uppoffrande, fysisk och gärna offensivt effektiv ishockey. En rollspelare med tydligare karaktär än Jämtin är nog svårt att hitta i Elitserien – han har en given roll, och han brukar leva upp till den till 100 %.
Att han dessutom gjort 14 respektive 17 mål under sina två senaste säsonger i Elitserien visar också prov på den offensiva förmågan.
I mitt tycke har Linköping gjort ett kap i Andreas Jämtin. Det tror jag Linköpingsfansen snart kommer att inse också.
---
På tal om kontroversiella klubbval. Färjestadsfansen var inte nådiga när det gällde Janne Niskala, som efter sin misslyckade sejour i NHL valde Frölunda före gamla klubben Färjestad. Vissa hädningar har gått över gränsen, men jag tror inte det berör Niskala speciellt mycket.
På ett sätt är dessa val av klubbar – jag tänker då främst på Niskala och Jämtin – bra för Elitserien. Det piskar upp rivaliteten mellan klubbarna, och kan det bara hållas på en sansad nivå (inga hängda Jonathan Hedström-dockor eller liknande alltså) så kommer stämningen och intensiteten i de här matcherna att bli härlig.
Rivaliteten mellan Frölunda och Färjestad är exempelvis välkänd – och lär inte mattas av det faktum att Janne Niskala nu alltså spelar i Frölunda istället för Färjestad.
---
För övrigt tycker jag att det är omöjligt att analysera Elitserien för tillfället. Linköping har det bästa laget och att man ligger etta är inte underligt, men bakom dem är det en salig röra, och lag två och lag tolv skiljs bara av tolv poäng. I dagens Elitserie, med trepoängssystem, och tre matcher i veckan, kan det ätas upp på nolltid – eller i alla fall en dryg vecka.
Kolla bara på Luleå som var hopplöst sist innan, men som nu är sjua. Eller Brynäs som länge var serieledare, men som nu halkat ner till en sjätteplats. Kampen om slutspelsplatserna kommer att pågå långt in på vårkanten, det är jag ganska övertygad om.
---
Så var det Timrå också – ett lag som absolut måste kommenteras, då man efter landslagsuppehållet nu svarat för två raka segrar och noll insläppta mål.
Vad har hänt sedan dess? Jonathan Hedström har sålts till CSKA Moskva och Håkan Bogg har handlats in från SCL Tigers i Schweiz – en övergång som på pappret känns som ett nedköp, men som i realiteten stabiliserar hela Timrå.
Hedström har aldrig varit en centertyp, och att det experimentet skulle misslyckas var kanske inte så svårt att förutspå (även om man alltid är efterklok). Bogg må vara en grå hockeyarbetare, men han får jobbet gjort, han levererar en del poäng och han gör framförallt sällan en dålig match.
Dessutom vet han hur det är att spela med kniven på strupen från tiden i Mora – och den erfarenheten kan bli guld värd för Timrå.
Bra drag av sportchefen Stefan Lindqvist att värva Bogg.
---
Slutligen en kommentar om Modo, laget som innan landslagsuppehållet ledde Elitserien, men som efter det åkt på fyra raka förluster, inklusive förnedrande 0-7 mot Djurgården och 0-6 mot Skellefteå.
Laget är försvarat av alla skadorna på nyckelspelarna – och då inte minst att förstakedjan har spruckit – men det är underligt att laget kan falla igenom så totalt som man ändå gör. Precis som Niklas Wikegård deklarerade i Hockeykväll, så måste man då spela defensivt, enkelt och kontra till sig chanser.
Har man inte fullt manskap kan man inte spela huvudlöst.
Nu tror jag att Modo snart repar sig, men lagets förmåga att klappa ihop bådar inte gott inför resten av säsongen. Stabilitet är något som karakteriserar topplag – och det verkar Modo sakna.
