Elitseriekrönikan: Osvensk kaxighet

”De vill inte gå in i skiten”, är ett uttryck som ofta används av förlorande tränare.

Den generella uppfattningen under de år då svensk juniorhockey befann sig i en enorm svacka var att inställningen och viljan att träna tillräckligt hårt var alldeles för dålig. Under de senaste säsongerna, i takt med att fler ungdomar tagit för sig, har den uppfattningen försvunnit – och det märks också att svenska talanger har en annan inställning.

De går gärna in i skiten numera.

Framgångarna för svenska ungdomar har också ökat svenska talangers marknadsvärde genrellt.

Det verkar ha fått en del spelares tro på sig själv att bli överdriven, men den kaxighet som utvecklats i svensk ishockey måste man ändå beundra. Det är osvenskt, om man tillåts säga så.

Det får dock inte gå till överdrift - som för Dick Axelsson och Mario Kempe - utan man måste fortfarande ha en ödmjuk inställning.

Dick Axelsson fick av Djurgården kritik för att inte ha rätt inställning på träning och i match, och därför fick han också lämna klubben. Axelsson är en hockeyartist – ingen grovjobbare, ingen brunkare, ingen lagkapten – och är härligt kaxig på isen. Men även om kaxigheten är intressant, så krävs det också ödmjukhet. Tre Kronor-matcher och NHL-kontrakt kanske har stigit honom åt huvudet – nu måste han hitta sig själv, och bli lite mer ödmjuk.

Hans tro på sig själv är dock intressant - och lite osvensk.

En annan spelare som lämnade sin elitserieklubb i veckan var Mario Kempe. Den Philadelphia Flyers-listade 20-åringen anser sig inte ha fått det förtroende han skulle ha haft, och menar att han skulle ha legat i toppen av poängligan om han fått mer förtroende. Självförtroende och kaxighet som är härligt osvensk – men man kan inte bara prata, man måste prestera också.

Kaxighet är bra - men man måste vara ödmjuk också, och inse att istid och förtroende är något man förtjänar.

Kempes fortsatta öden och äventyr i Mora blir spännande att följa – men att han tar steget ner en nivå betyder inte att han försätter sina chanser att få ett NHL-kontrakt till hösten.

Numera kan man nämligen ta vägen till NHL via HockeyAllsvenskan – se på Patrik Berglund – bara man har rätt attityd, inställning och är ödmjuk.

Idag behöver man inte ta den traditionella vägen till NHL - det vill säga från HockeyAllsvenskan till Elitserien till Tre Kronor till NHL.

Västerås Patrik Berglund har visat att hård matchning och en ledarroll i HockeyAllsvenskan direkt kan leda till en ordinarie plats i NHL – och nu följer kollegan Mikael Backlund i samma spår. En ödmjuk inställning och att skynda långsamt är en vettig väg att gå för många spelare. 

Nya vägar mot toppen håller på att bli en trend, och då främst i form av matchning i Nordamerika redan som ung. Oscar Möller och Alexander Edler är två exempel på spelare som via juniorspel i Kanada tagit ordinarie platser i NHL medan Nicklas Grossman och Loui Eriksson valde AHL-spel i tidig ålder, och nu är båda ordinarie i NHL.

Svenska ungdomar håller på att bli mer osvenska - man vågar ta för sig, säga ifrån, ta nya vägar.

Det är enligt vissa en kaxig inställning som inte alla accepterar på grund av vårt svenska synsätt á la jantelagen. Jag tycker dock att det är ganska charmigt att spelare är kaxiga - i alla fall inom vissa ramar.

Kaxigheten tror jag kommer ta Axelsson och Kempe ganska långt till slut.

---

Linus Omark och Johan Harju må inte vara bröder, men det ser nästan ut så på isen. Duon spelar som i trans just nu, och hittar varandra i möjliga och omöjliga lägen, och effektiviteten är imponerande. Mot Linköping hade Övertorneåsönerna stor lekstuga, och de är också den avgörande offensiva anledningen till att Luleå kan summera en fantastisk höst.

Omark är också en spelare som är härligt kaxig - och menar att framgångarna bland annat beror på att han är en bra spelare. Så ska det låta.

Norrbottningarna är bara målskillnad från att leda Elitserien – snacka om succé för det bottentippade gänget.

Å andra sidan kan det gå snabbt i tabellen. Vid förra landslagsuppehållet låg Modo och Rögle i toppen av tabellen – nu är de nia och åtta i tabellen, och slåss för sin existens i slutspelet.

---

På tal om radarpar, så måste också Rögles tvillingar Cam och Chris Abbott nämnas. Utan dem hade skåningarna inte haft någon offensiv den senaste tiden, och duon ligger bakom sju av lagets åtta senaste mål.

Frisk Asker-förvärven jagades av ett stort antal klubbar inför säsongen, men att de valde nykomlingen Rögle var helt rätt. Där har de direkt fått nyckelroller, och deras spelstil med hårt arbete och mycket skridskoåkning passar perfekt in i Rögles lagkemi. Klubben har som bekant annars haft svårt att lyckas med sina transatlantiska förvärv, men denna gång har Roger Hansson definitivt hittat rätt.

Bröderna Abbott är ödmjuka kanadensare - men härligt kaxiga på isen.

---

En spelare som verkligen tog för sig i veckan var Timråbacken Eric Moe.

Hans mål mot Frölunda var en av veckans absoluta höjdpunkter. Han kom in direkt från utvisningsbåset och fick ett friläge efter en väl avvägd lobbpuck, och avslutet satt distinkt i nättaket. Ingen tvekan där inte.

---

Columbus Blue Jackets har satt upp målvakten Fredrik Norrena på waivers, vilket betyder att man vill bli av med honom. Det lär knappast bli tal om farmarlagsspel för den rutinerade landslagsmålvakten utan allt talar för en flytt till Europa.

Om det inte blir KHL, som lär locka med en hel del pengar, lär Linköping ligga väldigt bra till.

Kommer Norrena känns det som att Linköping får ett stabilare målvaktsspel, även om Daniel Henriksson och Jonas Fransson inte gjort bort sig under hösten.

Linköping är dock, oavsett om Norrena kommer eller inte, fortfarande min guldkandidat.

Bland annat har man en yngling vid namn Patrik Zackrisson som uppvisar en härlig oräddhet, ödmjukhet och skicklighet.

Det smittar av sig på hela laget.