Elitseriekrönikan: Stjärnglans ej att vänta

Transferfönstrets stängande den 31:e januari närmar sig med stormsteg. Det är bara 17 dagar kvar till värvningsfönstret stänger inför ett på pappret ovisst slutspel.

Tabellen i Elitserien är enormt jämn, och det känns som att det lag som lyckas att pricka in sin formtopp lagom till slutspel har störst chans att vinna, även om Linköping, HV 71 och Färjestad ändå måste mejslas ut som favoriter, inte bara med tanke på att man är topp-3 i Elitserien, utan också med tanke på det spelarmaterial som man har till förfogande.

I slutspel gäller det att ha spelarna som kan avgöra matcher. Den avgörande spetskompetensen.

I slutet av januari brukar de svenska klubbarna av tradition förstärka sina lag med just spetsspelare, eller i alla fall vad de tror ska bli spetsspelare. Jag är dock ganska orolig för vad vi ska vänta oss av årets transferfönster, då spelarmarknaden verkar vara tämligen död. Som en hel del andra medier uppmärksammat verkar Elitserien förvandlats till en plats för medelmåttor.

På annat sätt kan jag inte tolka värvningarna av spelare som Mike Morrison, Nate Dicasmirro, Tuomo Karjalainen och Martin Sonnenberg de senaste dagarna. Om de spelarna är de bästa som finns på marknaden finns det stor anledning till oro för elitserieklubbarna. Men det kanske bara är Modo och Timrå som inte hittar rätt, och man ska ju ha i åtanke att spelarna inte floppat än – även om deras meriter knappast skrämmer. De kan vara genidrag, även om det inte känns så.

Tidigare under säsongen har det ändå handlats in skapliga importer, som Jeff Ulmer och Janne Niskala, men de flesta har varit mer eller mindre misslyckade: Kyle Wanvig i Brynäs som gjort två mål på 16 matcher och skadereserven Veli-Pekka Laitinen i HV 71 som lämnade nästan innan han kommit.

Frågan är om vi kan ha speciellt höga förväntningar på transferfönstrets stängande. Förutom en sinande spelarmarknad tror jag många klubbar dessutom är rädda för att satsa då finanskrisen hotar med att göra ekonomin svårare nästa säsong. Många väljer troligen att spara en del.

Sedan kan man också blicka på fjolårets inhandlade importer i slutet av januari (jag kan ha glömt någon); Ossi-Petteri Grönholm, Jani Tuppurainen, Nick Kuiper, Jere Myllyniemi, Mikko Mäenpää och Miroslav Kovacik. Förutom Tuppurainen klassar jag övriga som misslyckanden (eller i alla fall mediokra värvningar), men med tanke på deras meriter var nog inget annat att vänta heller.   

Redan ifjol inhandlades mediokra spelare, och jag tror, om det nu är möjligt, att det blir ännu värre i år.

Jag tror inte på några dundervärvningar kring månadsskiftet. Tyvärr.

Jag hoppas dock att jag har fel. Elitserien hade mått bra av lite ny stjärnglans.

---

Det ryktas att artistskatten ska slopas. Visst skulle det ge klubbarna mindre huvudbry då de i många fall skulle strunta i att ta in chansvärvningar från utlandet, men förslaget kan ändå bli ett hårt slag mot Elitserien.

Man kan inte förneka att Elitseriens poängliga toppas av tre utländska spelare; Per-Åge Skröder, Jaroslav Hlinka och Nikos Dimitrakos. Det vimlar också av utländska klasspelare i serien, och skulle artistskatten slopas så skulle serien utarmas. Då kan vi med största sannolikhet säga hejdå till spelare som Dimitrakos, Patrick Yetman, Lubos Bartecko och några till artistspelare som väljer spel i andra länder där de kan få mer betalt eftersom de svenska klubbarna troligen inte kan erbjuda lika höga löner längre.

Det höjer knappast underhållningsvärdet på Elitserien - även om toppklubbarna skulle ha råd med sina toppspelare ändå, så skulle de mindre klubbarna inte ha det, och därmed ökar glappet mellan toppen och botten.

Visst, fler unga svenska spelare skulle få chansen – men de måste också sporras av bra konkurrens. Den konkurrensen, plus erfarenheter och annorlunda tankesätt, bidrar bland annat importerna med.

Om artistskatten slopas så kommer stjärnglans att försvinna, det är helt klart.

Å andra sidan kanske vi skulle slippa medelmåttorna. Det känns inte rätt att en spelare som Nate Dicasmirro ska äta upp delar av Magnus Pääjärvi-Svenssons istid, till exempel.

---

Diskussionen om stor eller liten rink i Sverige har blossat upp ordentligt efter JVM, och det verkar vara fler och fler som, äntligen, förespråkar en krympt isyta. Underhållningen i Elitserien har börjat sjunka till en medioker nivå utan känslor och intensitet, och det redovisade publiktappet i serien är inte underligt.

En mindre isyta skulle skapa högre intensitet, fler skott, fler målchanser och i förlängningen också fler mål. Det behövs nytänkande i svensk ishockey, det går inte att trampa i gamla spår hur länge som helst.

Fast det finns ytterligare en anledning till den mediokra ishockeyn just nu; spelarkvaliteten i serien är sämre än på länge. KHL har roffat åt sig mycket av den kompetens som ligger precis under NHL, och det har påverkar Elitserien enormt. Inte bara för att svenska spelare som Mika Hannula, Tony Mårtensson, Mattias Weinhandl, Magnus Johansson och Johan Åkerman med största sannolikhet skulle spela i Sverige om inte KHL funnits, även de utländska spelare som tidigare valt Elitserien väljer nu Ryssland istället.

Elitserien halkar efter.

---

Det är synd att svenska toppspelare i slutet av karriären i NHL inte väljer att spela i Elitserien.

Mattias Norström gjorde det inte, Nicklas Lidström lär inte göra det, Mats Sundin har i princip stängt dörren och Peter Forsberg verkar hellre vilja göra comeback i NHL än i Elitserien. Det är inte mycket som talar för att Daniel Alfredsson eller Markus Näslund kommer spela något mer i Elitserien heller.

Ett tag snackades det om att Niclas Hävelid var aktuell för AIK eller Uppsala nästa säsong, men nu öppnar han för fler år i NHL.

Synd.

Svensk ishockey behöver fler tunga profiler på hemmaplan.