Supportrar i med- och motgång

Inom ishockeyn skiljer det väldigt mycket inom de olika serierna i hur engagerat supportrarna uppträder på läktarna. Det verkar gå väldigt mycket upp och ner från match till match. Det är ju förståeligt i och med att serien är lång och utdragen i samtliga dessa serier. Men jag tycker man kan se en tendens av att supportrar alltmer blir av medgångskaraktär. Det vänder så snabbt fram och tillbaka och supportrarna blir lika lätt en belastning för laget som ett starkt stöd och en sjunde spelare. 

Jag är själv engagerad Modosupporter och är i startgroparna för en ny supporterförening, Modo Mellersta- ”De sanna rebellerna”. Ett initiativ som ska föra samman Modoiter över hela Svealand och mer därtill. Vi satsar på en upptaktsträff inför matchen i Gävle mot Brynäs på måndag. Jag åker alltid på några matcher per säsong och vi lyckas oftast skapa bra tryck i bortaklacken när vi är runt. Men det är klart att även vi får svårt att tända till i plattmatcher som mot Djurgården på Hovet i November där det blev förlust 0-7. Samtidigt är det enklare att hålla igång i samband med propagandahockey som mot Södertälje borta, 7-2 nu för ett par veckor sedan. 

Jag tycker mig se för många klackar som tappar sugen så fort man hamnar i underläge. Då syftar jag inte på underläge som 0-7 utan mer jämna matcher . Det måste finnas mer tålamod. Säsongen är ju lång och mycket händer på kort tid. I dagens Elithockey är det väldigt jämnt i toppskiktet och alla lag har sina svackor på en säsong. Sedan är det också i slutspelet det ska avgöras och inte förrän man vet hur det slutat borde det finnas fog för att vädra sitt missnöje som supporter, anser jag. 

Sedan finns det lysande exempel på undantag som bekräftar regeln. Vi har ju Leksand som har Sveriges mest fanatiska publik trots att laget år efter år misslyckas med sin sportsliga satsning. Skellefteå hade ett liknande läge för några år sedan när de var på väg upp i Elitserien. Sedan har vi ju fenomenet Rögle, där det är ett fruktansvärt liv och drag gång på gång. Övriga publiklag som håller uppe ett bra tryck på hemmaplan och som det är svårt att överrösta från bortastå är Färjestad och Frölunda. 

Bland lag som tappat i slagstyrka när det gäller supportrar skulle jag vilja nämna Djurgården, Brynäs och Luleå. De historiska giganterna Brynäs och Djurgården har haft en vikande trend bland supportrar och de matcher jag varit på hemma hos dessa lag i år har visat att de har mycket att jobba med. Djurgården hade en klack med fotbollssupportrar som visserligen hördes men det måste finnas mer att ta av i en stor stad som Stockholm. I Gävle som vi nu ska besöka igen fanns bara sporadisk aktivitet trots att matchen var helt jämn. Då höll vi på bortastå en betydligt bättre kontinuitet. Luleås supportrar har ryckt upp sig i år känns det som men det beror mycket på ett sportsligt mer tacksamt läge. Ifjol vände de sig i slutändan emot laget när det började brännas ordentligt. Starkt av laget att ändå göra en mirakelinsats och undvika kvalserien i sista stund. Södertäljes klack uppträdde väldigt tamt också men det var ju inte fråga om någon kalasinsats från egna laget där direkt. 

Jag tycker supportrar ska fokusera på rätt saker, ägna all energi åt att hitta nya vägar att lyfta fram sitt lag och sluta sig samman utifrån att man delar samma vilja. Man hör istället mycket klagorop och missnöje med tränare spelare och sportchefer. Det behövs bara en förlust för att det ska börja snackas. Det är ett stort problem runt om kring mitt lag Modo. Inte ens SM- guldet gav ro åt verksamheten. I år har det varit särskilt turbulent och föreningen har till och med blivit utsatt för vandalism när förstörelse mot ishallen. Det är knappast något som är vanligt förekommande i Örnsköldsvikstrakten där polisen varit sysslolösa i årtionden. Modo har ju inte gått som tåget i år och har underpresterat. Men ändå har man häng på slutspelsplatserna och det finns ingen anledning att ge slaget förlorat, varken för spelarna eller supportrarna. 

Det är nu när det börjar dra ihop sig som klacken behövs som mest och resultaten betyder som mest. Då har ingen råd med att sitta och sura hemma framför TV:n. Det blir så mycket roligare på plats. Generellt har publiksnittet i Elitserien sjunkit dramatiskt i år och många väljer att sitta hemma och kolla på TV. Men det är inte alls samma sak. Det går inte att jämföra med att stå på räcket med sina bröder och skrika sig hes. Det är den bästa känsla man kan få i samband med idrott tycker jag. Nästan så att det är lika skönt som att smälla in avgörande mål i viktiga finaler i någon stor cup. Det är inte mycket som slår gemenskapen på Bortastå. Där vill jag se att fler av er läsare ute i landet engagerar er och tar nya initiativ. Det är så vi som inte längre platsar i Elitserien bidrar som bäst. Tänk på vad du kan göra för ditt och inte på vad dit lag kan göra för dig!