Hockeyzon
2009-02-10 14:00
Elitseriekrönikan: Känslorna vi saknar
För att ishockey ska bli som bäst krävs känslor – något jag tycker att vi sett för lite av i Elitserien den här säsongen. Jag saknar några riktigt heta retstickor, och de som finns får gärna tända till ännu mer.
Jonas Gustavsson
5 kommentarer
Flera gånger den här säsongen har många – då snackar vi media, supportrar, experter – talat om att Elitserien är för tråkig. Det saknas intensitet, kamp och känslor, och istället lunkar serien bara på i sin stilla takt.
Eftersom revolutionerande ändringar som mindre rink och mildare straff vid slagsmål knappast lär bli realitet inom en överskådlig framtid, så måste intensiteten och känslorna skapas på andra sätt.
Jag tror att en av anledningarna till att serien i mina ögon känns svalare – jovisst, har vi haft dusterna, men de svarta rubrikerna har varit förhållandevis få – är att retstickorna lyser med sin frånvaro, och finns de kvar så har de svalnat något.
Visst har stjärnor som Pavel Brendl, Tony Mårtensson, Mattias Weinhandl och Peter Regin lämnat Elitserien, visst har gubbar som Tommy Sjödin lagt av, visst har talanger som Patric Hörnqvist och Fabian Brunnström försvunnit till NHL, men ändå så är det spelarna med de heta känslorna som saknas mest. I alla fall i mina ögon.
Lance Ward och Per Ledin lyckades alltid skapa gruff och irritation, Andreas Jämtin fanns alltid i hetluften (kul att han är tillbaka), Ossi Väänänen klev aldrig undan utan körde över spelare, Pelle Prestberg kunde reta gallfeber på motståndare (något han nu gör i HockeyAllsvenskan istället). Jag saknar (eller saknade i fallet Jämtin) dem i Elitserien. Jag har säkert glömt någon också.
Lägg till att en tidigare retsticka som Jonathan Hedström inte alls är som han en gång var, och att han sedan försvann. Eller att mannen som kan, eller kunde, bli vansinnig, Magnus Wernblom, också lade av mitt under säsongen.
Många spelare som skapar känslor, irritation, stök och bök, saknas idag i Elitserien.
Det behövs inte många av den sorten, men några stycken måste finnas. Sådana spelare kan ta stor plats på isen, i gruffen, i media.
Att gnuggande Brynäscentern Jonathan Granström leder utvisningsligan i Elitserien tycker jag säger en del. Han är en bra spelare, absolut, men han är ingen Per Ledin.
Bland de senaste årens utvisningsvinnare hittar vi bland annat Lance Ward och Emil Kåberg, där snackar vi riktiga energipaket som retar gallfeber på motståndarna. Det är spelare som skapar känslor, rubriker och som sätter ishockeyn på kartan. Jag vill inte ha någon brutal ishockey (det vill säga slagsmål där blodet flyter), men mer känslor, mer intensitet.
Jag hoppas Sami Torkki, Modos förvärv, kan bringa mer känslor. Jag vill se ännu mer av Teemu Laine, Patric Blomdahl och Emil Kåberg framöver, inte i poängprotokollet, men väl i gruffen.
Artisterna i all ära, men är inte de här spelarna en pest i slutspelet så kan det bli en slätstruken kamp om guldet. Det vore jäkligt trist.
Känslospelarna finns där (även om jag gärna sett fler), jag vill bara att de ska väcka ännu fler känslor!
---
Känslospelarna jag vill se i Elitserien nästa säsong:
Per Ledin, som är en retsticka och bra ishockeyspelare i ett, vilket han inte minst visade i fjolårets slutspel och i VM. Sejouren i Colorado Avalanche har varit skadedrabbad, och frågan är om Ledin vill stanna i Nordamerika ett år till.
Marcus Nilson, som visade ordentligt med känslor i LG Hockey Games. Han har knappast lovordats för sitt spel i KHL där han fått en defensiv roll, men han klagar inte. Enda alternativet i Sverige är enligt honom själv Djurgården.
Christian Berglund, som är en spelare som gärna tacklar, käftar och spelar småfult, men som också kombinerar det med ett fint målsinne. Det finns indikationer på att han kan lämna proffslivet i Schweiz för Färjestad inför nästa säsong.
Marcus Jonasén, som lämnade Modo för spel i Leksand förra sommaren. Han är en stor och tung ytterforward som är otroligt stark i närkamperna, vågar stå framför mål och som munhuggs och spelar på gränsen.
Mika Hannula, som mestadels är en spelare med speed och målsinne, men som också kan spela fysiskt och vara en ”pain in the ass”. Blir ibland lätt irriterad, men har också förmågan att irritera motståndare.
Fredrik Sjöström, som visserligen spelar reguljärt i NHL, men som kanske är intresserad av spel i Sverige om han får en större roll. Bra på skridskorna och tacklar stenhårt, och vet hur man får motståndare ur balans i och med sin position som rollspelare i NHL.
---
Hur många tränare är det egentligen som tänder till ordentligt i Elitserien?
De är lätträknade, och efter att Leif ”Strumpan” Strömberg försvann från Södertälje är det i mina ögon egentligen bara ”Challe” Berglund i Timrå som har det där riktiga temperamentet som kan skapa känslor utifrån båset.
De flesta andra tränarna är lugna som filbunkar, och höjer sällan rösten.
Jag hade gärna sett lite fler färgstarka tränarprofiler som vågar säga såga saker och ting, och då inte bara domaren. Lite mer heta känslor i båset helt enkelt, som hade eldat på spelarna. Lite mer Niklas Wikegård-filosofi, om man så vill.
Kanske lite osvenskt, men det hade varit intressant.
---
Slutspelet ifjol var ingen höjdare i Elitserien – eller rättare sagt, det överskuggades något av den otroliga dramatiken i Kvalserien. Jag hoppas innerligen på ett hetare slutspel i år.
Men då krävs känslor.
Eftersom revolutionerande ändringar som mindre rink och mildare straff vid slagsmål knappast lär bli realitet inom en överskådlig framtid, så måste intensiteten och känslorna skapas på andra sätt.
Jag tror att en av anledningarna till att serien i mina ögon känns svalare – jovisst, har vi haft dusterna, men de svarta rubrikerna har varit förhållandevis få – är att retstickorna lyser med sin frånvaro, och finns de kvar så har de svalnat något.
Visst har stjärnor som Pavel Brendl, Tony Mårtensson, Mattias Weinhandl och Peter Regin lämnat Elitserien, visst har gubbar som Tommy Sjödin lagt av, visst har talanger som Patric Hörnqvist och Fabian Brunnström försvunnit till NHL, men ändå så är det spelarna med de heta känslorna som saknas mest. I alla fall i mina ögon.
Lance Ward och Per Ledin lyckades alltid skapa gruff och irritation, Andreas Jämtin fanns alltid i hetluften (kul att han är tillbaka), Ossi Väänänen klev aldrig undan utan körde över spelare, Pelle Prestberg kunde reta gallfeber på motståndare (något han nu gör i HockeyAllsvenskan istället). Jag saknar (eller saknade i fallet Jämtin) dem i Elitserien. Jag har säkert glömt någon också.
Lägg till att en tidigare retsticka som Jonathan Hedström inte alls är som han en gång var, och att han sedan försvann. Eller att mannen som kan, eller kunde, bli vansinnig, Magnus Wernblom, också lade av mitt under säsongen.
Många spelare som skapar känslor, irritation, stök och bök, saknas idag i Elitserien.
Det behövs inte många av den sorten, men några stycken måste finnas. Sådana spelare kan ta stor plats på isen, i gruffen, i media.
Att gnuggande Brynäscentern Jonathan Granström leder utvisningsligan i Elitserien tycker jag säger en del. Han är en bra spelare, absolut, men han är ingen Per Ledin.
Bland de senaste årens utvisningsvinnare hittar vi bland annat Lance Ward och Emil Kåberg, där snackar vi riktiga energipaket som retar gallfeber på motståndarna. Det är spelare som skapar känslor, rubriker och som sätter ishockeyn på kartan. Jag vill inte ha någon brutal ishockey (det vill säga slagsmål där blodet flyter), men mer känslor, mer intensitet.
Jag hoppas Sami Torkki, Modos förvärv, kan bringa mer känslor. Jag vill se ännu mer av Teemu Laine, Patric Blomdahl och Emil Kåberg framöver, inte i poängprotokollet, men väl i gruffen.
Artisterna i all ära, men är inte de här spelarna en pest i slutspelet så kan det bli en slätstruken kamp om guldet. Det vore jäkligt trist.
Känslospelarna finns där (även om jag gärna sett fler), jag vill bara att de ska väcka ännu fler känslor!
---
Känslospelarna jag vill se i Elitserien nästa säsong:
Per Ledin, som är en retsticka och bra ishockeyspelare i ett, vilket han inte minst visade i fjolårets slutspel och i VM. Sejouren i Colorado Avalanche har varit skadedrabbad, och frågan är om Ledin vill stanna i Nordamerika ett år till.
Marcus Nilson, som visade ordentligt med känslor i LG Hockey Games. Han har knappast lovordats för sitt spel i KHL där han fått en defensiv roll, men han klagar inte. Enda alternativet i Sverige är enligt honom själv Djurgården.
Christian Berglund, som är en spelare som gärna tacklar, käftar och spelar småfult, men som också kombinerar det med ett fint målsinne. Det finns indikationer på att han kan lämna proffslivet i Schweiz för Färjestad inför nästa säsong.
Marcus Jonasén, som lämnade Modo för spel i Leksand förra sommaren. Han är en stor och tung ytterforward som är otroligt stark i närkamperna, vågar stå framför mål och som munhuggs och spelar på gränsen.
Mika Hannula, som mestadels är en spelare med speed och målsinne, men som också kan spela fysiskt och vara en ”pain in the ass”. Blir ibland lätt irriterad, men har också förmågan att irritera motståndare.
Fredrik Sjöström, som visserligen spelar reguljärt i NHL, men som kanske är intresserad av spel i Sverige om han får en större roll. Bra på skridskorna och tacklar stenhårt, och vet hur man får motståndare ur balans i och med sin position som rollspelare i NHL.
---
Hur många tränare är det egentligen som tänder till ordentligt i Elitserien?
De är lätträknade, och efter att Leif ”Strumpan” Strömberg försvann från Södertälje är det i mina ögon egentligen bara ”Challe” Berglund i Timrå som har det där riktiga temperamentet som kan skapa känslor utifrån båset.
De flesta andra tränarna är lugna som filbunkar, och höjer sällan rösten.
Jag hade gärna sett lite fler färgstarka tränarprofiler som vågar säga såga saker och ting, och då inte bara domaren. Lite mer heta känslor i båset helt enkelt, som hade eldat på spelarna. Lite mer Niklas Wikegård-filosofi, om man så vill.
Kanske lite osvenskt, men det hade varit intressant.
---
Slutspelet ifjol var ingen höjdare i Elitserien – eller rättare sagt, det överskuggades något av den otroliga dramatiken i Kvalserien. Jag hoppas innerligen på ett hetare slutspel i år.
Men då krävs känslor.
