Gson Grubblar: Skånsk kontinuitet

Det är ganska ironiskt att det krävdes en ekonomisk kris och ett konkurshot för att Malmö Redhawks skulle vakna.

Percy Nilsson är på många sätt en innovatör, och det var han som i Sverige inledde eran med att ”köpa” ihop lag, då han tog Malmö upp i Elitserien och ledde klubben till två SM-guld. Det var lag där många gamla hockeyhjältar och meriterade spelare samlades under samma tak tack vare Percys satsning – och det gav också resultat.

Men det har hänt ganska mycket sedan dess.

Idag är det inte bara Percy Nilsson som har pengar, idag köper alla klubbar ihop sina lag. Spelaromsättningen i svensk ishockey, inte minst rörligheten bland spelarna mellan klubbarna, har en helt annan frekvens. Har du inte pengar idag hänger du inte med, i alla fall inte i längden. De små klubbarna kan skrälla till, men utan ekonomiskt kapital är det närmast nog omöjligt att vara med i toppen år efter år.

Men även om ekonomin styr, så ska kontinuitet och klubbkänsla inte underskattas. Ett brinnande hjärta bankar hårdare än en välbärgad plånbok. Det är i alla fall min uppfattning.

Malmö har genom åren gjort sig känd som en klubb med extremt hög spelaromsättning. Spelarlönerna har varit höga. Klubbkänsla är något, i alla fall enligt många, som lyst med sin frånvaro.

Den här säsongen inledde Malmö, i konkurrens med Leksand, med HockeyAllsvenskans dyraste spelartrupp. Till en början gick det skapligt resultatmässigt, men allt eftersom säsongen led smög sig oro och tveksamheter in, och sedan nya Malmö Arena invigdes – plus tiden innan då man tvingades spela borta under en längre period – var det som att laget upplevde en negativ stress och press som man inte kunde hantera.

Trots skickliga spelare (icke ursäktat av en hel del skador), förlorade Malmö match på match.

Tills det ekonomiska bakslaget alltså kom, då truppen urholkades på en radda kvalitativa spelare. Men en hel del blev också kvar – de med ett hjärta för klubben – och truppen fylldes upp med egna juniorer. Det som alla trodde skulle bli ett fiasko, har förvandlats till en fantastisk framgångssaga. Den fula ankungen har blivit en vacker svan.

Det Malmö som nu spelar präglas av hjärta och engagemang. Tidigare vek laget ner sig vid motgång och tappade till synes givna ledningar, det händer inte längre. Det är snarare tvärtom.

Men till det intressanta – efter en kanske för lång utläggning. Vad händer nästa säsong? Receptet med några stjärnor, några hemmasöner och en radda juniorer är uppenbarligen framgångsrikt – och jag tycker att Malmö till nästa säsong i mångt och mycket ska försöka bygga laget på samma sätt. Det kräver inte minst, vilket är viktigt för Malmö, en mindre ekonomisk kostym än den man hade när den här säsongen inleddes.

Just nu strömmar publiken till Malmö Arena och laget vinner sina matcher – precis som man vill ha det.

Jag hoppas inte man förstör det till nästa säsong genom att ”köpa” ett nytt lag. Det vore, rent ut sagt, för jävligt. Det man ska värva är skånska spelare, några unga, några meriterade, för att spetsa och bredda laget. Inte massa utländska stjärnor med för mycket i lön. Pengar är, som sagt, inte allt.

Det är dags att skapa skånsk kontinuitet.

---

Streckstriderna pågår i HockeyAllsvenskan, men nu är det i alla fall helt klart hur bottenstriden slutar.

Precis som förhandstipsen indikerade, så blev det Mariestad som blev sist och därmed ramlar ur HockeyAllsvenskan. Laget inledde säsongen frejdigt, inte minst på hemmaplan, men orkade inte hålla uppe formen, och blev till slut solklar jumbo.

Men det förringar ändå inte att det finns en del kvalitet i laget. Backarna Joakim Nettelbladt och Kalle Hagström har visat klass stundtals, men framförallt fyndige Mikael Zettergren och Leksandslånet Markus Persson är högkalibriga spelare på den här nivån.

Veteranerna Ronny Johansson och Fredrik Johnsson gjorde väl också vad man kunde vänta sig.

Nybro och Huddinge är klara för Kvalserien. Eftersom Nybro har fruktansvärda problem med bortaspelet samt att man bara har en kedja som producerar på kontinuerlig basis – Robert Kimby, Jonny Ågren och Scott Champagne – så håller jag Huddinge som favorit i kvalet.

I Pontus Sjögren har stockholmarna kvalets bästa målvakt, man har en skaplig backbesättning, men framförallt en tillspetsad offensiv. Med tvillingarna Ahlström och Tobias Tschöp samt Jesper Andersson, Christoffer Lindholm och Jimmy Jensen hade man redan två fungerande kedjor, men när Leksandslånet Marcus Weinstock och Djurgårdslånet Mikael Ahlén steg in i laget och bildade en kedja med Södertäljelånet Fredric Andersson, innebar det att laget fick ett nytt anfallsvapen. Den trion har varit riktigt, riktigt bra i de två matcher den spelat tillsammans.

Weinstocks teknik och dragningar, Anderssons skridskoåkning och passningar samt Ahléns tyngd och rivighet är en utmärkt kombination – och den toppkedjan (under förutsättning att Huddinge nu får behålla alla lånen) kan bli lagets räddningsplanka i Kvalserien. Med tre fungerande kedjor – det hade man inte ifjol – anser jag att Huddinge är favoriter i Kvalserien.

---

Turbulensen på Hovet med fans som stökade till det i toppmötet mellan AIK och Leksand är givetvis förkastligt.

Det läktarvåld som infunnit sig i fotbollen får absolut inte släppas in i ishockeyn.

Skärp säkerheten omedelbart.