Hockeyzon
2009-02-24 10:40
Elitseriekrönikan: Tredje gången gillt, eller?
Det här är säsongen som Linköping efter två raka finalförluster ska få sin revansch – men formen har varit minst sagt usel. Svagt målvaktsspel har blandats med virrig defensiv och ineffektivitet framåt. Frågan är om det blir tredje gången gillt för LHC?
Jonas Gustavsson
1 kommentarer
Inför den här säsongen tippade jag inte ”Real Frölunda” som guldvinnare, utan jag trodde att det var tredje gången gillt som skulle gälla för Linköping. Efter två raka finalförluster skulle det vara ”Clubens” tur att segra.
Under hela säsongen har Linköping inte heller motbevisat mig när det gäller kvalitet, även om målvaktsspelet svajat så har laget vunnit. Förutom en svacka om tre raka förluster i november, har östgötarna plockat en strid ström av poäng som gjort dem till serieledare mer eller mindre hela säsongen.
Men nu är allt inte frid och fröjd längre. Det talas nästan om kris.
Februari månad har varit en total katastrof för ifrågasatte Slavomir Leners förväntade guldlag: Fem raka förluster, tappad serieledning och nu är man "bara" femma, och skulle LHC missa fjärdeplatsen så har man inte heller någon hemmaplansfördel i kvartsfinalen. Att uppryckning i säsongens tre sista matcher är ett måste, är ingen hemlighet.
Närmast väntar match mot jumbon Södertälje, och det är en måstematch. Sedan väntar Rögle och Skellefteå på bortaplan, inga på pappret lätta kamper mot lag som slåss kring streck i tabellen. Jag tror laget grejar en placering bland de fyra första, men det blir kamp in på målsnöret.
Men vad är då som rasat ihop i Linköping?
Det är enkelt att skylla på målvakterna, där Daniel ”Hento” Henriksson inte alls levt upp till de alldeles för högt ställda förväntningarna, där Jonas Fransson inte hade förmågan att backa upp på ett bra sätt, och där nyvärvade Mika Noronens självförtroende uppenbarligen är kört i botten efter en tung säsong i Ryssland samt en mardrömsstart i Elitserien.
Men man gör det enkelt för sig när man bara skyller på målvakterna. Försvarsspelet har minst sagt varit under all kritik i de fem senaste matcherna, och målvakterna har ofta varit helt utlämnade – även om de spridit en del returer och släppt in en del undanskymda skott. Framförallt förvånas jag av passiviteten framför mål, där många insläppta mål den senaste tiden föranletts av att motståndare allt för enkelt får kliva in framför mål och obevakade göra sina avslut. Det håller inte alls.
Dessutom är man bara nia i Elitserien i numerärt underläge – det duger inte heller. Det är bland annat en konsekvens av det veka spelet framför mål. Att laget blir bättre defensivt är nyckeln.
Offensivt tycker jag ändå att man skapat hyfsat med chanser, en hel del frilägen, men inte satt dit pucken. Sådana perioder kommer under säsongen, och så länge man skapar chanser ska man inte vara för orolig. Jag är övertygad om att offensiven lossnar snart, och då kan vi få se en ketchupeffekt.
En del spekulerar i att det inte var en tillfällighet att svackan inleddes i matchen mot Brynäs – förlust med 1-6 – där tumultet i spelargången efter Andreas Jämtins och Michael Sundlövs uppgörelse fick stor genomslagskraft i media. LHC har inte orkat resa sig efter den matchen – men ärligt talat tror jag inte det har någon speciell betydelse för lagets spel.
Jag tror istället att det är en kombination av östgötarnas första riktigt djupa svacka i år, och den svackan blir extra tydlig då både försvars- och anfallsspel rasar samman på en och samma gång.
Jag står dock fast vid att Linköping vinner guld. På något sätt känns det ändå som deras tur, och spelarmaterialet finns där. Kanske är det ingen nackdel att gå in som en liten underdog i slutspelet.
Nyckeln är enkel: Försvarsspelet måste upp – då kommer målvakts- och anfallsspelet också igång.
---
Om någon innan säsongen tippat att Luleå skulle hamna före Linköping när Elitserien summerades, hade han antagligen blivit idiotförklarad. Men idrottens värld är som vanligt underbar, och att Luleå är trea i sammandraget hedervärt.
Ett hårt arbetande och homogent lag kryddat med en offensivt vass förstakedja räcker långt.
---
Timrå är ett underligt mysterium. Ibland är allt frid och fröjd, nästa dag är det halv kris. Men det finns kvalitet, och väl i slutspel så blir man en ordentlig outsider – det är jag övertygad om. Får man bara in lite mer stabilitet, så kan det bli riktigt bra.
Ganska talande för lagets i mina ögon ganska ojämna säsong var förra veckans resultat, där man först förlorade klart mot Djurgården, sedan utklassade Skellefteå med 8-0, för att sedan, med nöd och näppe, nå 2-2 mot jumbon Södertälje.
Timrå måste vara lite av oddssättarnas mardröm. Laget kan dippa, men man kan också skrälla ordentligt.
Därmed kan också säsongen sluta med antingen bottennapp i kvartsfinalen eller SM-guld. Det är så det känns i alla fall.
---
Modo testade något intressant.
I veckan försökte de göra som Brynäs ifjol, det vill säga rata sina målvakter och stoppa in en junior, i detta fall Nicklas Svedberg, 19. Utfallet – två raka förluster och tolv insläppta mål – blev inte detsamma som för Brynäs ifjol, där Markström räddade kvar Brynäs i Elitserien via storspel i Kvalserien.
Mot Luleå var Michal Zajkowski tillbaka och höll nollan – och han lär vara förstavalet resten av säsongen.
Modo har skapat sig ett bra läge för att undvika Kvalserien tack vare vinsten mot Luleå, och det ska man vara glada för.
Med sitt svajiga försvarsspel och osäkra målvaktsspel är frågan om man hade överlevt en Kvalserie…
Om man nu skulle hamna där, är jag osäker på om ens en mirakulöst tillfrisknad Peter Forsberg skulle räcka för att Örnsköldsvikslaget skulle slippa spela i HockeyAllsvenskan nästa säsong.
Ett väl fungerande försvars- och målvaktsspel är ju, som bekant, a och o i en Kvalserie. Det har inte Modo, även om det såg bra ut mot Luleå.
Under hela säsongen har Linköping inte heller motbevisat mig när det gäller kvalitet, även om målvaktsspelet svajat så har laget vunnit. Förutom en svacka om tre raka förluster i november, har östgötarna plockat en strid ström av poäng som gjort dem till serieledare mer eller mindre hela säsongen.
Men nu är allt inte frid och fröjd längre. Det talas nästan om kris.
Februari månad har varit en total katastrof för ifrågasatte Slavomir Leners förväntade guldlag: Fem raka förluster, tappad serieledning och nu är man "bara" femma, och skulle LHC missa fjärdeplatsen så har man inte heller någon hemmaplansfördel i kvartsfinalen. Att uppryckning i säsongens tre sista matcher är ett måste, är ingen hemlighet.
Närmast väntar match mot jumbon Södertälje, och det är en måstematch. Sedan väntar Rögle och Skellefteå på bortaplan, inga på pappret lätta kamper mot lag som slåss kring streck i tabellen. Jag tror laget grejar en placering bland de fyra första, men det blir kamp in på målsnöret.
Men vad är då som rasat ihop i Linköping?
Det är enkelt att skylla på målvakterna, där Daniel ”Hento” Henriksson inte alls levt upp till de alldeles för högt ställda förväntningarna, där Jonas Fransson inte hade förmågan att backa upp på ett bra sätt, och där nyvärvade Mika Noronens självförtroende uppenbarligen är kört i botten efter en tung säsong i Ryssland samt en mardrömsstart i Elitserien.
Men man gör det enkelt för sig när man bara skyller på målvakterna. Försvarsspelet har minst sagt varit under all kritik i de fem senaste matcherna, och målvakterna har ofta varit helt utlämnade – även om de spridit en del returer och släppt in en del undanskymda skott. Framförallt förvånas jag av passiviteten framför mål, där många insläppta mål den senaste tiden föranletts av att motståndare allt för enkelt får kliva in framför mål och obevakade göra sina avslut. Det håller inte alls.
Dessutom är man bara nia i Elitserien i numerärt underläge – det duger inte heller. Det är bland annat en konsekvens av det veka spelet framför mål. Att laget blir bättre defensivt är nyckeln.
Offensivt tycker jag ändå att man skapat hyfsat med chanser, en hel del frilägen, men inte satt dit pucken. Sådana perioder kommer under säsongen, och så länge man skapar chanser ska man inte vara för orolig. Jag är övertygad om att offensiven lossnar snart, och då kan vi få se en ketchupeffekt.
En del spekulerar i att det inte var en tillfällighet att svackan inleddes i matchen mot Brynäs – förlust med 1-6 – där tumultet i spelargången efter Andreas Jämtins och Michael Sundlövs uppgörelse fick stor genomslagskraft i media. LHC har inte orkat resa sig efter den matchen – men ärligt talat tror jag inte det har någon speciell betydelse för lagets spel.
Jag tror istället att det är en kombination av östgötarnas första riktigt djupa svacka i år, och den svackan blir extra tydlig då både försvars- och anfallsspel rasar samman på en och samma gång.
Jag står dock fast vid att Linköping vinner guld. På något sätt känns det ändå som deras tur, och spelarmaterialet finns där. Kanske är det ingen nackdel att gå in som en liten underdog i slutspelet.
Nyckeln är enkel: Försvarsspelet måste upp – då kommer målvakts- och anfallsspelet också igång.
---
Om någon innan säsongen tippat att Luleå skulle hamna före Linköping när Elitserien summerades, hade han antagligen blivit idiotförklarad. Men idrottens värld är som vanligt underbar, och att Luleå är trea i sammandraget hedervärt.
Ett hårt arbetande och homogent lag kryddat med en offensivt vass förstakedja räcker långt.
---
Timrå är ett underligt mysterium. Ibland är allt frid och fröjd, nästa dag är det halv kris. Men det finns kvalitet, och väl i slutspel så blir man en ordentlig outsider – det är jag övertygad om. Får man bara in lite mer stabilitet, så kan det bli riktigt bra.
Ganska talande för lagets i mina ögon ganska ojämna säsong var förra veckans resultat, där man först förlorade klart mot Djurgården, sedan utklassade Skellefteå med 8-0, för att sedan, med nöd och näppe, nå 2-2 mot jumbon Södertälje.
Timrå måste vara lite av oddssättarnas mardröm. Laget kan dippa, men man kan också skrälla ordentligt.
Därmed kan också säsongen sluta med antingen bottennapp i kvartsfinalen eller SM-guld. Det är så det känns i alla fall.
---
Modo testade något intressant.
I veckan försökte de göra som Brynäs ifjol, det vill säga rata sina målvakter och stoppa in en junior, i detta fall Nicklas Svedberg, 19. Utfallet – två raka förluster och tolv insläppta mål – blev inte detsamma som för Brynäs ifjol, där Markström räddade kvar Brynäs i Elitserien via storspel i Kvalserien.
Mot Luleå var Michal Zajkowski tillbaka och höll nollan – och han lär vara förstavalet resten av säsongen.
Modo har skapat sig ett bra läge för att undvika Kvalserien tack vare vinsten mot Luleå, och det ska man vara glada för.
Med sitt svajiga försvarsspel och osäkra målvaktsspel är frågan om man hade överlevt en Kvalserie…
Om man nu skulle hamna där, är jag osäker på om ens en mirakulöst tillfrisknad Peter Forsberg skulle räcka för att Örnsköldsvikslaget skulle slippa spela i HockeyAllsvenskan nästa säsong.
Ett väl fungerande försvars- och målvaktsspel är ju, som bekant, a och o i en Kvalserie. Det har inte Modo, även om det såg bra ut mot Luleå.
