Sveriges mest välkända fågel

Vad stämmer in på den beskrivningen om inte Pyrrhula Pyrrhula, domherren?

Men det skulle även kunna vara en strålande beskrivning av en annan uppmärksammad och välkänd art, domarherrarna i ishockeyns Elitserie. De är precis som domherren svart-vita med röda inslag, står i fokus vintertid, agerar högtidligt och auktoritärt och rör sig över i stort sett hela landet. 

Det enda som skiljer de båda åt, vad jag kan erinra mig, är att fågelartens bestånd uppgår till runt 250 000 – 500 000 par medan Hockeydomarna inte är fullt så många. Men likafullt är de i dessa slutspelstider i samhällsdebatten, på torg och gator, nästan lika uppmärksammade som sina fågelkusiner. 

Av alla olika slags domare i det här landet undrar jag om det inte är hockeydomarna som är mest utsatta och hatade på en och samma plats under en viss tidpunkt. När stämningen i ishallarna växer under dramatiska slutspelstider upptänds oundvikligen en stor del av alla aggressioner och ilska mot en enda man, huvuddomaren. Ja, visst har det debatterats om ett tvådomarsystem och visst får linjedomarna även de sin beskärda del av kakan. Och för att inte tala om de alltmer uppmärksammade videodomarna med Ängelholms mest googlade man i spetsen. 

Men nog är det ändå huvuddomare som Lärking, Andersson, Rönnmark, Vinnerborg och allt vad de heter som bildar kärnan för alla negativa känslor och mänskligt hat. Det är inte lätt att vara domare- speciellt inte i dessa tider. 

Det har under åren förekommit olika strategier för att lätta på trycket som dessa få utvalda män utsätts för. Tidigare har en och samma domare följt hela slutspelsserier men numer är det vanligt att man byter domare efter några omgångar. Jag gissar att det gör att hatet kommer av sig lite innan fokuset på den enskilda domaren blir för stort och gör denne till ett stort hatobjekt bland respektive lags supportrar.

Jag hörde nyligen att man i år väljer att hålla inne med att annonsera namnen på domarna. Även det kan jag tänka mig som ett led i att försöka reducera verkningarna av allt hat som svävar runt hockeyn som en elak skugga. I vissa fall är hatet av överkomlig natur och är någonting som ofta stannar vid några hårda ord från läktarhåll, men då och då eskalerar det till rena våldshandlingar. 

Jag är i dessa tider själv verksam som domare i innebandy. Där har jag inte tillnärmelsevis samma tryck emot mig. Även om det förekommer matcher där man får ta en hel del skit så tar det inte på samma sätt som hos hockeydomarna. Framförallt tror jag det beror på att hockeyn har en bredare massmedial bevakning och fler fans som lever sig in, fullt logiskt. Utöver det så har det nog också med mer speltekniska aspekter att göra. I innebandy är inte de numerära överlägena lika utslagsgivande och det blåses i regel inte för utvisning lika ofta som i hockeyn då man som innebandydomare har jämförelsevis fler blåsningar per match för frislag, där man kan lugna ner spelet innan det är dags att plocka utvisningar. Den möjligheten finns inte i ishockey. 

Sedan skulle jag även vilja säga att det faktum att man är två domare gör att man lättare kan komma undan svåra situationer och skydda varandra på ett helt annat sätt än när man står i fokus som ensam domare. Sedan kan man ju givetvis inte jämföra den nivå jag dömer på, strax under förbundsnivå, med Elitishockey men med vetskap om hur det är i Superligan i innebandy och på bakgårdsserierna i hockeyn känner jag ändå mig övertygad om att det finns belägg för mina påståenden. 

Under sommarhalvåret dömer jag även fotboll där det finns stora likheter med hockeyn, med en ensam domare som täcker ett stort arbetsområde, i fotbollen större än i hockeyn. Visst får domarna utstå en hel del även i fotboll då det fattas en del kontroversiella beslut även där. Men fotbollsdomarna kommer ofta undan med att de kan konsultera sina assisterande domare och kan lägga över några av de mest kontroversiella besluten på dessa. Även en hockeydomare har vissa sådana möjligheter men inte alls på samma sätt. Sedan tillkommer ju givetvis faktorer som att det blir en helt annan närhet till publiken i hockeyn och hatet kommer på ett närmare sätt fram till domaren av det som skriks på läktaren. Sedan finns ju som bekant inget slutspel i Allsvenskan där allt ställs på sin spets. 

Så slutsatsen blir som jag inledningsvis antydde, Sveriges Elithockeydomare är i dessa tider Sveriges i särklass mest välkända och utsatta fågel, och nästan ett lika uppmärksammat objekt som domherren- Pyrrhula Pyrrhula. Anmärkningsvärt är att det trots detta finns så många av våra etablerade domare som varit med ett bra tag. Andersson, Rådbjer och Lärking har alla åtminstone ett årtionde på nacken på högsta nivå (rätta mig gärna om jag har fel!) och har inte tröttnat på den hårda belastningen ännu. Bara det en bedrift, kanske har de blivit så luttrade och kanske har man lyckats skydda domarna bättre och bättre ihaha anslutning till matcherna. Klart är att det är en imponerande bedrift att stå kvar rakryggad i blåsten än idag. 

När det nu är dags att släppa puckarna för Slutspelet 2009 ikväll kan vi bara hoppas att de får bra vägledning och rejält stöd från sina supervisors så vi slipper se att någon av trotjänarna tvingas sluta i förtid för den psykiska belastningen. Trots att de är Sveriges mest utsatta och hatade objekt så är de människor med känslor precis som du och jag. 

Det är värt att komma ihåg när vreden kommer på besök i klacken och domherrarna tappat sin synförmåga för ett ögonblick. Då är det värt att komma ihåg att de trots allt mot all förmodan gör sitt bästa och är utvalda för att de är bra på det de gör- att leda en match.