Hockeyzon
2009-06-06 18:25
Veckans Legendar:
Peter "Pekka" Lindmark
En av Sveriges kanske största målvakter genom tiderna heter Peter Lindmark, mer känd under sitt smeknamn ”Pekka”, som i dag bor i Piteå. – Jag är stolt och behöver inte skämmas över någonting i min karriär, säger Peter.
Marcus Simm
4 kommentarer
Listan över alla titlar och utmärkelser som Peter ”Pekka” Lindmark har vunnit kan göras mycket lång. Förutom fyra SM-guld, två VM-guld och ett OS-brons, har han även vunnit Guldpucken 1981, och Guldhjälmen 1987.
– Jag kan inte rangordna allt jag har vunnit. Det har var mycket positivt i min karriär, säger ”Pekka”.
– Men visst, första gången upplevelserna när man fick vinna ett SM-guld, VM-guld och gå upp till Elitserien var givetvis stora.
”Pekka” Lindmark inledde sin ishockeykarriär i Kiruna AIF där han delade målvaktsjobbet med en annan känd målvaktsprofil – Göte Wälitalo. Och från samma stad kommer även en annan legendarisk ishockeyspelare.
– Börje Salming. Han är nog den störste någonsin, säger ”Pekka”.
I Kiruna AIF var han utespelare de gånger han inte vaktade kassen.
– Vi, jag och Göte, turades om att spela målvakt och utespelare i pojkåren, säger ”Pekka”.
Vad som fick honom att vilja bli målvakt är inte särskilt svårt att lista ut.
– Som målvakt får man spela hela tiden medan man som utespelare måste åka och byta ganska ofta, säger ”Pekka”.
Han och Göte Wälitalo skulle dock splittras när Lindmark flyttade över till rivalerna IFK Kiruna där han blev kvar fram till 1980.
– Det var riktigt roliga matcher där på 70-talet. Kiruna hade två mycket bra lag som alltid låg i toppen av serien strax under Elitserien.
Flytten till Timrå
År 1980 begav han sig söderut till Timrå, strax utanför Sundsvall, där han var med om att spela upp laget till Elitserien. Sejouren i högsta ligan blev dock kortvarig, endast ett år.
– Timrå spelade i samma division som Kiruna, men jag flyttade mest dit för att det var ett bättre lag och för att det var mer betalt. I Kiruna spelade man ideellt. Dessutom var det min första värvning, så att säga, säger ”Pekka” och fortsätter:
– Det var stort att spela upp Timrå till Elitserien. Tyvärr åkte laget ut direkt, och då bestämde jag mig för att flytta ner till Karlstad för att spela med Färjestad.
Det gick dock inte som han hade tänkt sig.
– Jag hade sålt mitt hus i Timrå och tagit med mig mina möbler till en lägenhet jag köpt i Karlstad. Jag trodde att allt var klart men så den sista dagen säger de att man inte hade löst det. Så jag blev ett så kallat ettårsfall, berättar ”Pekka”.
Det innebar att han var tvungen att flytta tillbaka till Timrå och spela en säsong i division 1.
– Ja, jag fick flytta upp igen och bo provisoriskt på något ställe. Jag tänkte, vad fan, man kan inte tappa ett år. Det var en ny tränare i Timrå dessutom när jag kom tillbaka som sade att jag bara för det inte var given startmålvakt. Men det gick bra ändå.
– Tror att jag tillsammans med en annan var de sista ettårsfallen någonsin i Sverige, för sen kunde man inte längre bli en sådan. Det är också något man kan lägga till i meritlistan, men det är ingen kul merit, precis, berättar ”Pekka” och skrattar.
Guldåren i Färjestad och Malmö
Efter året i division ett med Timrå kunde han slutligen bege sig ner till Karlstad för att spela med Färjestad. Det blev totalt fyra säsonger i FBK och två SM-guld.
– Det fungerade jättebra i Karlstad och jag trivdes mycket bra, säger ”Pekka”.
Första SM-guldet bärgades våren 1986 då Färjestad fick möta Södertälje i finalen.
– Det gick till en femte och avgörande match i Karlskoga som vi kunde vinna. Det var riktigt stort, säger ”Pekka” och fortsätter:
– Men jag kan inte, som jag tidigare har sagt, rangordna mina segrar. Det blir för svårt. Allt har varit speciellt.
Det blev fyra framgångsrika år i Värmland innan han rörde sig ner till Skåne för att spela med hårdsatsande Malmö IF.
– Allt fungerade bra i Färjestad, vill jag först säga, vi var alltid i topp hela tiden. Och det var lite trist också eftersom grundserien då bara blev en lång transportsträcka. Det var väl först i slutspelet som det blev lite match om det. Därför kände jag att det var rätt att flytta till Malmö för att få en ny utmaning, säger ”Pekka”.
En annan anledning till att han flyttade kan även bero på små detaljer vid sidan av.
– Ja, alltså, jag trivdes kanon i Färjestad. Men publiken var bortskämd i Karlstad som först började fylla hallen när det var dags för slutspel. Är hallen bara halvfull, som i grundserien, saknas adrenalinet. I Malmö var det fulla hus i princip varenda match. Publiken var fantastisk. Det gör varje match lite roligare.
”Pekka” vet inte varför intresset för ishockeyn var så stor i Malmö. Men han minns en höstkväll då det spelades en SM-final i fotboll mellan Malmö FF och IFK Norrköping samtidigt som hans Malmö spelade en division ett-match.
– På fotbollen var det kanske 2000-3000 personer och i ishallen hade vi fullt med omkring 5000-6000 på läktarna. Det är stort, ganska unikt och något som man aldrig kommer att glömma. Nu har väl fotbollen gått om ishockeyn i Malmö sedan några år. Men förhoppningsvis kommer nog intresset att vara på topp igen framöver, säger ”Pekka”.
– Vissa nätter efter att vi spelat en bortamatch stod folk på staden och väntade på oss. Det var lite annorlunda mot i Karlstad.
Precis som i Färjestad blev det även två SM-guld i Malmö.
– Första SM-guldet med Färjestad, första VM-guldet med Tre Kronor, första SM-guldet med Malmö och då jag gick upp till Elitserien med både Timrå och Malmö är alla lika stora.
Landslagstiden, Guldpucken och Guldhjälmen
1981 är ett mycket speciellt år för Peter ”Pekka” Lindmark. Då vann han utmärkelsen Guldpucken och var Tre Kronors förstamålvakt i VM-turneringen som avgjordes på hemmaplan i Göteborg. Det blev dock inte något guld, men väl ett silver.
– Jag gick även upp med Timrå i Elitserien det året och blev också utsedd till VM:s bästa målvakt, trots att jag spelade i serien under Elitserien. Det var en mycket stor upplevelse, berättar ”Pekka”.
Guldhjälmen som han vann 1987 är kanske det han uppskattar mest av allt.
– Det var spelarna som röstade fram den som skulle vinna priset, vilket kändes mycket hedrande och speciellt.
”Pekka” Lindmark deltog också i tre stycken Canada Cup, och den största framgången nådde man nog 1984 när man tog sig till finalen mot Kanada och vann silver.
– Vi vann mot Kanada i grundserien men i finalen gick det inte vägen. Vi förlorade den första matchen, och med Leif Boork som tränare ville han göra några ändringar inför den andra finalmatchen. Jag blev utbytt mot stackars Göte Wälitalo, som inte hade spelat en enda match i turneringen så långt, samtidigt som Leif satte in två backar som inte heller hade spelat något. Göte ville inte heller spela den andra finalmatchen och jag kommer ihåg att vi låg under med 5-0 redan efter den första perioden. ”Boorken” slängde sedan in mig och de andra backarna så vi kunde till slut hämta in till 5-4. Men vi förlorade ändå och det var inte Götes eller backarnas fel att vi misslyckades, berättar ”Pekka”.
Något som saknas på meritlistan är NHL-matcher. Men det är inte något som han saknar.
– Nej, herregud… Men det hade säkert varit kul att få åka över och prova. Men det är absolut ingenting som jag är ledsen för.
Faktum är att han var ganska nära NHL-spel tillsammans med Washington Capitals.
– Om jag hade varit listad eller draftad hade jag nog åkt över, men eftersom jag inte var det skulle jag vara tvungen att nästan vänta en hel sommar innan de kunde erbjuda mig kontrakt. Det kändes osäkert och skrev därför snabbt på ett kontrakt med Malmö, säger ”Pekka”.
Och det är absolut ingenting han ångrar i dag.
En vårdag 1997 beslöt han sig för att sluta med ishockey, 41 år gammal. Och efter den aktiva karriären har han bott i Piteå.
– Jag arbetade ett tag på en bilfirma i Luleå, men den gick i konkurs efter tre år. Efter det var jag på kommunen och ett så kallat plusjobb. Och nu jobbar jag i en fristående firma, med sex-sju anställda, och för närvarande bygger vi om Badhusparken i Piteå centrum. Vi gör allt möjligt, så det är en del jobb, säger ”Pekka”.
Peter ”Pekka” Lindmark säger sig inte ångra någonting.
– Jag behöver inte skämmas över något i min karriär. Jag är stolt.
Ofta nämnd som en av Sveriges bästa målvakter genom tiderna kan man inte vara något annat än stolt. ”Pekka” har dessutom fått ett pris – ”Alla tiders målvakt” – som bevisar hans storhet.
---
---
Tidigare legendarer:
Stefan "Skuggan" Nilsson, Jan "X:et" Erixon, Peter Popovic, Tomas Jonsson, Daniel Rydmark, Patrik Carnbäck, Kjell Dahlin, Lars Lindgren, Thomas "Bulan" Berglund, Roger Elvenes, Christer Olsson, Göte Wälitalo, Anders Kallur, Roger Åkerström, Peter Gradin, Mikael Johansson, Pär Djoos, Stefan Persson, Mats Lindgren, Charles "Challe" Berglund, Anders Eldebrink, Tomas Sandström, Magnus Arvedson, Roger Johansson, Mikael Andersson, Peter Sundström, Leif Rohlin, Thomas Rundqvist, Peter Andersson, Stefan Örnskog, Robert Nordmark, Patric Kjellberg, Anders "Masken" Carlsson, Rikard Franzén, Magnus "Sigge" Svensson, Michael Sundlöv, Johan Garpenlöv, Arto Blomsten, Boo Ahl, Tommy Westlund, Dan Labraaten, Bengt-Åke Gustafsson, Fredrik Stillman, Thommie Bergman, Jonas Rönnqvist, Björn Nord, Mats Näslund, Mats Hallin, Göran Högosta, Jan Larsson, Bert Robertsson, Jonas Johnson, Peter Andersson, Patrik Sundström, Magnus Lindquist, Fredrik Olausson, Anders Gozzi, Jens Öhling, Niklas Eriksson, Stefan Bergqvist, Tommy Lehmann, Magnus Roupé, Robert Carlsson, Mikael Andersson, Hans Jax, Roger Hansson, Harald Lückner, Willy Lindström, Rolf Ridderwall, Conny Silfverberg, Christian Due-Boje, Jonas Bergqvist
– Jag kan inte rangordna allt jag har vunnit. Det har var mycket positivt i min karriär, säger ”Pekka”.
– Men visst, första gången upplevelserna när man fick vinna ett SM-guld, VM-guld och gå upp till Elitserien var givetvis stora.
”Pekka” Lindmark inledde sin ishockeykarriär i Kiruna AIF där han delade målvaktsjobbet med en annan känd målvaktsprofil – Göte Wälitalo. Och från samma stad kommer även en annan legendarisk ishockeyspelare.
– Börje Salming. Han är nog den störste någonsin, säger ”Pekka”.
I Kiruna AIF var han utespelare de gånger han inte vaktade kassen.
– Vi, jag och Göte, turades om att spela målvakt och utespelare i pojkåren, säger ”Pekka”.
Vad som fick honom att vilja bli målvakt är inte särskilt svårt att lista ut.
– Som målvakt får man spela hela tiden medan man som utespelare måste åka och byta ganska ofta, säger ”Pekka”.
Han och Göte Wälitalo skulle dock splittras när Lindmark flyttade över till rivalerna IFK Kiruna där han blev kvar fram till 1980.
– Det var riktigt roliga matcher där på 70-talet. Kiruna hade två mycket bra lag som alltid låg i toppen av serien strax under Elitserien.
Flytten till Timrå
År 1980 begav han sig söderut till Timrå, strax utanför Sundsvall, där han var med om att spela upp laget till Elitserien. Sejouren i högsta ligan blev dock kortvarig, endast ett år.
– Timrå spelade i samma division som Kiruna, men jag flyttade mest dit för att det var ett bättre lag och för att det var mer betalt. I Kiruna spelade man ideellt. Dessutom var det min första värvning, så att säga, säger ”Pekka” och fortsätter:
– Det var stort att spela upp Timrå till Elitserien. Tyvärr åkte laget ut direkt, och då bestämde jag mig för att flytta ner till Karlstad för att spela med Färjestad.
Det gick dock inte som han hade tänkt sig.
– Jag hade sålt mitt hus i Timrå och tagit med mig mina möbler till en lägenhet jag köpt i Karlstad. Jag trodde att allt var klart men så den sista dagen säger de att man inte hade löst det. Så jag blev ett så kallat ettårsfall, berättar ”Pekka”.
Det innebar att han var tvungen att flytta tillbaka till Timrå och spela en säsong i division 1.
– Ja, jag fick flytta upp igen och bo provisoriskt på något ställe. Jag tänkte, vad fan, man kan inte tappa ett år. Det var en ny tränare i Timrå dessutom när jag kom tillbaka som sade att jag bara för det inte var given startmålvakt. Men det gick bra ändå.
– Tror att jag tillsammans med en annan var de sista ettårsfallen någonsin i Sverige, för sen kunde man inte längre bli en sådan. Det är också något man kan lägga till i meritlistan, men det är ingen kul merit, precis, berättar ”Pekka” och skrattar.
Guldåren i Färjestad och Malmö
Efter året i division ett med Timrå kunde han slutligen bege sig ner till Karlstad för att spela med Färjestad. Det blev totalt fyra säsonger i FBK och två SM-guld.
– Det fungerade jättebra i Karlstad och jag trivdes mycket bra, säger ”Pekka”.
Första SM-guldet bärgades våren 1986 då Färjestad fick möta Södertälje i finalen.
– Det gick till en femte och avgörande match i Karlskoga som vi kunde vinna. Det var riktigt stort, säger ”Pekka” och fortsätter:
– Men jag kan inte, som jag tidigare har sagt, rangordna mina segrar. Det blir för svårt. Allt har varit speciellt.
Det blev fyra framgångsrika år i Värmland innan han rörde sig ner till Skåne för att spela med hårdsatsande Malmö IF.
– Allt fungerade bra i Färjestad, vill jag först säga, vi var alltid i topp hela tiden. Och det var lite trist också eftersom grundserien då bara blev en lång transportsträcka. Det var väl först i slutspelet som det blev lite match om det. Därför kände jag att det var rätt att flytta till Malmö för att få en ny utmaning, säger ”Pekka”.
En annan anledning till att han flyttade kan även bero på små detaljer vid sidan av.
– Ja, alltså, jag trivdes kanon i Färjestad. Men publiken var bortskämd i Karlstad som först började fylla hallen när det var dags för slutspel. Är hallen bara halvfull, som i grundserien, saknas adrenalinet. I Malmö var det fulla hus i princip varenda match. Publiken var fantastisk. Det gör varje match lite roligare.
”Pekka” vet inte varför intresset för ishockeyn var så stor i Malmö. Men han minns en höstkväll då det spelades en SM-final i fotboll mellan Malmö FF och IFK Norrköping samtidigt som hans Malmö spelade en division ett-match.
– På fotbollen var det kanske 2000-3000 personer och i ishallen hade vi fullt med omkring 5000-6000 på läktarna. Det är stort, ganska unikt och något som man aldrig kommer att glömma. Nu har väl fotbollen gått om ishockeyn i Malmö sedan några år. Men förhoppningsvis kommer nog intresset att vara på topp igen framöver, säger ”Pekka”.
– Vissa nätter efter att vi spelat en bortamatch stod folk på staden och väntade på oss. Det var lite annorlunda mot i Karlstad.
Precis som i Färjestad blev det även två SM-guld i Malmö.
– Första SM-guldet med Färjestad, första VM-guldet med Tre Kronor, första SM-guldet med Malmö och då jag gick upp till Elitserien med både Timrå och Malmö är alla lika stora.
Landslagstiden, Guldpucken och Guldhjälmen
1981 är ett mycket speciellt år för Peter ”Pekka” Lindmark. Då vann han utmärkelsen Guldpucken och var Tre Kronors förstamålvakt i VM-turneringen som avgjordes på hemmaplan i Göteborg. Det blev dock inte något guld, men väl ett silver.
– Jag gick även upp med Timrå i Elitserien det året och blev också utsedd till VM:s bästa målvakt, trots att jag spelade i serien under Elitserien. Det var en mycket stor upplevelse, berättar ”Pekka”.
Guldhjälmen som han vann 1987 är kanske det han uppskattar mest av allt.
– Det var spelarna som röstade fram den som skulle vinna priset, vilket kändes mycket hedrande och speciellt.
”Pekka” Lindmark deltog också i tre stycken Canada Cup, och den största framgången nådde man nog 1984 när man tog sig till finalen mot Kanada och vann silver.
– Vi vann mot Kanada i grundserien men i finalen gick det inte vägen. Vi förlorade den första matchen, och med Leif Boork som tränare ville han göra några ändringar inför den andra finalmatchen. Jag blev utbytt mot stackars Göte Wälitalo, som inte hade spelat en enda match i turneringen så långt, samtidigt som Leif satte in två backar som inte heller hade spelat något. Göte ville inte heller spela den andra finalmatchen och jag kommer ihåg att vi låg under med 5-0 redan efter den första perioden. ”Boorken” slängde sedan in mig och de andra backarna så vi kunde till slut hämta in till 5-4. Men vi förlorade ändå och det var inte Götes eller backarnas fel att vi misslyckades, berättar ”Pekka”.
Något som saknas på meritlistan är NHL-matcher. Men det är inte något som han saknar.
– Nej, herregud… Men det hade säkert varit kul att få åka över och prova. Men det är absolut ingenting som jag är ledsen för.
Faktum är att han var ganska nära NHL-spel tillsammans med Washington Capitals.
– Om jag hade varit listad eller draftad hade jag nog åkt över, men eftersom jag inte var det skulle jag vara tvungen att nästan vänta en hel sommar innan de kunde erbjuda mig kontrakt. Det kändes osäkert och skrev därför snabbt på ett kontrakt med Malmö, säger ”Pekka”.
Och det är absolut ingenting han ångrar i dag.
En vårdag 1997 beslöt han sig för att sluta med ishockey, 41 år gammal. Och efter den aktiva karriären har han bott i Piteå.
– Jag arbetade ett tag på en bilfirma i Luleå, men den gick i konkurs efter tre år. Efter det var jag på kommunen och ett så kallat plusjobb. Och nu jobbar jag i en fristående firma, med sex-sju anställda, och för närvarande bygger vi om Badhusparken i Piteå centrum. Vi gör allt möjligt, så det är en del jobb, säger ”Pekka”.
Peter ”Pekka” Lindmark säger sig inte ångra någonting.
– Jag behöver inte skämmas över något i min karriär. Jag är stolt.
Ofta nämnd som en av Sveriges bästa målvakter genom tiderna kan man inte vara något annat än stolt. ”Pekka” har dessutom fått ett pris – ”Alla tiders målvakt” – som bevisar hans storhet.
---
| Namn |
Peter Lindmark |
| Född |
1956-11-08 |
| Position |
Målvakt |
| Klubbar |
Kiruna AIF, IFK Kiruna, Timrå, Färjestad, Malmö |
| Meriter |
SM-guld 86, 88, 92, 94 VM-guld 87, 91 SM-silver 87 VM-silver 81, 86 Canada Cup-silver 84 OS-brons 88 Guldpucken 81 Guldhjälmen 87 VM:s bästa målvakt 81 Elitserieavancemang med Timrå 81 Elitserieavancemang med Malmö 90 |
---
Tidigare legendarer:
Stefan "Skuggan" Nilsson, Jan "X:et" Erixon, Peter Popovic, Tomas Jonsson, Daniel Rydmark, Patrik Carnbäck, Kjell Dahlin, Lars Lindgren, Thomas "Bulan" Berglund, Roger Elvenes, Christer Olsson, Göte Wälitalo, Anders Kallur, Roger Åkerström, Peter Gradin, Mikael Johansson, Pär Djoos, Stefan Persson, Mats Lindgren, Charles "Challe" Berglund, Anders Eldebrink, Tomas Sandström, Magnus Arvedson, Roger Johansson, Mikael Andersson, Peter Sundström, Leif Rohlin, Thomas Rundqvist, Peter Andersson, Stefan Örnskog, Robert Nordmark, Patric Kjellberg, Anders "Masken" Carlsson, Rikard Franzén, Magnus "Sigge" Svensson, Michael Sundlöv, Johan Garpenlöv, Arto Blomsten, Boo Ahl, Tommy Westlund, Dan Labraaten, Bengt-Åke Gustafsson, Fredrik Stillman, Thommie Bergman, Jonas Rönnqvist, Björn Nord, Mats Näslund, Mats Hallin, Göran Högosta, Jan Larsson, Bert Robertsson, Jonas Johnson, Peter Andersson, Patrik Sundström, Magnus Lindquist, Fredrik Olausson, Anders Gozzi, Jens Öhling, Niklas Eriksson, Stefan Bergqvist, Tommy Lehmann, Magnus Roupé, Robert Carlsson, Mikael Andersson, Hans Jax, Roger Hansson, Harald Lückner, Willy Lindström, Rolf Ridderwall, Conny Silfverberg, Christian Due-Boje, Jonas Bergqvist
