Hockeyzon
2010-02-14 17:30
Krönika: Blod, svett och tårar - top notch-elitidrottarna förtjänar varje öre
Det har tragiskt nog blivit politiskt korrekt att hacka på lönenivån för de riktigt vassa elitidrottarna och försöka ställa lönepengarna mot exempelvis vården, skolan och omsorgen. Den bittra kritiken är emellertid orättvis och bygger till stor del på ren okunskap samt avundsjuka.
John Wikberg
29 kommentarer
Elitidrotten är först och främst i huvudsak finansierad av näringslivet. Klubbarna som betalar ut astronomiska löner till stjärnorna har i vanliga fall täckning för kostnaderna tack vare att de helt sonika har en säljande produkt som sponsorerna och publiken köper. De övriga intäkterna från skattebetalarnas pengar är vanligtvis minimala. Marknaden styr alltså och det är självklart välförtjänt att huvudaktörerna i själva produkten ska få en rejäl del av intäktskakan - hur rättvist och logiskt som helst för alla som kan tänka rationellt.
Stora risker
Lejonparten av alla idrottare tjänar inte ett öre och de som lyckats har sannerligen gjort rätt för sig. Vägen till den yttersta eliten är både lång och riskfylld. Jag har valt att ta hockey som ett exempel i det här sammanhanget och lyfta fram en släkting som ett negativt exempel. Han satsade stenhårt på hockeyn i form av tid, kraft och pengar. Det såg oerhört lovande ut, men så kom skadorna och till slut var det ingen idé att fortsätta.
Många skräckexempel
Han klarade sig tack och lov från bestående men, till skillnad från så många andra. Mikael Landerstedt, Hans Norberg och Bengt Åkerblom utgör några av de mest otursdrabbade fallen när det gäller svensk hockey. Lägg därtill alla spelare - och här är mörkertalet stort - som har fått fysiska problem efter karriären till följd av smällar och vridningar i hockeysammanhang. Problem som i vissa fall inte uppenbarar sig förrän åratal efter karriären.
Olika falla ödets lott
Släktingen i fråga har visserligen kunnat göra comeback efter några års vilande, men kommer aldrig någonsin tjäna ett korvöre på sitt idrottsutövande och är en av många som bara kan drömma om att kunna försörja sig på idrotten. Det gick glädjande nog desto bättre för några av motståndarna (exempelvis självaste Linus Omark och Johan Harju) och en av medspelarna (Daniel Larsson). Minsta lilla felskär hade kunnat resultera i ett helt annat öde och det är sannerligen små marginaler.
Hela samhället gynnas i slutändan
Jag tycker avslutningsvis att - för att spinna vidare på samhällsekoomidebatten - man ska lyfta fram det faktum att elitidrottarna i många fall är bra föredömen för barnen och ungdomarna som lockas till idrotten och därmed får en vettig fritidssysselsättning. Det besparar samhället stora pengar, både i form av mindre destruktiviteter och en bättre hälsa med allt vad det innebär i ett långsiktigt perspektiv.
Stora risker
Lejonparten av alla idrottare tjänar inte ett öre och de som lyckats har sannerligen gjort rätt för sig. Vägen till den yttersta eliten är både lång och riskfylld. Jag har valt att ta hockey som ett exempel i det här sammanhanget och lyfta fram en släkting som ett negativt exempel. Han satsade stenhårt på hockeyn i form av tid, kraft och pengar. Det såg oerhört lovande ut, men så kom skadorna och till slut var det ingen idé att fortsätta.
Många skräckexempel
Han klarade sig tack och lov från bestående men, till skillnad från så många andra. Mikael Landerstedt, Hans Norberg och Bengt Åkerblom utgör några av de mest otursdrabbade fallen när det gäller svensk hockey. Lägg därtill alla spelare - och här är mörkertalet stort - som har fått fysiska problem efter karriären till följd av smällar och vridningar i hockeysammanhang. Problem som i vissa fall inte uppenbarar sig förrän åratal efter karriären.
Olika falla ödets lott
Släktingen i fråga har visserligen kunnat göra comeback efter några års vilande, men kommer aldrig någonsin tjäna ett korvöre på sitt idrottsutövande och är en av många som bara kan drömma om att kunna försörja sig på idrotten. Det gick glädjande nog desto bättre för några av motståndarna (exempelvis självaste Linus Omark och Johan Harju) och en av medspelarna (Daniel Larsson). Minsta lilla felskär hade kunnat resultera i ett helt annat öde och det är sannerligen små marginaler.
Hela samhället gynnas i slutändan
Jag tycker avslutningsvis att - för att spinna vidare på samhällsekoomidebatten - man ska lyfta fram det faktum att elitidrottarna i många fall är bra föredömen för barnen och ungdomarna som lockas till idrotten och därmed får en vettig fritidssysselsättning. Det besparar samhället stora pengar, både i form av mindre destruktiviteter och en bättre hälsa med allt vad det innebär i ett långsiktigt perspektiv.
