Att älska en klubb

Jag sitter här helt tom och ska försöka sammanfatta hur mina tankar går nu när MoDo har åkt ur SHL.

När jag var liten såg jag min första hockeymatch på tv, minns att det var MoDo som spelade men minns inte riktigt vilka man mötte, bara att det var ett lag som spelade i svart och gult. Lär ha varit Västerås eller AIK, men det var inte det viktigaste utan min kärlek kom till det röda, vita och gröna laget från Ångermanland. Det blev inte på en gång men över lite tid ju fler matcher man kunde se, det här var ändå på 90-talet när SVT visade någon match per säsong kändes det som och inte alls i närheten av samma utbud som finns idag.

När sedan pappa tog med mig på hockey i Kempehallen så blev jag frälst, tänk att se dom spelarna man bara hört om på radio och läst om i dagstidningarna på riktigt! Ju fler livematcher jag kunde se, desto mer förälskad blev jag i den enögda publiken som skrek med ett gemensamt mål. Man ville stötta sitt lag, nöta ner motståndarna och påverka domarna till att fatta beslut i hemmalagets favör och jag älskade det! Självklart hittade jag (och syskonen jag åkte på matcherna med) egna favoriter, jag kunde redan alla trupper i Elitserien utantill och hade refererat alla matcher när vi spelade landhockey ute, så jag hoppades att spelarna jag snackat upp skulle vara lika bra på riktigt. Ibland blev det så, ibland inte. Ibland var det helt andra spelare än dom man trodde på som skulle visa sig vara dom man fastnade för.

Sen kom Elitserien 95 och Elitserien 96 till Sega Megadrive och man kunde gissa sig till vilka spelare som kunde vara bäst utifrån deras overall-betyg.
På tal om dom åren så var det MoDo och Luleå som var dom stora rivalerna, dom kunde börja bråka redan vid uppvärmning ibland och spelare som Wernblom och Myllys och deras temperament behöver ingen närmare presentation. Man fick också en annan syn på dom här spelarna, för om man kom tidigt på matcherna kunde man gå fram till dom när dom spelade fotboll på grusplanen vid Kempis, prata några ord och få en autograf att sätta till samlingen. Gemensamt för sena halvan av 90-talet var att MoDo alltid hade ett bra lag men utan att kunna gå hela vägen, vem minns inte matchen mot Djurgården som avgjordes i sudden efter att MoDo kvitterat med tre sekunder kvar bara för att se hoppet rinna ut i sanden lika snabbt. En match som också ledde till situationen där Rönnqvist och Alavaara ”attackerade” domaren som även fick poliseskort från arenan.

1999 var man också egentligen förtjänta av ett SM-guld drivna av tvillingarna Sedin, men man förlorade det på det mest smärtsamma sätt genom att tappa en tremålsledning i Gävle och sedan släppa in ett mål i öppen kASSE i Övik när Ove Molin av alla var den som fick sätta dit pucken. En sekvens som gör att jag än idag har svårt att höra låten Yeah yeah, wow wow av Martin eftersom jag minns att han hade den som lineup-låt.
Året efter var lättare att smälta eftersom man inte hade räknat med nån SM-final för MoDo då, men den evige SM-silvermedaljören Anders Söderberg fick ännu en medalj av näst finaste valör. Där och då var jag själv gammal nog att börja åka på matcher själv, jag minns att jag satt på bussen med min matchtröja som var stor som ett tält (målvakten Tobias Lundströms signerade tröja från säsongen 97/98) och såg laget spela final men inte vara nära att utmana riktigt. Kärleken till sporten blev dock bara ännu större när jag fick vara med och höra ljudet av skridskorna mot isen, puckar och kroppar som trycktes mot sargen och plexiglaset, skotten som stoppades mot målvaktens skydd och publiken som skrek på allt. Min bror hade Mattias Karlins tröja, och honom blir det läge att återkomma till sen.

Spola fram några år, till säsongen 06/07 när MoDo flyttade in i en ny arena i centrala Örnsköldsvik. Där finns det också möjlighet att se alla matcher på tv med det så kallade säsongskortet på Canal+ (sedermera Cmore), så man kan följa laget både i hemmamatcher och bortamatcher, och på så sätt känns det som man kommer närmare laget och kan följa med i allt även om man inte kan vara på plats själv. Det året går laget ganska bra i grundserien, och sen i slutspelet växer man med uppgiften och slår först ut Timrå i kvartsfinalserien. Där var jag på plats på ett par matcher, bland annat i Timrå när Tobias Enström avgör en match i sudden, en match där det uppstår ett slagsmål där Justin Morrison tar tag i en spelare från spelarbåset och får en avstängning som gör att Kristian Kuusela paras ihop med Niklas Sundström och Per-Åge Skröder, ett drag som visar sig bli succé. Glädjen när Enström sätter dit pucken var lätt att ta på, och där nånstans kändes det som det året kunde bli nåt speciellt. Jag minns vissa matcher väldig tydligt från det slutspelet, bland annat finalen MoDo spelar hemma som går till sudden och Linköping har ett enormt övertag i. Harald Lückner tar då timeout och man kör en tekningsvariant som slutar med att Kuusela gör målet som avgör matchen, jag flyger upp ur tv-soffan och är halvvägs ut i trapphuset i eufori. När MoDo sedan vinner SM-guld och jag dricker några öl med bland annat min bror och några andra kompisar så ringer jag i min glädje upp varenda Modoit jag hade i telefonboken och jublar med dom utan en tanke på att jag inte brukar prata med dom i vanliga fall. Lite senare på kvällen går jag ut på stan och träffar ett par andra Modoiter och sjunger ramsor och firar hela kvällen, jag skulle jobba från klockan 09.00 dagen efter, och låt oss säga att om det varit alkoblås på jobbet den dagen så hade jag garanterat varit positiv. Det var ett minne för livet och jag skulle fortfarande kunna återberätta en stor del av den kvällen även efter alla dessa år.

Efter den säsongen och framgången så hamnar MoDo i någon slags stiltje där man ofta går till slutspel men utan att ta sig särskilt långt, man hamnar helt enkelt i någon slags mellangrupp i SHL där man befinner sig fram till mitten av 2010-talet. Jag minns särskilt en slutspelsserie mot Skellefteå där Nicklas Danielsson avgör första hemmamatchen, som slutat 0-0 på ordinarie tid, i sudden med att lyfta upp pucken i nättaket, där och då på ståplats kändes det som om taket skulle lyfta i arenan. Lee Goren fick höra en och annan ramsa från stå, särskilt när han inte hade hjälmen riktigt knäppt och kastade sig handlöst bakåt ner i isen. MoDos klack kunde leva om riktigt ordentligt även i den nya arenan! Det var förresten också en kvalserie man spelade 2011, där Södertälje fick smaka på två mål på 8 sekunder och det magiska uttrycket ”Och stället går bananas!” uppfanns och har hängt med länge sedan dess.

2014/15 kommer en försmak av vad som komma skall, när MoDo hamnar i negativt kval mot ett lag från HockeyAllsvenskan för första gången. Som tur är så får man möta ett nöjt Vita Hästen, som städas av relativt lätt, och jag är 100% säker på att det hade klarats av även om Anders Forsberg varit kvar. Nu fick Perra Johnsson en massa hyllningar, men är en ganska överskattad figur i MoDos historia enligt mig där han hade ganska kraftigt lägre poängsnitt än laget höll under den första halvan av säsongen.

2015/16 går vi på det nordamerikanska spåret, kanadensiska tränaren Larry Huras kommer in, och jag minns att jag tyckte att det var riktigt spännande med ett nytänk där man inte plockat in något av dom vanliga namnen som cirkulerat i den svenska hockeyn. Det blev väldigt tydligt väldigt tidigt att hans hockeyfilosofi skar sig rejält mot hur det faktiskt såg ut i verkligheten. Innan jul fick också den gode Larry foten av Öviksklubben, efter en sista pinsam insats mot Brynäs där det såg ut som om laget inte orkade nånting.  
MoDo byter sedan tränare och tar in Andreas Johansson, som varit inblandad som assisterande tränare den säsong som MoDo varit i kvalserien mot Södertälje när Challe Berglund höll i trådarna.

Han och MoDo fortsätter den negativa trenden, man förlorar mot bottenkonkurrenten Karlskrona för att man ”tar för lätt på uppgiften” som nästjumbo, och allt känns bara jävligt konstigt. Mitt i allt åker klubbens VD och sportchef på en USA-resa som inte alls timear bra med vad som händer i klubben. MoDo hamnar sedan i negativt kval mot Leksand, jag åker på två av matcherna och ser en vinst och en förlust. MoDo är egentligen totalt överlägsna mot Leksand sett till helheten, men man klarar inte av att knyta ihop säcken och tappar stunder i en del matcher och det räcker för att notera förluster på tavlan eftersom Leksand klarar av att göra mål på sina chanser och MoDo har stora målvaktsproblem. I match sex får MoDo en utvisning som inte finns, och när Leksand gör mål i det powerplayet skiftar momentum och dom lyckas ta hem den matchen, ett moment jag vet att vissa Modoiter fortfarande inte förlåtit domaren för.

 Det blir en match 7 i serien. Denna dag, 1 april 2016, är också första gången som min flickvän (som numer är min fru) ska träffa mina bröder för första gången hemma hos en av bröderna. Stämningen är ganska god, vi har köpt med oss sushi på vägen från Sundsvall till Stigsjö utanför Härnösand, vi äter ihop och min ena bror frågar om flickvännens hund tycker om kattgodis och det visar sig att han redan gett hunden flera godisar som han ätit upp. Matchen börjar och det ser ut som MoDo ska gå mot en ganska bekväm historia när man har en 3-1-ledning med inte så länge kvar av matchen. Då kommer ett 3-2 och man börjar känna att nerverna rinner på. Ni vet hur man har vissa matcher i sin supporterhistoria som man kommer ihåg glasklart, det här var en av dom.
 
Leksand trycker på för en kvittering i slutet, och nånstans längst bak i huvudet vet man hur MoDo har tappat ledningar tidigare, det här blir också ett av dom tillfällena. Med mindre än minuten kvar att spela sitter kvitteringen, och det blir knäpptyst hemma hos brorsan där vi alla sitter som frågetecken i soffan. Nåväl, det blir sudden och där måste väl ändå MoDo som varit det bättre laget under majoriteten av serien kunna knyta ihop säcken? Nä, det blir inte så, och ni vet historian om hur Leksand avgör på sudden och Lena Sundqvist skriker namnet på målskytten. Jag har knappt klarat av att lyssna på henne varken i studio eller som kommentator efter detta, för jag förknippar henne med chocken och tomheten jag fick efter MoDos uttåg ur SHL, som nån form av PTSD tror jag. Där och då visste man inte vad som skulle hända, skulle MoDo ha nån framtid kvar? Hur skulle det påverka ekonomiskt? Skulle vi ha någon trupp? I det här läget hade det kommit ut att MoDo bland annat skulle ha Jonathan Dahlén och Elias Pettersson klara inför säsongen 16/17, och man hade ingen plan för en trupp till Hockeyallsvenskan eftersom det inte skulle vare ett realistiskt scenario att man skulle åka ur.

Det var otroligt många frågor, ingen visste någonting och man var alldeles tom och kall inombords. Där och då var jag inte mitt bästa jag på något sätt, och det var också märkbart när vi skulle åka hem och råkade backa upp bilen på en trästock när vi var på väg därifrån. Det löste sig ändå så vi kom därifrån, men det kändes som om hela ens liv hade förändrats till det sämre. Jag klarade inte av att titta på hockey-VM eller NHL-slutspelet och definitivt inget från svensk hockey på väldigt länge! I flera dagar gick jag runt och var ett skal av en människa, sedan lanserades konceptet med Återväxten och grannens grabb, att MoDo skulle satsa på hemvävda spelare, och klubben fick en medlemsboom där människor verkligen ville satsa på att klubben skulle studsa tillbaka upp till SHL direkt.

Där någonstans började jag också hitta ett väldigt sug på hockey, och när det annonserades ut att Svenskafans MoDo-sida behövde skribenter så sökte jag och fick vara med och skriva tillsammans med mina dåvarande redaktionskollegor Johannes Forsberg och Björn Karlsson, två personer som jag fortfarande kan kalla för mina vänner idag. Vi startade en podd och hade väldigt trevligt ihop, och nåt år senare fick jag äran att bli redaktör för sidan och har även startat två andra poddar. En egen som heter Kempis Corner och en nystartad podd som heter Röda Vita Gröna med Johannes och nya kollegan Hampus Wackfelt.

Nåväl, den satsningen slutade med att bågen brast när strängen spändes, och det var närmare att MoDo hamnade i ett negativt kval än att man spelade om uppflyttning under den första säsongen, och både GM Per Svartvadet och tränare Andreas Johansson fick lämna skeppet. Den gamle tränare Pelle Bäckman kom in och lyckades göra så klubben hamnade på säker mark och säkrade platsen i Hockeyallsvenskan genom en vändning från 1-4 till 5-4 mot Mora under seriens slutskede.  

Det blev totalt 7 säsonger i Hockeyallsvenskan innan vi lyckades ta oss upp till SHL igen. Under den tiden var jag på alla möjliga typer av matcher, från en måndagsmatch mot Tingsryd med 1400 personer till pandemimatcher med 500 i publiken till fullsatta fredagsderbyn mot Björklöven, det var otroliga kontraster. Säsongen 21/22 var MoDo i en slutspelsserie mot just nämnde Björklöven i semifinal, där kom man till en sjunde och avgörande match och jag tror att minnena från 2016 gjorde att det var mer ångest än fart på läktaren under just den avgörande matchen. Jag var på plats och fick se MoDo få storstryk mot Björklöven, det hamnade nog på 7-3 eller något i den stilen.

Jag tror vi alla lärde oss av det, och året efter när det var dags för sjunde avgörande final i Hockeyallsvenskans final stöttade läktare MoDo till hundra procent, och det tror jag också var det som gjorde den största skillnaden i mötet där och då. Jag hade varit på final 5 där det fanns chans till seger, men MoDo hade missat att slå in två matchbollar där och i match 6. Match 7 mot Djurgården åkte jag och mammas sambo upp dom 11 milen för att se. Vi stannade på Sibylla i Älandsbro för att äta, sedan kom vi upp till arenan i god tid och behövde inte ens leta upp platserna direkt. Jag kommer ihåg allt så väl: Det första målet från OP (med god hjälp vid skymningen av Sebbe) som gjorde så arenan exploderade, den millimeterpassning som Ingman slog som gick fram och ledde fram till 2-0 i powerplay, att hela arenan som annars hade buat ut Garpenlöv när han dök upp i bild, ignorerade honom helt och bara satsade på att bära fram laget till en väldigt övertygande seger. Dom två övriga målen och sedan ett firande som aldrig ville ta slut ute på isen, där kaptenen Emil Wahlberg åkte runt med pokalen med hymnen Viljans vackra namn spelandes i arenans högtalarsystem. Det var scener jag är otroligt glad över att jag fick vara med om, för inget av det framträdde på samma sätt på tv när man sett det i efterhand. Det är också ett sånt klassiskt supporterögonblick jag aldrig kommer glömma.

MoDos första SHL-säsong blev speciell, jag gick på hemmapremiären där MoDo krossade Linköping och Johan Södergran gjorde hattrick, och det kändes som allt kunde funka det året.
MoDo var ett stolpskott från att ta en slutspelsplats i SHL säsongen 23/24, och arenan fylldes på ett sätt man bara kunnat drömma om under åren i allsvenskan.

Efter den säsongen och inför denna byttes en del spelare i truppen ut, och nytt kom in och gjorde att MoDo tippades på en tiondeplats inför årets säsong. Man ändrade dock inte på nyckelpositionen målvakt, vilket förvånade ganska många i supporterleden. Jag vet inte om det hade gjort skillnad i slutänden, men det kändes som vi hade en väldigt slutkörd Lassi Lehtinen i kvalseriematcherna som kanske hade behövt någon fler match vila under grundserien när det gällde som mest. Förutom det kändes laget felbyggt, centersidan var för svag och backarna hittade ofta fel sida av sina markeringar i egen zon i första halvan av säsongen. Konstigt nog lyckades MoDo hitta en period där man var ett SHLs bästa lag, men man låg aldrig bättre i tabellen än på en tolfteplats på grund av att man kommit så långt efter som lag. Efter det sista landslagsuppehållet var det ungefär samma MoDo som man sett i starten av serien, men man kunde ändå vinna ett par kniven mot strupen-matcher när det gällde som mest. Där hade man petat Sampo Ranta och ändrat om lite i uppställningen, något som MoDo måste ha varit sämst på att göra under säsongen vilket också ledde till lagets degradering i slutänden. Hade man ställt samma krav på dom dyra importspelarna för att få fortsätta spela som man har gjort på juniorer från egna led och bänkat/petat under matcherna kanske man fått en annan kravbild och kunnat visa på att det är det här som gäller om du vill fortsätta spela.

En stor skillnad i den här matchserien är just hur HV71 gått hårt på dom för dagen heta spelarna medan MoDo satt undan samma spelare som vanligt när man behövt toppa laget, där och i hur man satt ihop kedjorna har coachingstaben mycket att stå till svars för även om man nog behövt fyllt på med något namn till för konkurrensens skulle under säsongen. Jag vet att det jobbades på ett par namn men inget som var riktigt nära.
Jag har varit på alla hemmamatcher i den här kvalserien och har verkligen gjort allt för att stötta laget från läktarplatsen. Jag sitter och skriver den här texten vid midnatt eftersom jag vet att jag ändå inte kommer kunna sova särskilt bra efter MoDos degradering, men det känns inte fullt lika chockerande och hårt och ovisst som det var 2016. Nu räknar jag förvisso inte med att någon spelare blir kvar över nästa säsong utan det blir bara bonus om så sker, men jag såg att Sebastian Ohlsson gått ut och sagt att han kommer stanna kvar i media efter matchen. Förhoppningsvis kan det sända ut positiva signaler som gör att någon spelare till kan tänka sig att bli kvar, men när jag satt och tänkte på hur truppen i Hockeyallsvenskan skulle kunna se ut så var det just bara Sebbe och OP som kändes som realistiska alternativ.

Även om jag hade på känn redan efter match 4 att det skulle kunna bli nedflyttning så har jag ont i magen nu och tänker på hur flera av våra egentligen a-lagsredo egenfostrade spelare blivit bortcoachade till den grad att en av dom kommer möta oss i Hockeyallsvenskan säsongen 25/26 (Theo Jacobsson), och jag kan inte tänka mig att varken Jakob Norén eller Lucas Pettersson kommer vara särskilt intresserade av att vara kvar i klubben när dom fått finna sig i att vara på lån i Östersund medan MoDo underpresterade och det inte ens funnits en dialog om det skulle vara aktuellt med spel i SHL. Vi har ändå två MoDo-hjärtan i Henrik Gradin som sportchef, och tidigare nämnde Mattias Karlin som huvudtränare, och jag betvivlar inte att dom gjort allt dom kan för att få det att funka för klubben, och jag ser ingen anledning för dom att lämna här och nu. Skulle den kommande säsongen bli ett nytt misslyckande kommer dom dock inte vara untouchable hur länge som helst.

Den här kvällen kommer också vara ett sånt minne man bär med sig, om än jag nog inte kommer komma ihåg alla detaljer på samma sätt som tidigare eftersom jag började zona ut mentalt redan vid 0-2 ikväll. Det viktiga nu är att det spelar ingen roll egentligen hur många som stannar eller lämnar, spelare och ledare kommer alltid att komma och gå, det är vi supportrar som nu ska stötta laget och satsa mot SHL tillsammans med klubben!
Och jag hoppas att ni som gick hem från match 5 i kvalet med halva tredje perioden kvar att spela inte går på en match igen före någon som hade stått kvar och stöttat laget inför den avgörande matchen i serien.

MoDo har fantastiska supportrar både på hemma och bortaplan (om än Hägglunds Arena är horribelt uppmickad så det sällan hörs i TV hur bra det faktiskt låter på riktigt) och vi kan bära fram laget i dom viktiga matcherna nästa säsong!

Jag kommer vara ledsen och tom ett tag nu, oklart hur länge, men sen kommer peppen att komma och Svenskafans MoDo-sida kommer fyllas med texter igen, och förhoppningsvis med några nya namn till HA-truppen i MoDo Hockey.

Jag avlutar texten med en strof från Micke Erikssons MoDo-låt Viljans Vackra namn: 
I mitt bröst där slår ett MoDo-hjärta som aldrig kommer tappa hopp!