Inför match tre visste vi att Rögle BK skulle komma taggade och påeldade av hemmapubliken. Som alltid i en sådan första bortamatch är nyckeln att hantera den första periodens energi och sedan växa in i matchen. Men tvåorna regnade över Skellefteå AIK, som aldrig riktigt kom in i matchen. Inte förrän i sista perioden började bortalaget trumma på och fick in en kvittering. 1-2 borde också ha kommit när Valter Lindberg missar direktskott på helt öppet mål. Istället blir det förlängning och Skellefteå förlorar sedan laget, okaraktäristiskt nog, gått bort sig.

Inför match fyra var det första gången jag kände mig lite orolig under detta slutspel. Visst har Skellefteå sett förbannat bra ut och grundtron har varit stark, att det inte finns ett enda lag som kan rubba Skellefteå AIK i en slutspelsserie. Men... Rögle har detta slutspelet visat en förmåga att hitta tillbaka. Visst fanns 2-2 i matcher i huvudet innan nedsläppet igår kväll.

Men så startar match fyra och man bara känner att... "det här är mitt Skellefteå AIK". Det gulsvarta bortalaget bara trummar på och svärmar över hemmalaget som knappt hinner andas i egen zon. Det enda negativa, som varit genomgående hela säsongen, är att vi är alldeles för dåliga på att ta betalt på våra chanser. Vi har 2-0 och Pär Lindholm får en halvtimme på sig att glida mot Arvid Holm, men skjuter ändå över. Rickard Hugg får helt öppet mål efter ett maskerat pass, men väljer att ta emot pucken och då hinner Holm tillbaka i position. När sedan Lars Bryggman tappar pucken i egen zon och Rögle gör 1-2 känns det otroligt bittert att det inte stod åtminstone 0-3 innan det.

Skellefteå låter sig inte störas och trummar på i samma stil som period ett och det är bara att buga och bocka för den enorma arbetsmoralen som finns i truppen. I tredje perioden går Rögle bort sig i offensiv zon och Pär Lindholm och Oliver Okuliar kombinerar för ett fantastiskt och matchavgörande 1-3 mål. Skellefteå drar nämligen på sig en utvisning som Rögle gör mål på i slutet och det var några riktigt nervösa minuter i slutet, även om Strauss Mann inte behövde göra några jätteräddningar.

Imorgon lördag har vi alltså återigen chans att avgöra en SM-final på hemmaplan, återigen med Rögle som motståndare, återigen i match fem i bäst av sju. Kommer vi att göra det? Ja, det är jag 100 procent övertygad om. Som både radiosporten och Lasse Granqvist i tv kommenterade så hade Rögle det otroligt jobbigt långa stunder. Skellefteås otroligt energiska forecheck tröttar ut motståndarna match efter match.

Imorgon blir det fest. Jag är på plats och känner mig lyckligt lottad över att denna fantastiska idrottsklubb återigen satt sig i denna guldsits. De tre första gulden togs på bortaplan och det blir aldrig riktigt samma grej. Att få vinna inför sina fans skapar minnen för livet både för spelarna och fansen.