Hockeyzon
2016-10-18 00:20
Hockeybloggen: Dinosaurien Kenta Johansson
Niclas Viberg
Blott fyra matcher in på säsongen klev Kenta Johansson av som tränare för Örebro. Man kan ju argumentera för att det är direkt oansvarigt av honom att gå in i säsongen med en sådan osäkerhet att han slutar mer eller mindre omgående.
Men det lägger vi åt sidan för tillfället. Istället fokuserar vi på hans uttalanden i Aftonbladet tidigare idag, där han påpekar att han själv klev av och motiverar beslutet.
Men får man verkligen någon större förståelse för situationen? Eller inkompetensförklarar han bara sig själv?
– Sedan är det mycket med video och såna grejer och där kan jag tycka att det ibland blir för mycket. Hockey är känslor och har man inte känslor med sig spelar det ingen roll hur mycket bågar du ritat eller hur mycket video du sett. Jag tycker man måste spela och lösa uppgifter mer på intuition, som vi fick göra på den gamla goda tiden. Motståndaren kan ju göra något annat än du tänkt och då måste du reagera och agera för att stoppa honom, förklarade Johansson för Aftonbladet.
– Spelarna i dag kräver video och mer feedback. Förr pratade man eller bänkade någon, det tyckte jag var bra feedback. Nu är det feedback-timme hit och dit, fortsatte han.
Det låter inte som en tränare som helt och hållet har omfamnat den moderna hockeyn. Eller det moderna ledarskapet.
Videohjälp är ett vanligt inslag i lagens analyser. Flera föreningar har anammat advanced stats-kulturen. Att bryta ner matcherna in i minsta detalj hör till vanligheterna. Samtal mellan spelare och ledare främjar utvecklingen och i längden lagets resultat.
Men enligt Kenta Johansson är alltså video överanvänt och överskattat. Att peta någon är tillräcklig feedback. Det var bättre förr.
Är jorden platt? Botar vi diverse sjukdomar genom att borra hål i huvudet? Är det fortfarande vänstertrafik?
Att vägra anpassa sig till den nya verkligheten och nya hjälpmedel är sällan ett gott omdöme. Att nonchalera betydelsen av en rak och ärlig kommunikation mellan spelare och ledare borde få varningsklockor att ringa.
Vore jag sportchef skulle jag hålla mig väldigt långt borta från dinosaurien Kenta Johansson.
Men det lägger vi åt sidan för tillfället. Istället fokuserar vi på hans uttalanden i Aftonbladet tidigare idag, där han påpekar att han själv klev av och motiverar beslutet.
Men får man verkligen någon större förståelse för situationen? Eller inkompetensförklarar han bara sig själv?
– Sedan är det mycket med video och såna grejer och där kan jag tycka att det ibland blir för mycket. Hockey är känslor och har man inte känslor med sig spelar det ingen roll hur mycket bågar du ritat eller hur mycket video du sett. Jag tycker man måste spela och lösa uppgifter mer på intuition, som vi fick göra på den gamla goda tiden. Motståndaren kan ju göra något annat än du tänkt och då måste du reagera och agera för att stoppa honom, förklarade Johansson för Aftonbladet.
– Spelarna i dag kräver video och mer feedback. Förr pratade man eller bänkade någon, det tyckte jag var bra feedback. Nu är det feedback-timme hit och dit, fortsatte han.
Det låter inte som en tränare som helt och hållet har omfamnat den moderna hockeyn. Eller det moderna ledarskapet.
Videohjälp är ett vanligt inslag i lagens analyser. Flera föreningar har anammat advanced stats-kulturen. Att bryta ner matcherna in i minsta detalj hör till vanligheterna. Samtal mellan spelare och ledare främjar utvecklingen och i längden lagets resultat.
Men enligt Kenta Johansson är alltså video överanvänt och överskattat. Att peta någon är tillräcklig feedback. Det var bättre förr.
Är jorden platt? Botar vi diverse sjukdomar genom att borra hål i huvudet? Är det fortfarande vänstertrafik?
Att vägra anpassa sig till den nya verkligheten och nya hjälpmedel är sällan ett gott omdöme. Att nonchalera betydelsen av en rak och ärlig kommunikation mellan spelare och ledare borde få varningsklockor att ringa.
Vore jag sportchef skulle jag hålla mig väldigt långt borta från dinosaurien Kenta Johansson.
