Det var något särskilt inför den här matchen, något som slog lite extra i hjärta och själ när tunnelbanan – till tonerna av ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs” – förvandlades till ett rullande hav av röd, gult och svart. Och efter den där snabba promenaden genom Globenområdet, med blicken ständigt på jakt efter ett lunchställe, var det som att ruset tog över. Överallt sågs tröjor, halsdukar och treklövern i krans av guld – människor som rakryggade bar Brynäs IF.
Vissa matcher betyder lite mer än andra. Det här var en sådan match. Det låg något särskilt i luften – inte bara för att kampen skulle utspelas i landets största hockeyarena, utan för att två av svensk hockeys verkliga tungviktare stod på varsin blålinje. Brynäsare hade tagit sig hit i drivor, som om Avicii Arena för en kväll skulle bli så Gävligt det bara gick.
Djurgårdarna var förstås fler – och de lät som bara Djurgårdare kan göra när de fyller sin hemmaklack. I Stockholm finns det ingen som kan överrösta dem. Men Brynäsarna var där, många och märkbara, och de gav allt de hade. Det blev inledningsvis en inramning som inte riktigt går att greppa när man står mitt i den – och ännu svårare att fånga i ord efteråt.
Det enda som fattades för bortasupportrarna? Den energiska ljudvågen av måljubel tidigare i matchen. Istället kom raset.
Det där starka Brynäs med självförtroende efter två raka bortasegrar i var som bortblåst samma stund som pucken släpptes. Istället var man tillbaka i samma gamla synder.
Det inleddes med en otrolig passivitet som fick Djurgården att växa sig större tidigt i matchen – det var som om Brynäs inte höll det mentala trycket inför dånande järnkaminer och revanschlustiga djurgårdsspelare.
Djurgården styrde tempot, pucken och agerade – Brynäs på sin sida backade hemåt och reagerade. Ständig tvåa på pucken, ständigt hack i häl men aldrig ikapp. 2–0 till Djurgården efter den första perioden blev 3–0 i den andra och festen på bortaplan i Globen hamnade i ett blågultrött inferno som inte gick att ta sig ur.
Brynäs blev bleka, ängsliga och hittade aldrig rytmen – resultatet det sämsta man kan uppleva i hockey. En total förnedring som inte ens Bobby Trivigno och Anton Rödins mål i slutskedet kunde rädda upp.
Brynäs hade scenen, kulisserna och kören i ryggen – men glömde själva operan. För i kväll handlade det inte om att Djurgården var starka, utan Brynäs som var bleka. Ruggigt bleka. Och när ridån gick ner i Globen stod man där igen, med samma känsla som ekar den här säsongen: vi var där i matchen, men vi var inte riktigt med.
