Tomhet. En bottenlös tomhet. Man vill sjunka genom betongen i Catena Arena. Tungt, tungt, tungt. På samma nivå som när Skellefteå avgjorde match 4 i förlängning nedanför klacken våren 2024. Detta var matchen vi skulle vinna, detta var matchen där Rögle skulle slå nya höjder spel- och prestationsmässigt. Det gjorde vi inte, det hade krävts en närmast 100% insats mest troligt för att störa Skellefteå ikväll. Det är frustrerande att möta ett så skickligt lag, som är några centimeter före hela tiden, något skär snabbare och alltid steget före är känslan.
Men det är inte över ännu. Vi har inte gett upp. Vi får inte ge upp. På lördag väntar för många av de här spelarna deras livs största match, det kan bli en match som de för evigt kommer minnas och det kan bli en match där de får stå efteråt och se motståndarna fira inför sina hemmafans. Då tänker jag på filmen Any Given Sunday och ett välkänt tal av Al Pacinos rollfigur inför en stor match. Hockey är på många sätt ett spel marginaler, precis som livet i sig, och kanske än mer i en SM-final. Utrymmet för misstagen är oerhört litet – det märkte Rögle inte minst vid två tillfällen ikväll när först Friedman och sen Själin gick bort lite sig litegrann i offensiv zon och pang bom spelvändning och två av Skellefteås tre mål idag. Ett halvt steg för sent eller för tidigt – och du missar pucken eller markeringen. En halvsekund för långsamt i ett press-spel och du straffas hårt. Marginalerna som vi behöver förtjäna och ha med oss – de finns där runtomkring oss hela tiden. De finns i varje moment, i varje byte, i varje situation, i varje minut och varje sekund därute på isen. Och idag kändes det som Skellefteås i stort sett varenda liten marginal som man kämpade om därute.
Det är frustrerande att följa från läktaren och jag kan tänka det är kämpigt mentalt att möta därute på isen. Rögle fick jaga i stort sett hela matchen, man fick sällan till synken i forechecken eller de där riktigt långa anfallen. Ändå så skapades det lägen, Horky hade ett friläge i första perioden, en förlupen puck efter bara några sekunder kunde så när hamnat hos en Rögle-spelare med öppet mål. Men det var inte sån kväll där vi fick något gratis. Och kanske vi inte heller förtjänade det idag.
Vi måste på lördag bli ett lag som verkligen tävlar ännu hårdare för de där marginalerna , för de där centimetrarna och för de där sekunderna som avgör varje situation och till sist avgör matchen. Vi måste se varandra i ögonen och se en lagkamrat som kommer gå de där sista centimetrar för dig, som kommer offra sig för laget och för klubbmärket på bröstet – för att han vet att alla andra kommer göra detsamma för honom. Det var så vi tog oss hit – det var så vi gjorde det som ingen annan i svensk ishockey gjort tidigare. Nu är det dags att göra det igen. Inget lag har nånsin vänt ett 1-3 underläge i en SM-final i svensk hockeys mångåriga historia. Det är med andra ord Dan Tangnes-läge igen.
Det är det som är ett lag. Vi har inte spetsen i SHL´s skarpaste förstakedja, vi har inte årets back eller ligans bästa målvaktspar, vi har inte årets tränare på bänken eller toppen i poängligan, vi har inte en drös av spelare i lineupen med flera SM-guld i bagaget. Men vad vi har är en grupp, ett lag, ett kollektiv – visa det igen. För att citera rakt av:
“And either we heal, now, as a team, or we will die, as individuals. That’s a team, guys. That’s all it is. Now, what are you going to do?”
Ikväll deppar vi, ikväll lider vi med den bottenlösa tomheten som kvällens match lämnade i oss. Men från och med imorgonbitti är det fullt fokus på lördag. Fullt fokus på att förstöra festen uppe i Västerbotten, inleda en historisk vändning och få hem matchserien till Ängelholm igen. Ingen utanför den här grönvita bubblan tror på Rögle, Skellefteå har beställt skumpa och guldhjälmar till lördag, fans har redan planerat in för en lång helg av fest. Det ska vi stoppa ner i halsen på dem. För det har väl varit ganska så självklart att Rögle och Dan Tangnes inte skulle hitta en enkel väg fram till det här SM-guldet?
"We’re in hell right now, gentlemen. Believe me. And we can stay here, get the shit kicked out of us, or we can fight our way back into the light. We can climb out of hell. One inch at a time."
När vi vänder!
