Hockeyzon
2012-04-05 16:00
Krönika: Den ungdomliga explosionen avgjorde
Brynäs är i sin första SM-final sedan guldåret 1999 och det är minst sagt välförtjänt. Färjestad hade inte mycket att sätta emot, och när viktiga spelare svek förpassades man till golfbanorna.
Niclas Viberg
1 kommentarer
Det blev alltså Brynäs som blev det första laget att säkra finalplatsen. Anförda av sitt unga garde käkade man sönder ett Färjestad, som ju längre matchserien led försökte sig på allt fler fula tricks.
Färjestad lyckades inte få stopp på Brynäs på isen, så i en sista desperat (?) åtgärd försökte man få motståndarna mentalt ur balans. Inte heller det lyckades. Visst stod Brynäs upp för sig själva, men man lät sig inte påverkas av Färjestads verbala och fysiska påhopp. Det är ett styrkebesked.
Istället var det Färjestad som blev mer och mer frustrerade under matchseriens gång. Det, i kombination med Cristopher Nihlstorps olyckliga skada, gjorde att matchseriens slutade med Brynäsavancemang.
---
Nihlstorp, ja. Visst var han – med facit i hand – inte redo för spel i vad som kom att bli den sista semifinalen? Han var seg i vändningarna, hade inte full koll på vad som hände runtomkring honom och kändes allmänt osäker.
Nu kan man inte lasta Färjestad för att sätta honom i målet. Nihlstorp har en skön högstanivå och sannolikt skulle varken Nihlstorp själv, tränarna eller läkarna tillåtit att han spelade om man inte trodde att han var redo för det, men likväl kan man inte låta bli att undra om det skulle gått annorlunda med Fredrik Pettersson-Wentzel mellan stolparna.
Det är inte bara Nihlstorps fel att Färjestad förlorade den femte semifinalen – men han var en del av problemet. Ska man peka finger mot några i Färjestad är det Mattias Sjögren, Anders Bastiansen, Mikael Johansson och Martin Sevc.
Man kan älta deras faktiska prestationer på isen i evighet, men hur man än vrider och vänder på det så måste den kvartetten producera. Visst fyller, framför allt, Sjögren och Johansson en väldigt nyttig funktion även om de inte producerar, men ska man gå hela vägen räcker det inte. Bastiansen var en besvikelse hela säsongen och Sevc lyckades inte prestera på samma nivå som i fjol.
---
Vad kan man säga om Brynäs då? Det här kan gå hela vägen. Jag förväntade mig Färjestad i final, men ett varningens finger lyftes hela tiden för Brynäs. Anförda av Jakob Silfverberg, Calle Järnkrok och Mattias Ekholm har sannolikt Gävlelaget en individuell högstanivå i lagbygget som få lag – om ens något – kan mäta sig med.
Framför allt Silfverberg har varit en rejäl kraft att räkna med och hans prestationer i slutspelet har gett ett stort eko på andra sidan Atlanten. Brynäs ungdomliga explosion, där ovan nämnda trio var bärande, avgjorde semifinalen. Även Niklas Svedberg – som på förhand kändes som ett något osäkert kort bland semifinallagen – förtjänar en hel del beröm och har en stor del i Brynäs finalplats.
Den speed som Brynäs hela tiden kommer med, och förmågan att kunna kombinera den med en vilja att gå rakt på mål, är imponerande att se. I det långa loppet orkade Färjestad inte stå emot, och tillsammans med ett farligt powerplay lär sannolikt även Skellefteå eller AIK få problem i finalen.
---
Vilka får man möta i finalen då? Inför semifinalspelet tippade jag på en final mellan Färjestad och Skellefteå. Så blir det ju givetvis inte, men mitt tips om Skellefteå står fortfarande kvar. De har alla mentala fördelar som det bara går att få.
De har revanschlustan från finaltorsken i fjol, de vann den monstruösa övertidsmatchen och i tisdags förnedrade man AIK på alla sätt och vis.
Det viktigaste från tisdagsmatchen var dock inte själva storsegern i sig – det var att man lyckades skjuta Viktor Fasth sönder och samman. I medgång är det nog ingen Elitseriemålvakt som är så stark som Fasth, men i motgång kommer den frustration som uppstår och den enorma tävlingsinstinkten han har att sätta käppar i hjulen.
Vi har sett det tidigare. Vi såg det i tisdags.
Markus Svenssons absurda skada i tisdags kan ha varit ödesdiger för AIK:s fortsatta hopp. Inte för att Svensson skulle lyckas vända matchen uppe i Skellefteå, men när han inte kunde medverka blev Fasth förnedrad gång på gång. Att AIK hade gett upp var tydligt, men när den stora stjärnan inte kunde sparas till torsdagsmatchen kan sannolikt ha varit ett stort steg in i finalen för Skellefteås del.
Kan de dessutom få närkontakt med Fasth under kvällens match lär frustrationen – både hos Fasth själv och hos hans lagkamrater – svämma över. Skellefteå behöver söka upp Fasth. Skellefteå behöver ge sig efter honom. Det kommer att resultera i en skogstokig Fasth, oavsett om AIK-spelarna står upp för sin målvakt eller ej – och det i sin tur resulterat i utvisningar.
Får Skellefteå en drös powerplay avgör de matchen. Gränsen mellan att hetsa upp Fasth och få utvisningar med sig, eller att själv hamna i utvisningsbåset är dock hårfin. Det krävs känsla och disciplin för att lyckas – men lyckas det har man finalplatsen.
Fasth kan alltså lika gärna ta AIK till final eller låta frustrationen i honom skicka Skellefteå till final. Jag tror på det senare.
---
I kväll säkrar alltså Skellefteå sin finalplats. Succévärvningen Bud Holloway eller lagkaptenen Jimmie Ericsson avgör. I powerplay, givetvis.
Färjestad lyckades inte få stopp på Brynäs på isen, så i en sista desperat (?) åtgärd försökte man få motståndarna mentalt ur balans. Inte heller det lyckades. Visst stod Brynäs upp för sig själva, men man lät sig inte påverkas av Färjestads verbala och fysiska påhopp. Det är ett styrkebesked.
Istället var det Färjestad som blev mer och mer frustrerade under matchseriens gång. Det, i kombination med Cristopher Nihlstorps olyckliga skada, gjorde att matchseriens slutade med Brynäsavancemang.
---
Nihlstorp, ja. Visst var han – med facit i hand – inte redo för spel i vad som kom att bli den sista semifinalen? Han var seg i vändningarna, hade inte full koll på vad som hände runtomkring honom och kändes allmänt osäker.
Nu kan man inte lasta Färjestad för att sätta honom i målet. Nihlstorp har en skön högstanivå och sannolikt skulle varken Nihlstorp själv, tränarna eller läkarna tillåtit att han spelade om man inte trodde att han var redo för det, men likväl kan man inte låta bli att undra om det skulle gått annorlunda med Fredrik Pettersson-Wentzel mellan stolparna.
Det är inte bara Nihlstorps fel att Färjestad förlorade den femte semifinalen – men han var en del av problemet. Ska man peka finger mot några i Färjestad är det Mattias Sjögren, Anders Bastiansen, Mikael Johansson och Martin Sevc.
Man kan älta deras faktiska prestationer på isen i evighet, men hur man än vrider och vänder på det så måste den kvartetten producera. Visst fyller, framför allt, Sjögren och Johansson en väldigt nyttig funktion även om de inte producerar, men ska man gå hela vägen räcker det inte. Bastiansen var en besvikelse hela säsongen och Sevc lyckades inte prestera på samma nivå som i fjol.
---
Vad kan man säga om Brynäs då? Det här kan gå hela vägen. Jag förväntade mig Färjestad i final, men ett varningens finger lyftes hela tiden för Brynäs. Anförda av Jakob Silfverberg, Calle Järnkrok och Mattias Ekholm har sannolikt Gävlelaget en individuell högstanivå i lagbygget som få lag – om ens något – kan mäta sig med.
Framför allt Silfverberg har varit en rejäl kraft att räkna med och hans prestationer i slutspelet har gett ett stort eko på andra sidan Atlanten. Brynäs ungdomliga explosion, där ovan nämnda trio var bärande, avgjorde semifinalen. Även Niklas Svedberg – som på förhand kändes som ett något osäkert kort bland semifinallagen – förtjänar en hel del beröm och har en stor del i Brynäs finalplats.
Den speed som Brynäs hela tiden kommer med, och förmågan att kunna kombinera den med en vilja att gå rakt på mål, är imponerande att se. I det långa loppet orkade Färjestad inte stå emot, och tillsammans med ett farligt powerplay lär sannolikt även Skellefteå eller AIK få problem i finalen.
---
Vilka får man möta i finalen då? Inför semifinalspelet tippade jag på en final mellan Färjestad och Skellefteå. Så blir det ju givetvis inte, men mitt tips om Skellefteå står fortfarande kvar. De har alla mentala fördelar som det bara går att få.
De har revanschlustan från finaltorsken i fjol, de vann den monstruösa övertidsmatchen och i tisdags förnedrade man AIK på alla sätt och vis.
Det viktigaste från tisdagsmatchen var dock inte själva storsegern i sig – det var att man lyckades skjuta Viktor Fasth sönder och samman. I medgång är det nog ingen Elitseriemålvakt som är så stark som Fasth, men i motgång kommer den frustration som uppstår och den enorma tävlingsinstinkten han har att sätta käppar i hjulen.
Vi har sett det tidigare. Vi såg det i tisdags.
Markus Svenssons absurda skada i tisdags kan ha varit ödesdiger för AIK:s fortsatta hopp. Inte för att Svensson skulle lyckas vända matchen uppe i Skellefteå, men när han inte kunde medverka blev Fasth förnedrad gång på gång. Att AIK hade gett upp var tydligt, men när den stora stjärnan inte kunde sparas till torsdagsmatchen kan sannolikt ha varit ett stort steg in i finalen för Skellefteås del.
Kan de dessutom få närkontakt med Fasth under kvällens match lär frustrationen – både hos Fasth själv och hos hans lagkamrater – svämma över. Skellefteå behöver söka upp Fasth. Skellefteå behöver ge sig efter honom. Det kommer att resultera i en skogstokig Fasth, oavsett om AIK-spelarna står upp för sin målvakt eller ej – och det i sin tur resulterat i utvisningar.
Får Skellefteå en drös powerplay avgör de matchen. Gränsen mellan att hetsa upp Fasth och få utvisningar med sig, eller att själv hamna i utvisningsbåset är dock hårfin. Det krävs känsla och disciplin för att lyckas – men lyckas det har man finalplatsen.
Fasth kan alltså lika gärna ta AIK till final eller låta frustrationen i honom skicka Skellefteå till final. Jag tror på det senare.
---
I kväll säkrar alltså Skellefteå sin finalplats. Succévärvningen Bud Holloway eller lagkaptenen Jimmie Ericsson avgör. I powerplay, givetvis.
