Hockeyzon
2012-03-19 16:35
Krönika: Favoritskapet och styrkorna svek Luleå
När Elitseriesäsongen inleddes i september sågs Luleå som stora förhandsfavoriter, för första gången på flera år. I söndags blev man utslagna i kvartsfinalen och nog kan vi konstatera att favoritskapet tyngde norrlänningarna och att det var de tilltänkta styrkorna som svek laget.
Niclas Viberg
9 kommentarer
De senaste åren har Luleå haft något spännande på gång, men har hela tiden setts som ett lag utanför de stora favoriterna. Semifinalplatsen förra säsongen såg ut att kunna vara språngbrädan mot något stort under 2011/2012 och sommarens aktiviteter spädde bara på de förväntningarna ytterligare.
Luleå lyckades då samla på sig Elitseriens – på pappret, ska tilläggas – bästa backbesättning och rimligtvis även den bästa forwardsbesättningen. Det var en mer eller mindre generell övertygelse om det inom hockeysverige.
Det fanns frågetecken kring målvaktspositionen, men med tanke på lagbygget i övrigt var det något som inte skulle påverka helhetsintrycket och slutprodukten.
När säsongen sedan inleddes i september var det Luleå som sågs som de stora förhandsfavoriterna. Det var första gången på flera år för Luleå som organisation och för första gången i karriären kunde inte coachen Jonas Rönnqvist gå in i en säsong som underdog.
Nu var det upp till bevis. För Luleå. För Rönnqvist.
Det slutade i flopp.
Offensiven motsvarade inte förväntningarna – och det var något som präglade Luleå redan från match ett. Bland forwards kan det bara bli Simon Hjalmarsson och Niklas Olausson som verkligen kan kvittera ut överbetyg för grundserieinsatserna, medan hypade Johan Harju utan tvekan får ses som säsongens stora besvikelse i Luleå och som en het toppkandidat för Elitserien i stort.
Defensiven å sin sida motsvarade, generellt sett, förväntningarna – och får till och med ses som något av en överraskning. Junioren Johan Gustafsson övertygade stort mellan Luleås stolpar och David Rautio tog ytterligare ett kliv från fjolårssäsongen. Anförda av granitblock som Niclas Wallin och Topi Jaakola blev Luleå efter 55 omgångar Elitseriens bästa defensiva lag.
Backbesättningens poängproduktion var kanske sammanlagt något för låg, men det kan också förklaras med forwardsbesättningens alldeles för svaga produktion – eller är det kanske till och med tvärtom?
Luleås säsongsinledning var något tveksam, men man kom igång mer och mer och gick in i slutspelet som seriesegrare och med en skön formtopp. Man vann sju av de avslutande tio matcherna och offensiven hade till och med levererat en hel del mot slutet.
Efter den avslutande omgången valde man sjundeplacerade AIK som slutspelsmotståndare – ett AIK som man hade dominerat mot under grundserien, men som också hade övertygat och gett eko i Sverige för ett år sedan när HV71 förnedrades i kvartsfinalen.
Den första kvartsfinalmatchen slutade med en Luleåseger, men man övertygade inte helt och hållet. Det blev visserligen sex gjorda mål, och att offensiven pumpade på redan från start var en förutsättning för att Luleå skulle kunna stå som slutsegrare – men defensiven var inte helt klockren, varken från målvakt, backar eller forwards.
I de efterföljande matcherna var det sedan främst offensiven som svek Luleå. Målchanserna fanns där, men avsluten var inga problem för Viktor Fasth i AIK:s mål. AIK gjorde fantastiska insatser från match två och framåt, men lika stabila som AIK var – lika svaga var Luleå.
Det fysiska spelet var obefintligt, trafiken framför motståndarkASSEn övertygade inte och man visade ingen större vilja att faktiskt ta kampen. Efter urladdningen i match ett gjorde sedan Luleå totalt fem mål på de fyra efterföljande matcherna – vilket givetvis är alldeles för svagt.
Defensiven kom inte heller upp i den nivå vi var vana vid att se från grundserien. Johan Gustafsson och David Rautio visade varför målvaktspositionen sågs som ett frågetecken inför säsongen, men Luleås uttåg från slutspelet kan inte läggas på målvakterna. Inte heller backbesättningen kan lastas för den svaga defensiven, även om det går att önska mer även från den lagdelen.
Forwardsbesättningen får bära ansvaret även i den bristande defensiven. Luleås forechecking lämnade mycket övrigt att önska, och deras backchecking var under långa stunder – framför allt under match fem – nästan skrattretande att skåda. Att bli nollade när säsongen är på väg att ta slut säger det mesta om Luleås brist på vinnarkaraktärer i forwardsbesättningen.
Hur man än vrider och vänder på det så var det favoritskapet och styrkorna som svek Luleå den här säsongen. Visst innebär en serieseger respekt och det ska Luleå få beröm för – men givetvis överskuggas den av floppen i slutspelet. AIK förtjänar all cred man kan få, men det är snarare Luleås oförmåga att faktiskt prestera i det här slutspelet som ska uppmärksammas.
Man kunde inte hantera favoritskapet. Den på förhand så hyllade offensiven var en rejäl besvikelse, i såväl produktion som defensivt bidragande. Visst saknades också bröderna Abbott. De kan själva bära en kedja och sannolikt skulle offensiven fungerat ännu bättre med två tillgängliga bröder, men Luleås oförmåga att kunna övervinna avsaknaden av betydande spelare säger också en hel del om vinnarkaraktären inom laget.
Backbesättningen skötte sig, men i slutändan var Johan Fransson för ensam om att kunna bidra offensivt. En Janne Niinimaa i liknande form som förra säsongen skulle varit så otroligt nyttig.
Under långa stunder av matchserien såg även Jonas Rönnqvist handlingsförlamad ut. Den förmåga att tända laget och bära fram spelarna som han har visat tidigare under karriären var som bortflugen. Är det så att varken Luleå eller Rönnqvist kunde hantera pressen av ett favoritskap? Var man inte tillräckligt förberedda? Tog man för lätt på uppgiften efter grundseriens resultat?
Ja, ja och ja.
Luleå vek ner sig. Fysiskt och mentalt.
Luleå lyckades då samla på sig Elitseriens – på pappret, ska tilläggas – bästa backbesättning och rimligtvis även den bästa forwardsbesättningen. Det var en mer eller mindre generell övertygelse om det inom hockeysverige.
Det fanns frågetecken kring målvaktspositionen, men med tanke på lagbygget i övrigt var det något som inte skulle påverka helhetsintrycket och slutprodukten.
När säsongen sedan inleddes i september var det Luleå som sågs som de stora förhandsfavoriterna. Det var första gången på flera år för Luleå som organisation och för första gången i karriären kunde inte coachen Jonas Rönnqvist gå in i en säsong som underdog.
Nu var det upp till bevis. För Luleå. För Rönnqvist.
Det slutade i flopp.
Offensiven motsvarade inte förväntningarna – och det var något som präglade Luleå redan från match ett. Bland forwards kan det bara bli Simon Hjalmarsson och Niklas Olausson som verkligen kan kvittera ut överbetyg för grundserieinsatserna, medan hypade Johan Harju utan tvekan får ses som säsongens stora besvikelse i Luleå och som en het toppkandidat för Elitserien i stort.
Defensiven å sin sida motsvarade, generellt sett, förväntningarna – och får till och med ses som något av en överraskning. Junioren Johan Gustafsson övertygade stort mellan Luleås stolpar och David Rautio tog ytterligare ett kliv från fjolårssäsongen. Anförda av granitblock som Niclas Wallin och Topi Jaakola blev Luleå efter 55 omgångar Elitseriens bästa defensiva lag.
Backbesättningens poängproduktion var kanske sammanlagt något för låg, men det kan också förklaras med forwardsbesättningens alldeles för svaga produktion – eller är det kanske till och med tvärtom?
Luleås säsongsinledning var något tveksam, men man kom igång mer och mer och gick in i slutspelet som seriesegrare och med en skön formtopp. Man vann sju av de avslutande tio matcherna och offensiven hade till och med levererat en hel del mot slutet.
Efter den avslutande omgången valde man sjundeplacerade AIK som slutspelsmotståndare – ett AIK som man hade dominerat mot under grundserien, men som också hade övertygat och gett eko i Sverige för ett år sedan när HV71 förnedrades i kvartsfinalen.
Den första kvartsfinalmatchen slutade med en Luleåseger, men man övertygade inte helt och hållet. Det blev visserligen sex gjorda mål, och att offensiven pumpade på redan från start var en förutsättning för att Luleå skulle kunna stå som slutsegrare – men defensiven var inte helt klockren, varken från målvakt, backar eller forwards.
I de efterföljande matcherna var det sedan främst offensiven som svek Luleå. Målchanserna fanns där, men avsluten var inga problem för Viktor Fasth i AIK:s mål. AIK gjorde fantastiska insatser från match två och framåt, men lika stabila som AIK var – lika svaga var Luleå.
Det fysiska spelet var obefintligt, trafiken framför motståndarkASSEn övertygade inte och man visade ingen större vilja att faktiskt ta kampen. Efter urladdningen i match ett gjorde sedan Luleå totalt fem mål på de fyra efterföljande matcherna – vilket givetvis är alldeles för svagt.
Defensiven kom inte heller upp i den nivå vi var vana vid att se från grundserien. Johan Gustafsson och David Rautio visade varför målvaktspositionen sågs som ett frågetecken inför säsongen, men Luleås uttåg från slutspelet kan inte läggas på målvakterna. Inte heller backbesättningen kan lastas för den svaga defensiven, även om det går att önska mer även från den lagdelen.
Forwardsbesättningen får bära ansvaret även i den bristande defensiven. Luleås forechecking lämnade mycket övrigt att önska, och deras backchecking var under långa stunder – framför allt under match fem – nästan skrattretande att skåda. Att bli nollade när säsongen är på väg att ta slut säger det mesta om Luleås brist på vinnarkaraktärer i forwardsbesättningen.
Hur man än vrider och vänder på det så var det favoritskapet och styrkorna som svek Luleå den här säsongen. Visst innebär en serieseger respekt och det ska Luleå få beröm för – men givetvis överskuggas den av floppen i slutspelet. AIK förtjänar all cred man kan få, men det är snarare Luleås oförmåga att faktiskt prestera i det här slutspelet som ska uppmärksammas.
Man kunde inte hantera favoritskapet. Den på förhand så hyllade offensiven var en rejäl besvikelse, i såväl produktion som defensivt bidragande. Visst saknades också bröderna Abbott. De kan själva bära en kedja och sannolikt skulle offensiven fungerat ännu bättre med två tillgängliga bröder, men Luleås oförmåga att kunna övervinna avsaknaden av betydande spelare säger också en hel del om vinnarkaraktären inom laget.
Backbesättningen skötte sig, men i slutändan var Johan Fransson för ensam om att kunna bidra offensivt. En Janne Niinimaa i liknande form som förra säsongen skulle varit så otroligt nyttig.
Under långa stunder av matchserien såg även Jonas Rönnqvist handlingsförlamad ut. Den förmåga att tända laget och bära fram spelarna som han har visat tidigare under karriären var som bortflugen. Är det så att varken Luleå eller Rönnqvist kunde hantera pressen av ett favoritskap? Var man inte tillräckligt förberedda? Tog man för lätt på uppgiften efter grundseriens resultat?
Ja, ja och ja.
Luleå vek ner sig. Fysiskt och mentalt.
