Hockeyzon
2012-04-17 15:43
Krönika: Förlorarstämpeln börjar etsa sig fast hos Skellefteå
Skellefteå lyckades förlänga finalspelet med ytterligare en match, men förlorarstämpeln börjar trots det etsa sig fast hos laget. Brynäs å sin sida kommer definitivt inte att vika ner sig tre gånger om. Det är bara en tidsfråga innan guldet hamnar i Gävle.
Niclas Viberg
24 kommentarer
Skellefteå lyckades med nöd och näppe gripa det sista, tunna halmstrået i söndags. Pinan förlängdes med ytterligare en match – för inte har väl Skellefteå det i sig att lyckas vinna fyra raka nu?
Ingenting talar för Skellefteå – men är det kanske just det som just talar för Skellefteå?
Bortsett från vissa stunder i den fjärde finalmatchen har man inte övertygat. De bärande spelarna har inte burit laget, deras vanligtvis så fruktade powerplay har inte fungerat tillfredsställande och i defensiven känns det allmänt kaosartat.
Det finns många brister i Skellefteås spel, men om vi ska dra den korta versionen så handlar deras hopp om en mirakelvändning om två saker – Joacim Erikssons prestationer mellan stolparna och att de offensiva stjärnspelarna börjar leverera.
Jimmie Ericsson gör sällan en dålig match rent spelmässigt, men blott en assist på fyra finalmatcher är inte tillräckligt bra för en lagkapten. Oscar Möller klev fram med några mål i matchserien mot AIK, men även han står på en assist i finalspelet. Det är ett saftigt underbetyg för en spelare som har förhoppningar om NHL-spel.
Bud Holloway har varit en pålitlig målskytt hela säsongen… förutom i SM-finalen. Fem assist är inte fy skam, men nog hade man förväntat sig betydligt mer än bara en fullträff. Joakim Lindström snittar en poäng per match sett över hela slutspelet, men med två mål i finalerna är även han en besvikelse.
Pierre-Edouard Bellemare har inte riktigt kommit igång under slutspelet, och kanske påverkas han fortfarande av skadan som gjorde att han missade fyra matcher i mars. Lee Gorens frånvaro nu är givetvis ett tungt avbräck, men det är inte heller en spelare som Skellefteå står och faller med.
Om Jocke Eriksson börjar spela på den höga nivå som vi alla vet att han inte har nått upp till, och kvartetten Ericsson, Möller, Holloway och Lindström snäpper upp sig, så kan kanske Skellefteå börja hoppas på ett mirakel.
Men sett till prestationerna hittills i finalserien är det inte mycket som talar för att så blir fallet. Förlorarstämpeln börjar etsa sig fast hos Skellefteå och även om vissa stjärnspelare har bytts ut från i fjol blir man alltjämt överkörda i finalspelet.
---
Johan Harju lämnar Luleå. Det var en värvning som kändes spännande på förhand, men som med facit i hand inte alls blev lyckosam. En spelare av Harjus klass ska ligga på ungefär en poäng per match under grundserien. Han landade på 25 poäng efter 53 spelade matcher, vilket givetvis inte är godkänt.
I slutspelet var han en ännu större besvikelse och åkte mest omkring och gömde sig.
Vilket lag vågar chansa på honom inför nästa säsong?
---
Det ska annars bli intressant att se Jack Connolly i Färjestad. Han har hållit en jämn och hög nivå i den amerikanska collegeligan under flera år och har den här säsongen överglänst stora framtidsnamn som Nick Bjugstad, Jaden Schwartz, Brock Nelson och J.T. Brown, för att nämna några. Förra året presterade han bättre siffror än Carl Hagelin, Craig Smith och Matt Read – tre rookies som har gjort sensation i NHL den här säsongen.
Han har prisats till max i collegeligan och kan bli en rejäl attraktion i Elitserien.
---
Brynäs kommer vinna SM-guld. Det har presterat på en hög och jämn nivå, medan Skellefteå i stora drag har underpresterat rätt grovt. Förlorarstämpeln som börjar etsa sig fast hos Skellefteå känns inte allt för smickrande och möjligheterna att vända finalserien till seger känns, baserat på vad som har hänt hittills, obefintliga.
Gävlelaget har lyckats med precis det som Skellefteå misslyckas med. Stjärnorna leder laget offensivt och målvakten har storspelat. Jag har svårt att se hur Skellefteå ska kunna vinna tre raka matcher – men framför allt känns det högst osannolikt att Brynäs ska vika ner sig tre gånger om. Det är man helt enkelt för bra för och det är bara en tidsfråga innan guldet hamnar i Gävle.
Ingenting talar för Skellefteå – men är det kanske just det som just talar för Skellefteå?
Bortsett från vissa stunder i den fjärde finalmatchen har man inte övertygat. De bärande spelarna har inte burit laget, deras vanligtvis så fruktade powerplay har inte fungerat tillfredsställande och i defensiven känns det allmänt kaosartat.
Det finns många brister i Skellefteås spel, men om vi ska dra den korta versionen så handlar deras hopp om en mirakelvändning om två saker – Joacim Erikssons prestationer mellan stolparna och att de offensiva stjärnspelarna börjar leverera.
Jimmie Ericsson gör sällan en dålig match rent spelmässigt, men blott en assist på fyra finalmatcher är inte tillräckligt bra för en lagkapten. Oscar Möller klev fram med några mål i matchserien mot AIK, men även han står på en assist i finalspelet. Det är ett saftigt underbetyg för en spelare som har förhoppningar om NHL-spel.
Bud Holloway har varit en pålitlig målskytt hela säsongen… förutom i SM-finalen. Fem assist är inte fy skam, men nog hade man förväntat sig betydligt mer än bara en fullträff. Joakim Lindström snittar en poäng per match sett över hela slutspelet, men med två mål i finalerna är även han en besvikelse.
Pierre-Edouard Bellemare har inte riktigt kommit igång under slutspelet, och kanske påverkas han fortfarande av skadan som gjorde att han missade fyra matcher i mars. Lee Gorens frånvaro nu är givetvis ett tungt avbräck, men det är inte heller en spelare som Skellefteå står och faller med.
Om Jocke Eriksson börjar spela på den höga nivå som vi alla vet att han inte har nått upp till, och kvartetten Ericsson, Möller, Holloway och Lindström snäpper upp sig, så kan kanske Skellefteå börja hoppas på ett mirakel.
Men sett till prestationerna hittills i finalserien är det inte mycket som talar för att så blir fallet. Förlorarstämpeln börjar etsa sig fast hos Skellefteå och även om vissa stjärnspelare har bytts ut från i fjol blir man alltjämt överkörda i finalspelet.
---
Johan Harju lämnar Luleå. Det var en värvning som kändes spännande på förhand, men som med facit i hand inte alls blev lyckosam. En spelare av Harjus klass ska ligga på ungefär en poäng per match under grundserien. Han landade på 25 poäng efter 53 spelade matcher, vilket givetvis inte är godkänt.
I slutspelet var han en ännu större besvikelse och åkte mest omkring och gömde sig.
Vilket lag vågar chansa på honom inför nästa säsong?
---
Det ska annars bli intressant att se Jack Connolly i Färjestad. Han har hållit en jämn och hög nivå i den amerikanska collegeligan under flera år och har den här säsongen överglänst stora framtidsnamn som Nick Bjugstad, Jaden Schwartz, Brock Nelson och J.T. Brown, för att nämna några. Förra året presterade han bättre siffror än Carl Hagelin, Craig Smith och Matt Read – tre rookies som har gjort sensation i NHL den här säsongen.
Han har prisats till max i collegeligan och kan bli en rejäl attraktion i Elitserien.
---
Brynäs kommer vinna SM-guld. Det har presterat på en hög och jämn nivå, medan Skellefteå i stora drag har underpresterat rätt grovt. Förlorarstämpeln som börjar etsa sig fast hos Skellefteå känns inte allt för smickrande och möjligheterna att vända finalserien till seger känns, baserat på vad som har hänt hittills, obefintliga.
Gävlelaget har lyckats med precis det som Skellefteå misslyckas med. Stjärnorna leder laget offensivt och målvakten har storspelat. Jag har svårt att se hur Skellefteå ska kunna vinna tre raka matcher – men framför allt känns det högst osannolikt att Brynäs ska vika ner sig tre gånger om. Det är man helt enkelt för bra för och det är bara en tidsfråga innan guldet hamnar i Gävle.
