Hockeyzon
2021-02-25 13:09
Krönika: Man inser saknaden när sångerna plötsligt ljuder...
När sociala medier påminner om hur det en gång varit brister det. Tomma arenor är en skymf mot ishockeyn, samtidigt måste vi fortsätta att acceptera det.
Viktor Alner
Jag tycker mig höra om och om igen att folk pratar om hur man vant sig vid tomma läktare. I sångens frånvaro trummar hockeyn på med ödliga läktare i ljudet av klubbor som slår och enstaka rop från spelarna på isen.
Det är som att man har landat i sorgens femte fas – acceptansfasen. Där man tacklar verkligheten och justerat sig efter den nya situationen. Jag klarar av att hantera den verklighet som råder och sitter i soffan framför TVn och tycker att det är okej – det får vara såhär. Det finns ändå ingenting att göra åt saken.
Men så plötsligt dök det upp en notis på sociala medier:
Den 25e februari 2020 var jag på plats på Hovet och såg Djurgården – Brynäs. Videos visade på fullsatta läktare, tusentals människor var glada, sjöng och hoppade. Restaurangerna var fyllda och köerna till kiosker och barer ringlade flera meter… pratet, ljudet och sångerna hördes över arenan som en riktig hockeysymfoni.
Och det brister...
Plötsligt faller man tillbaka från acceptansfasen ner till sorgens fjärde fas och inser att det är sådär det ska vara. Det är skönheten med hela hockeyupplevelsen; att se sporten live tillsammans med tusentals likasinnade. Att få delta i spektakulära måljubel eller stå enade mellan hopp och förtvivlan...
För tomheten som ekar i våra arenor idag – det bokstavligt talat suger!
Ingen vet när…
Det värsta är att vi inte har något slutdatum på eländet. Vi kan bara se folkhälsomyndighetens staplar och prognoser och hoppas att i alla fall någon gång under säsongen 2021/22 får vi återvända till arenorna.
I sociala medie-apparnas påminnelsenotifikationer hörs sången, trumman och upplevelsen av hockeyn live. Tillsvidare kan jag bara se dessa bilder och videos, och leva på minnena samtidigt som vi får fortsätta att acceptera nuet. För det måste vara så. Människoliv måste alltid gå före sporten.
Men jag drömmer mig tillbaka till det vi en gång tog för givet…
… och att få njuta av knäppkorven, kaffet och 50/50-lotteriet i ljudet av en dånande hemmapublik eller en kaxig bortaklack.
Livehockeyn, du är saknad.
En vacker dag ses vi igen.
Det är som att man har landat i sorgens femte fas – acceptansfasen. Där man tacklar verkligheten och justerat sig efter den nya situationen. Jag klarar av att hantera den verklighet som råder och sitter i soffan framför TVn och tycker att det är okej – det får vara såhär. Det finns ändå ingenting att göra åt saken.
Men så plötsligt dök det upp en notis på sociala medier:
Den 25e februari 2020 var jag på plats på Hovet och såg Djurgården – Brynäs. Videos visade på fullsatta läktare, tusentals människor var glada, sjöng och hoppade. Restaurangerna var fyllda och köerna till kiosker och barer ringlade flera meter… pratet, ljudet och sångerna hördes över arenan som en riktig hockeysymfoni.
Och det brister...
Plötsligt faller man tillbaka från acceptansfasen ner till sorgens fjärde fas och inser att det är sådär det ska vara. Det är skönheten med hela hockeyupplevelsen; att se sporten live tillsammans med tusentals likasinnade. Att få delta i spektakulära måljubel eller stå enade mellan hopp och förtvivlan...
För tomheten som ekar i våra arenor idag – det bokstavligt talat suger!
Ingen vet när…
Det värsta är att vi inte har något slutdatum på eländet. Vi kan bara se folkhälsomyndighetens staplar och prognoser och hoppas att i alla fall någon gång under säsongen 2021/22 får vi återvända till arenorna.
I sociala medie-apparnas påminnelsenotifikationer hörs sången, trumman och upplevelsen av hockeyn live. Tillsvidare kan jag bara se dessa bilder och videos, och leva på minnena samtidigt som vi får fortsätta att acceptera nuet. För det måste vara så. Människoliv måste alltid gå före sporten.
Men jag drömmer mig tillbaka till det vi en gång tog för givet…
… och att få njuta av knäppkorven, kaffet och 50/50-lotteriet i ljudet av en dånande hemmapublik eller en kaxig bortaklack.
Livehockeyn, du är saknad.
En vacker dag ses vi igen.
