Hockeyzon
2025-04-18 16:00
Luleå HF - hela Norrbottens lag
Det är mindre än fyra mil mellan Boden och Luleå, vilket ofta gör rivaliteten stekhet och rent av infekterad. Som bodensare växte jag upp med ett hat mot Luleå HF, men undan för undan gick det inte att stå emot att glädjas med klubbens framgångar, då den gick i bräschen för att göra hela Norrbotten stolt, inte minst tack vare det historiska SM-guldet 1996.
Per Malmqvist Stolt
Jag växte upp i ett Boden och ett Norrbotten långt ifrån de stora idrottscenerna, åtminstone när det handlade om de hetaste lagsporterna. Plannja basket spelade visserligen i högstadivisionen, men i en sport som inte alls var lika populär som den är idag. Fotbollen hade varit på dekis länge och eftersom jag föddes 1970 fanns där inga ljuva minnen från IFK Luleås korta sejour i fotbollsAllsvenskan 1971. Dessutom var det ju Luleå. Som bodensare hatade man egentligen alla Lulelag. Åtminstone då.
Hockeyn på frammarsch
Ishockeyn var dock på frammarsch. Den nya Elitserien bildades i mitten av 1970-talet och sporten blev allt hetare. Inte minst i Norrbotten. Boden, Luleå, Kiruna och Piteå hade lag på ungefär samma nivå. Det kändes som om Norrbottens kungakrona avseende hockey var "up for grabs".
Boden – Bodens BK eller under en period BBK/Björns – var utan tvekan mitt stora hopp om framtida ära för en kommun som växte då allt fler flyttade upp för att jobba på sjukhuset eller som militär. 1970-talet fram till början av 80-talet var nog Bodens bästa stund. Enda smolket i framgångsbägaren var egentligen Luleå som snodde tidningen NSD:s huvudkontor från oss, såväl som en hel del andra större arbetsplatser. Dessutom kaxade de till sig med att vara en växande industristad, då också med en teknisk högskola.
Hockeymässigt slog Luleå ihop Luleå SK och IFK Luleå för att bilda det – i sann Plannjastil – företagssponsrade Groko Hockey. En klubb vi bodensare hatade mer än något annat. Derbyna var heta och inte särskilt vackra. Men rätt snart bytte man åter namn till Luleå HF. Hatet fanns dock kvar. Inte minst när de hade fräckheten att sätta upp 1983 som mål för att nå Elitserien.
Kampen om Norrbotten
I Kiruna kämpade IFK mot AIF. Tjänstemännen mot arbetarnas lag. Bäst var nog arbetarnas gäng, då Kiruna AIF fostrade en hel del briljanta spelare, såsom Lennart ”Klimpen” Häggroth, Eilert ”Garvis” Määttä, Stig och Börje Salming samt Tord Lundström. Senare följde spelare som Göte Wälitalo, Lars Karlsson, Mikael Andersson med flera. Dessutom hade AIF seriens coolaste dräkter, vilka inte så lite påminde om NHL-laget Boston Bruins. Från IFK kom dock storheter som Rolf Älvero och Peter ”Pekka” Lindmark.
Minns att jag som bodensare alltid var avundsjuk på Kirunas förmåga att ta fram storspelare. Bodens enda stora export vid det laget (som jag kan minnas) var väl Mats Ulander, som visserligen fick göra landskamper och blev en uppskattad spelare i Solna AIK, men någon Börje Salming eller Tord Lundström var han ju inte.
I Piteå fanns det alltid talanger men klubben Piteå IF – sedermera Piteå HC - blev kanske aldrig ett stort hot mot de övriga. Men att vid den här tidpunkten tänka sig att stora delar av Norrbotten skulle hålla på Luleå, var något helt otänkbart. Löjeväckande, rent av.
Boden tog sig oftast till play off, men var storleken för liten när det kom till att verkligen utmana om en plats i Elitserien. Detsamma gällde för Luleå, Piteå och Kiruna-lagen, men på något sätt gjorde det division 1-serien mer intressant. Den blev fylld av rivalmöten. Det vara bara Timrå vi aldrig riktigt nådde upp till. Sundsvall var på den tiden lika långt bort och exotiskt för en ung bodensare som Stockholm.
Luleå lägger beslag på kungakronan
I början av 1980-talet gick det något sämre för Boden och man försökte satsa sig ur det hela då man säsongen 1983/84 tog in Danny Malone som tränare. Kanadensaren värvade dessutom två landsmän i form av Paul Geiger och Larry Tobin samt en hel femma från Luleå. Äntligen skulle vi ta upp kampen i Norrbotten och ta oss förbi Timrå och Luleå. Det resulterade i ett fiasko. Dessutom visade det sig att Boden inte betalat spelarförsäkringar och en skandal rullades upp.
Luleå HF – däremot – hade byggt ett allt starkare lag, där finländaren Veli-Matti Ruisma blev den överlägset mest lysande liraren. När Luleå väl gick upp i Elitserien 1984 var det egentligen ingen skräll längre. Man hade under några år tagit sig allt närmare och nu var de definitivt redo.
Men trots det så hade jag – och säkert många med mig – svårt att tro på något annat än IFK Luleås årliga gästspel i fotbollens högsta serie. Vi i Norrbotten var helt enkelt aldrig tillräckligt bra. Dessutom valde ju Ruisma att lämna och återvänt till sitt Ässät i samband med att Luleå gick upp.
Men Luleås lagbyggande fortsatte. Man lyckades dessutom locka tillbaka forne Lulebon och skyttekungen LG Pettersson samt ytterligare en Björklöven-gigant i form av Tore Öqvist. Pitebon Lars Lindgren kom tillbaka från NHL. Det var tecken på att Luleå var att räkna med även om Öqvist bara stannade en säsong. Den stora grejen var att man nu etablerat sig som klubben dit alla de bästa norrbottningarna gick. Det krävdes inte längre att de flyttade till Stockholm, Gävle, Skellefteå eller Umeå. De valde helst Luleå. Men inte nog med det; talangerna blev allt fler och ganska snart var Luleå ett topplag i Elitserien baserat på i huvudsak norrbottningar i tongivande roller samt några riktigt tunga internationella stjärnor, såsom Mika Nieminen, Jiri Kucera och Jarmo Myllys.
Framgångar även för Boden - men Luleå gick till SM-final
Mot slutet av 1980- och början av 90-talet hade Luleå etablerat sig som Norrbottens lag. Det tidigare så hatade Luleå hade blivit vår stolthet, och även jag som bodensare gladdes med dess framgångar. Visserligen sammanföll det i mitten av 90-talet med Bodens bästa hockeytid någonsin, när vi bara var en missad straff från Elitserien. Men då var näringskedjan etablerad sedan länge. Bodens framgång byggde på att det fanns tillräckligt många talangfulla spelare i Norrbotten, så det blev över efter att Luleå valt sina. Det skulle aldrig funkat med två norrbottenslag i Elitserien under någon längre period. Det fanns helt enkelt inte något underlag i form av tillräckligt med sponsorer och pengar.
När Luleå spelade SM-final mot Brynäs 1993 var det hela Norrbotten som stod bakom laget och följde deras matcher. Minns att jag som studerande i Uppsala och aktiv på Norrlands nation följde matcherna med intensitet. Det anordnades bussresor till Gävle och vi var alla redo för det där guldet. Ja, hela Norrbotten var redo. Efter de två första matcherna trodde vi nog att SM-guldet bara var att hämta hem, men Brynäs stod för en historisk vändning som nog få såg komma. Det blev inget SM-guld, men den absolut finaste stunden i Norrbottens hockeyhistoria skulle komma.
Det efterlängtade guldet
1996 tar Luleå hem sitt första SM-guld. Det var definitivt inte oväntat. Det var dags. Klubben var sedan länge ett topplag med fantastiska spelare. Truppen 1996 var inget undantag. Mika Nieminen hade lämnat, men laget var fortfarande baserat på norrbottniska förmågor tillsammans med storstjärnor som Jarmo Myllys och Jiri Kucera.
Det skulle bli final även året därefter, men sedan följde en längre svacka, dock utan att ramla ur Elitserien. Luleå Hockey var – och är – fortfarande Norrbottens lag. Det finns inget annat gäng som kan samla så mycket engagemang. Norrbotten har under senare decennier haft framgångar i både fotboll, handboll, basket och innebandy, men hockeyn är fortfarande nummer ett. Framgång smittar dock av sig, vilket blev tydligt när Plannja Basket tog sitt första SM-guld 1997, något som skulle följas av en storhetsperiod med hela sju guld fram till 2007.
Visst, det finns nog en hel del norrbottningar som knyter näven i fickan och svär åt storlaget Luleås arrogans, men när det väl gäller, när det är dags för ännu en SM-final… Ja, då står nog hela Norrbotten bakom sitt Lule.
Spelartruppen 1996
Målvakter:
Jarmo Myllys (moderklubb: SaPko, Finland)
Erik Granqvist (Bodens IK)
Backar:
Petter Nilsson-Lång (Bodens IK)
Jan Mertzig (Huddinge IK)
Stefan Jonsson (Södertälje SK)
Roger Åkerström (Luleå HF)
Mattias Öhlund (Piteå HC)
Lars Modig (Luleå HF)
Torbjörn Lindberg (Luleå HF)
Patrik Höglund (Antjärns IK, Björklöven)
Erik Nilsén (Luleå HF)
John Wikström (Luleå HF)
Forwards:
Stefan ”Skuggan” Nilsson (Luleå HF)
Jiri Kucera (HC Plzen)
Robert Nordberg (Bodens IK)
Lars Hurtig (Piteå IF)
Thomas Holmström (Piteå HC)
Johan Rosén (IFK Arboga)
Mikael Lindholm (Gävle GIK)
Thomas ”Bulan” Berglund (Munksunds SSK, Piteå)
Johan Strömwall (Luleå HF)
Joakim Backlund (Säters IF)
Fredrik Johansson (Västerviks IK och Skellefteå AIK)
Mikael Löfgren (Luleå HF)
Anders Burström (Luleå HF)
Jakob Gunler (Luleå HF)
Andra norrbottniska namn som bidragit under Luleås första storhetsperiod (1984-97)
Osmo Soutukorva (Kiruna AIF), Mikael Renberg (Piteå HC), Lars Edström (Piteå HC), LG Pettersson (IFK Luleå), Mikael Engström (Munksunds SSK), Fredrik Öberg (Bodens IK), Jens Hellgren (IFK Luleå), Robert Skoogh (Piteå IF/HC), Jan-Ove Mettävainio (Kiruna AIF), Kari Jaako (Kiruna AIF), Morgan Samuelsson (Bodens BK), Petter Antti (Luleå HF), Vesa Kangas (Luleå HF), Erik Stålnacke (Tuollovaara IF och Kiruna AIF), Lars Lindgren (Piteå IF), Hans Norberg (Luleå SK), Kjell-Åke Johansson (IFK Kiruna), Ulf Ågren (Kiruna AIF), Roger Mikko (IFK Kiruna), Mats Blomqvist (IFK Luleå), Olov Modig (Luleå HF), Bo Eriksson (Groko Hockey), Robert Nordmark (Luleå HF), Matz Öman (Groko Hockey), Rolf Karlsson (IFK Luleå), Thomas Bäckström (IFK Luleå), Ingemar Mikko (IFK Kiruna). Hedersomnämnande till Per-Erik Lundstig (Överkalix IF) , Torbjörn Virf (Groko Hockey), Roger Öhman (IFK Luleå), Anders Björnström (IFK Kiruna) och - sist men definitivt inte minst - Torbjörn Köhler (IFK Luleå), vilka var med och förde upp Luleå till Elitserien.
Hockeyn på frammarsch
Ishockeyn var dock på frammarsch. Den nya Elitserien bildades i mitten av 1970-talet och sporten blev allt hetare. Inte minst i Norrbotten. Boden, Luleå, Kiruna och Piteå hade lag på ungefär samma nivå. Det kändes som om Norrbottens kungakrona avseende hockey var "up for grabs".
Boden – Bodens BK eller under en period BBK/Björns – var utan tvekan mitt stora hopp om framtida ära för en kommun som växte då allt fler flyttade upp för att jobba på sjukhuset eller som militär. 1970-talet fram till början av 80-talet var nog Bodens bästa stund. Enda smolket i framgångsbägaren var egentligen Luleå som snodde tidningen NSD:s huvudkontor från oss, såväl som en hel del andra större arbetsplatser. Dessutom kaxade de till sig med att vara en växande industristad, då också med en teknisk högskola.
Hockeymässigt slog Luleå ihop Luleå SK och IFK Luleå för att bilda det – i sann Plannjastil – företagssponsrade Groko Hockey. En klubb vi bodensare hatade mer än något annat. Derbyna var heta och inte särskilt vackra. Men rätt snart bytte man åter namn till Luleå HF. Hatet fanns dock kvar. Inte minst när de hade fräckheten att sätta upp 1983 som mål för att nå Elitserien.
Kampen om Norrbotten
I Kiruna kämpade IFK mot AIF. Tjänstemännen mot arbetarnas lag. Bäst var nog arbetarnas gäng, då Kiruna AIF fostrade en hel del briljanta spelare, såsom Lennart ”Klimpen” Häggroth, Eilert ”Garvis” Määttä, Stig och Börje Salming samt Tord Lundström. Senare följde spelare som Göte Wälitalo, Lars Karlsson, Mikael Andersson med flera. Dessutom hade AIF seriens coolaste dräkter, vilka inte så lite påminde om NHL-laget Boston Bruins. Från IFK kom dock storheter som Rolf Älvero och Peter ”Pekka” Lindmark.
Minns att jag som bodensare alltid var avundsjuk på Kirunas förmåga att ta fram storspelare. Bodens enda stora export vid det laget (som jag kan minnas) var väl Mats Ulander, som visserligen fick göra landskamper och blev en uppskattad spelare i Solna AIK, men någon Börje Salming eller Tord Lundström var han ju inte.
I Piteå fanns det alltid talanger men klubben Piteå IF – sedermera Piteå HC - blev kanske aldrig ett stort hot mot de övriga. Men att vid den här tidpunkten tänka sig att stora delar av Norrbotten skulle hålla på Luleå, var något helt otänkbart. Löjeväckande, rent av.
Boden tog sig oftast till play off, men var storleken för liten när det kom till att verkligen utmana om en plats i Elitserien. Detsamma gällde för Luleå, Piteå och Kiruna-lagen, men på något sätt gjorde det division 1-serien mer intressant. Den blev fylld av rivalmöten. Det vara bara Timrå vi aldrig riktigt nådde upp till. Sundsvall var på den tiden lika långt bort och exotiskt för en ung bodensare som Stockholm.
Luleå lägger beslag på kungakronan
I början av 1980-talet gick det något sämre för Boden och man försökte satsa sig ur det hela då man säsongen 1983/84 tog in Danny Malone som tränare. Kanadensaren värvade dessutom två landsmän i form av Paul Geiger och Larry Tobin samt en hel femma från Luleå. Äntligen skulle vi ta upp kampen i Norrbotten och ta oss förbi Timrå och Luleå. Det resulterade i ett fiasko. Dessutom visade det sig att Boden inte betalat spelarförsäkringar och en skandal rullades upp.
Luleå HF – däremot – hade byggt ett allt starkare lag, där finländaren Veli-Matti Ruisma blev den överlägset mest lysande liraren. När Luleå väl gick upp i Elitserien 1984 var det egentligen ingen skräll längre. Man hade under några år tagit sig allt närmare och nu var de definitivt redo.
Men trots det så hade jag – och säkert många med mig – svårt att tro på något annat än IFK Luleås årliga gästspel i fotbollens högsta serie. Vi i Norrbotten var helt enkelt aldrig tillräckligt bra. Dessutom valde ju Ruisma att lämna och återvänt till sitt Ässät i samband med att Luleå gick upp.
Men Luleås lagbyggande fortsatte. Man lyckades dessutom locka tillbaka forne Lulebon och skyttekungen LG Pettersson samt ytterligare en Björklöven-gigant i form av Tore Öqvist. Pitebon Lars Lindgren kom tillbaka från NHL. Det var tecken på att Luleå var att räkna med även om Öqvist bara stannade en säsong. Den stora grejen var att man nu etablerat sig som klubben dit alla de bästa norrbottningarna gick. Det krävdes inte längre att de flyttade till Stockholm, Gävle, Skellefteå eller Umeå. De valde helst Luleå. Men inte nog med det; talangerna blev allt fler och ganska snart var Luleå ett topplag i Elitserien baserat på i huvudsak norrbottningar i tongivande roller samt några riktigt tunga internationella stjärnor, såsom Mika Nieminen, Jiri Kucera och Jarmo Myllys.
Framgångar även för Boden - men Luleå gick till SM-final
Mot slutet av 1980- och början av 90-talet hade Luleå etablerat sig som Norrbottens lag. Det tidigare så hatade Luleå hade blivit vår stolthet, och även jag som bodensare gladdes med dess framgångar. Visserligen sammanföll det i mitten av 90-talet med Bodens bästa hockeytid någonsin, när vi bara var en missad straff från Elitserien. Men då var näringskedjan etablerad sedan länge. Bodens framgång byggde på att det fanns tillräckligt många talangfulla spelare i Norrbotten, så det blev över efter att Luleå valt sina. Det skulle aldrig funkat med två norrbottenslag i Elitserien under någon längre period. Det fanns helt enkelt inte något underlag i form av tillräckligt med sponsorer och pengar.
När Luleå spelade SM-final mot Brynäs 1993 var det hela Norrbotten som stod bakom laget och följde deras matcher. Minns att jag som studerande i Uppsala och aktiv på Norrlands nation följde matcherna med intensitet. Det anordnades bussresor till Gävle och vi var alla redo för det där guldet. Ja, hela Norrbotten var redo. Efter de två första matcherna trodde vi nog att SM-guldet bara var att hämta hem, men Brynäs stod för en historisk vändning som nog få såg komma. Det blev inget SM-guld, men den absolut finaste stunden i Norrbottens hockeyhistoria skulle komma.
Det efterlängtade guldet
1996 tar Luleå hem sitt första SM-guld. Det var definitivt inte oväntat. Det var dags. Klubben var sedan länge ett topplag med fantastiska spelare. Truppen 1996 var inget undantag. Mika Nieminen hade lämnat, men laget var fortfarande baserat på norrbottniska förmågor tillsammans med storstjärnor som Jarmo Myllys och Jiri Kucera.
Det skulle bli final även året därefter, men sedan följde en längre svacka, dock utan att ramla ur Elitserien. Luleå Hockey var – och är – fortfarande Norrbottens lag. Det finns inget annat gäng som kan samla så mycket engagemang. Norrbotten har under senare decennier haft framgångar i både fotboll, handboll, basket och innebandy, men hockeyn är fortfarande nummer ett. Framgång smittar dock av sig, vilket blev tydligt när Plannja Basket tog sitt första SM-guld 1997, något som skulle följas av en storhetsperiod med hela sju guld fram till 2007.
Visst, det finns nog en hel del norrbottningar som knyter näven i fickan och svär åt storlaget Luleås arrogans, men när det väl gäller, när det är dags för ännu en SM-final… Ja, då står nog hela Norrbotten bakom sitt Lule.
Spelartruppen 1996
Målvakter:
Jarmo Myllys (moderklubb: SaPko, Finland)
Erik Granqvist (Bodens IK)
Backar:
Petter Nilsson-Lång (Bodens IK)
Jan Mertzig (Huddinge IK)
Stefan Jonsson (Södertälje SK)
Roger Åkerström (Luleå HF)
Mattias Öhlund (Piteå HC)
Lars Modig (Luleå HF)
Torbjörn Lindberg (Luleå HF)
Patrik Höglund (Antjärns IK, Björklöven)
Erik Nilsén (Luleå HF)
John Wikström (Luleå HF)
Forwards:
Stefan ”Skuggan” Nilsson (Luleå HF)
Jiri Kucera (HC Plzen)
Robert Nordberg (Bodens IK)
Lars Hurtig (Piteå IF)
Thomas Holmström (Piteå HC)
Johan Rosén (IFK Arboga)
Mikael Lindholm (Gävle GIK)
Thomas ”Bulan” Berglund (Munksunds SSK, Piteå)
Johan Strömwall (Luleå HF)
Joakim Backlund (Säters IF)
Fredrik Johansson (Västerviks IK och Skellefteå AIK)
Mikael Löfgren (Luleå HF)
Anders Burström (Luleå HF)
Jakob Gunler (Luleå HF)
Andra norrbottniska namn som bidragit under Luleås första storhetsperiod (1984-97)
Osmo Soutukorva (Kiruna AIF), Mikael Renberg (Piteå HC), Lars Edström (Piteå HC), LG Pettersson (IFK Luleå), Mikael Engström (Munksunds SSK), Fredrik Öberg (Bodens IK), Jens Hellgren (IFK Luleå), Robert Skoogh (Piteå IF/HC), Jan-Ove Mettävainio (Kiruna AIF), Kari Jaako (Kiruna AIF), Morgan Samuelsson (Bodens BK), Petter Antti (Luleå HF), Vesa Kangas (Luleå HF), Erik Stålnacke (Tuollovaara IF och Kiruna AIF), Lars Lindgren (Piteå IF), Hans Norberg (Luleå SK), Kjell-Åke Johansson (IFK Kiruna), Ulf Ågren (Kiruna AIF), Roger Mikko (IFK Kiruna), Mats Blomqvist (IFK Luleå), Olov Modig (Luleå HF), Bo Eriksson (Groko Hockey), Robert Nordmark (Luleå HF), Matz Öman (Groko Hockey), Rolf Karlsson (IFK Luleå), Thomas Bäckström (IFK Luleå), Ingemar Mikko (IFK Kiruna). Hedersomnämnande till Per-Erik Lundstig (Överkalix IF) , Torbjörn Virf (Groko Hockey), Roger Öhman (IFK Luleå), Anders Björnström (IFK Kiruna) och - sist men definitivt inte minst - Torbjörn Köhler (IFK Luleå), vilka var med och förde upp Luleå till Elitserien.
