Svenska Mästare - En börda man bär med enorm stolthet!

18 april 2013 klockan 21:25 – så tar Skellefteå AIK – efter 35 års väntan – sin andra titel som Svenska Mästare.

2011 förlorade dem mot Färjestad, 2012 förlorade dem mot Brynäs men det tredje försöket att ta sitt efterlängtade guld så var Skellefteå alldeles för starka för Luleå - och hela hockeysverige.

Med facit i hand så är det bara att gratulera Skellefteå vars förening har gjort ett gediget arbete de senaste åren och hållit lågan uppe efter att ha snubblat vid mållinjen två gånger i rad.

Bud Holloway, Oscar Möller, Jimmie Ericsson, Joacim Eriksson, Oscar Lindberg, Joakim Lindström. Ja listan kan göras lång på de spelare som ledde Skellefteå till sitt andra guld genom tiderna.
'
2013-02-22 så skrev jag en krönika efter att Skellefteå utklassade (mitt) Brynäs med 9-1. Jag hyllade Skellefteå och var redan då säker på att makten i Västerbotten skulle bli för starka för övriga Sverige.
Skellefteå säsongen 2012/13 bär på en trupp där man är stark i samtliga formationer. Man fullföljer samtliga moment, det är ett disciplinerat passningsspel med fantastisk skridskoåkning. En spetts i anfallen och en stabil försvarslinje med en utav Elitseriens absolut bästa målvakt så är det inga frågetecken på just varför Skellefteå är mästare. Dem är helt enkelt bäst och varit det under hela säsongen, man blev ju dessutom seriesegrare.
 

Luleå - inte godkända
Men att förlora finalserien med 4-0 är inte godkänt Luleå. Det har inte hänt sedan 2003 då Frölunda slog Färjestad med likadana siffror. Skellefteå var klasskillnad bättre och oavsett hur mycket Luleå slet för blod, svett och tårar så kunde man inte bräcka det starka Skellefteå.

Johan Gustafsson var den som höll Luleå kvar i matcherna så länge han förmådde. Men saknar man effektiviteten i laget och inte kan slutföra de viktiga momenten i anfallszonen så räcker det inte med att ha kanske slutspelets bästa målvakt. På fyra matcher gör Luleå bara tre mål i en finalserie... Pinsamt.


En minnesvärd final, eller?
Jag tror tyvärr att detta blir en bortglömd finalserie. Kanske inte för Skellefteåfansen men för övriga hockeysverige. Finalen saknade det där lilla extra som man gärna vill att en final ska vara.

Jag pratar om jämna matcher med mål från båda sidor. Heta känslor där spelarna krigar, står upp för laget med märket på bröstet så det nästan blir rött på isen. Tränare som viftar med armarna och far omkring i båset med taktiktavlan i högsta hugg, spelare som irriterar motståndarna och lägger fram samtliga kort för sin egen fördel - Något dylikt hände aldrig. Det blev aldrig den här ”krigarkänslan”. Istället var det ett desperat Luleå som kort och gott blev överkörda av Skellefteå - utan några som helst problem.

Mästare – en börda man bär med stolthet
Nu har Brynäs fått lämna bort titeln till de nya Svenska Mästarna, Skellefteå AIK. Men att vara de regerande mästare är en börda man bär med stolthet. Det jag menar med detta är att först och främst så kliver man in i Silly Season väldigt sent samt att försäsongsträningen börjar mycket senare vilket är en stor nackdel.

Jag vet inte hur Skellefteås kontrakt med spelarna ser ut men det är inget nytt att mästarna brukar förlora mängder med spelare och måste snabbt finna ersättare, vilket inte är det lättaste då övriga lag i stort sett kan vara näst intill klara med sin trupp, kanske.

Inte nog med detta, man bär titeln ”Regerande Mästare”, laget blir sönderläst rent taktikmässigt. Övriga hockeysverige håller ögonen på dem som falkar och alla vill besegra dem.

Det ska bli intressant att se hur Skellefteå tacklar den situation som samtliga lag fallit på sedan 2001 då Djurgården lyckades försvara sitt guld.

Med ni är Svenska Mästare, Skellefteå AIK!
Njut för stunden och minns det här med hjärta! Jag lyfter ännu en gång på hatten och bugar mig djupt för er! Stort grattis!