Västerås IK ligger sist i HockeyAllsvenskan efter 39 omgångar. Och nu ska huvudtränaren Peter Andersson lämna sitt jobb. Beslutet känns både logiskt och fullständigt tragikomiskt på samma gång. Logiskt för att tabellen talar sitt tydliga språk. Tragikomiskt för att det som skulle vara vändningen i stället blir ännu ett exempel på hur klubben styrs utan verklig plan.
Det är lätt att peka på Peter Andersson som syndabock. Visst, han är en del av problemet. Men det är inte honom som felet sitter hos. Det är strukturen, vardagen på isen, glappet mellan styrelse, sportchef och spelare. Det är samma mönster som jag har pekat på tidigare: man byter namn på tränarposten men lämnar rutiner, kravbild och identitet intakt. Resultatet? Marginaler som knappt existerar, spelare som inte vet vad som förväntas, och en publik som börjar tappa tålamodet.
Att sparka Andersson nu, efter 39 matcher, är som att ge upp på mitten av en maraton. Stort tifo välkomnade honom, förhoppningarna var äkta. Men när vardagen inte fungerar, när det inte finns en röd tråd i hur laget ska spela varje byte, blir även den mest rutinerade tränare maktlös.
Johan Gustafsson tar över tills vidare. Han är kompetent och kan lugna spelarna kortsiktigt, men en interimslösning förändrar inte grundproblemet. Västerås IK behöver mer än någon som kan styra laget vecka för vecka. Klubben behöver en kultur, en identitet och ett ledarskap som inte skiftar med vindarna.
Det här beslutet visar tydligt: styrelsen försöker rädda sitt eget skinn. Man byter ansikte på bänken, hoppas på magi, och hoppas att problemen inte syns lika tydligt. Men alla som följer VIK vet att det inte handlar om namn. Det handlar om struktur, ansvar och konsekvens. Det handlar om att återupprätta en vardag där spelarna vet exakt vad som gäller, varje byte, varje period, oavsett ställning.
Sorgligt men sant. Den här säsongen visar exakt varför det aldrig räcker med prestigevärvningar eller stora kontrakt. Det räcker inte med en tränare som kan inspirera i tifo. Det krävs en organisation som fungerar, en tydlig identitet och människor på rätt plats. Tills det finns på plats kan VIK byta tränare hur många gånger som helst – tabellen kommer att se likadan ut.
För Peter Andersson var det här inte en spark. Det var ett symptom på ett system som inte fungerar. För Västerås IK är det en tydlig signal: om klubben ska överleva och växa behöver den börja på riktigt från grunden. Inte med nästa namn på bänken, utan med nästa plan för hela vardagen.
Och för oss fans, för spelarna och för framtiden: det är dags att inse verkligheten. Problemen sitter högre upp än tränaren. Allt annat är bara ännu en säsong som rinner mellan fingrarna.
Det är lätt att peka på Peter Andersson som syndabock. Visst, han är en del av problemet. Men det är inte honom som felet sitter hos. Det är strukturen, vardagen på isen, glappet mellan styrelse, sportchef och spelare. Det är samma mönster som jag har pekat på tidigare: man byter namn på tränarposten men lämnar rutiner, kravbild och identitet intakt. Resultatet? Marginaler som knappt existerar, spelare som inte vet vad som förväntas, och en publik som börjar tappa tålamodet.
Att sparka Andersson nu, efter 39 matcher, är som att ge upp på mitten av en maraton. Stort tifo välkomnade honom, förhoppningarna var äkta. Men när vardagen inte fungerar, när det inte finns en röd tråd i hur laget ska spela varje byte, blir även den mest rutinerade tränare maktlös.
Johan Gustafsson tar över tills vidare. Han är kompetent och kan lugna spelarna kortsiktigt, men en interimslösning förändrar inte grundproblemet. Västerås IK behöver mer än någon som kan styra laget vecka för vecka. Klubben behöver en kultur, en identitet och ett ledarskap som inte skiftar med vindarna.
Det här beslutet visar tydligt: styrelsen försöker rädda sitt eget skinn. Man byter ansikte på bänken, hoppas på magi, och hoppas att problemen inte syns lika tydligt. Men alla som följer VIK vet att det inte handlar om namn. Det handlar om struktur, ansvar och konsekvens. Det handlar om att återupprätta en vardag där spelarna vet exakt vad som gäller, varje byte, varje period, oavsett ställning.
Sorgligt men sant. Den här säsongen visar exakt varför det aldrig räcker med prestigevärvningar eller stora kontrakt. Det räcker inte med en tränare som kan inspirera i tifo. Det krävs en organisation som fungerar, en tydlig identitet och människor på rätt plats. Tills det finns på plats kan VIK byta tränare hur många gånger som helst – tabellen kommer att se likadan ut.
För Peter Andersson var det här inte en spark. Det var ett symptom på ett system som inte fungerar. För Västerås IK är det en tydlig signal: om klubben ska överleva och växa behöver den börja på riktigt från grunden. Inte med nästa namn på bänken, utan med nästa plan för hela vardagen.
Och för oss fans, för spelarna och för framtiden: det är dags att inse verkligheten. Problemen sitter högre upp än tränaren. Allt annat är bara ännu en säsong som rinner mellan fingrarna.
