Västerås IK ligger just nu på säker mark i tabellen. På pappret. I praktiken är marginalerna obefintliga, poängen delas med Vimmerby och känslan runt klubben är allt annat än trygg. Resultaten vacklar, publiken uteblir och ekonomin är ansträngd. Det som skulle bli vändningen har i stället blivit ännu ett kapitel i en lång berättelse om missade möjligheter.
När sportchefen Niklas Johansson och huvudtränaren Peter Andersson nyligen satte sig ner med VLT var det två tydligt pressade personer som talade. Förklaringsmodellen var samstämmig: ett tidsmässigt glapp, en sänkt budget och ett lagbygge som aldrig riktigt fick chansen att bli klart i tid. Mellan april och maj stod klubben och stampade. Spelare var redan uppbundna på gamla lönenivåer, pengar saknades för att fylla luckorna och när budgeten till slut höjdes i augusti var marknaden redan tömd.
Allt detta är i sak rimliga argument. Det är inte svårt att förstå hur ett sent budgetbesked kan sabotera ett lagbygge i HockeyAllsvenskan. Det är heller inte konstigt att lånespelare, tryouter och kortsiktiga lösningar sällan ger stabilitet. Problemet är bara att det här inte är nytt. Det är inte ens ovanligt. Det är snarare ett mönster.
Och det är här Västerås IK måste granskas på djupet.
För faktum är att VIK har haft olika tränare, olika sportchefer, olika spelartrupper och olika ekonomiska förutsättningar men resultatet återkommer. År efter år underpresterar klubben i förhållande till sin storlek, sin historia och sina ambitioner. Det pekar på något mer grundläggande än en missad sommar.
Peter Andersson skulle vara vändningen. En tränare med erfarenhet av att bygga om, av att skapa struktur, kravbild och identitet. När han skrev på var projektet, enligt honom själv, tydligt och lockande. I dag är han öppet besviken. Inte på spelarna i första hand, utan på förutsättningarna. Ingångsvärdet har förändrats. Förutsättningarna blev inte de som utlovades.
Även det är talande.
För i Västerås IK tycks det finnas ett återkommande glapp mellan vision och verklighet. Mellan det man säger att klubben ska vara och det man faktiskt förmår att genomföra. Beslut dras i långbänk. Budgetar ändras sent. Organisationen reagerar snarare än agerar. Och när problemen väl är här pekar man bakåt i tiden i stället för att ta ett samlat ansvar.
Det är lätt att skylla på marknaden. På ekonomin. På tajming. Men andra klubbar med mindre resurser lyckas ändå bygga tydliga identiteter, spela sammanhållen hockey och maximera sina trupper. Skillnaden ligger sällan i pengar, utan i styrning.
Det som många runt klubben, och bland fansen, säger är just detta: Västerås IK saknar långsiktig konsekvens. Det saknas en tydlig röd tråd från styrelserum till bås. Strategier byts, men kulturen består. En kultur där man ofta tror att nästa tränare, nästa sportchef eller nästa budgetjustering ska vara lösningen utan att man på allvar adresserar hur klubben leds och fattar beslut.
Att Niklas Johanssons kontrakt nu löper ut utan klarhet om framtiden är ännu ett tecken på osäkerheten. Att han själv uttrycker tvekan kring att fortsätta säger mycket. Samtidigt sitter Peter Andersson på ett långt kontrakt, men med förändrade förutsättningar. Det är en farlig kombination: otydligt mandat uppåt och låst situation nedåt.
Västerås IK har i teorin alla kort. En stark hockeystad. En stor publikbas. Historia, identitet och potential. Men korten spelas fel, gång på gång. Inte av illvilja, utan av strukturell svaghet.
Den mest rimliga slutsatsen är därför obekväm, men nödvändig: Västerås IK:s problem är inte primärt sportsliga. De är organisatoriska. Så länge klubben inte får ordning på beslutsvägar, framförhållning och ansvarsfördelning kommer resultaten fortsätta pendla, oavsett namn på tröjorna eller tränarbänken.
Det är först när man slutar förklara varför det blev fel och i stället bygger en organisation där det inte får bli fel som Västerås IK på allvar kan ta steget framåt.
Allt annat är bara ännu en säsong som försvinner.
