Reseminne- Mitt spanska EM-guld
Inne på Ernst Happel i Wien gör Fernando Torres en fantastisk prestation när han hinner först till bollen och petar in den bakom Jens Lehmann. Tusentals och åter tusentals spanjorer skriker ut sin glädje i den Österrikiska huvudstaden och framför tv´n hemma i Sverige hinner jag tänka, fan jag skulle varit där.
Någon timme senare går jag ifrån tv´n. EM är slut. Spanien vann och jag undrade vad som egentligen skett. Trots allt var det nog ganska skönt att vara hemma och få lite perspektiv på det hela. Det hade vi inte fått på plats. Eller hade vi det? Vad vet jag… Tomas och Rodrigo var i alla fall kvar därnere och hade säkert skitskoj trots deras trötthet efter tre veckor på resande fot. Och lite häftigt var det allt att Spanien vann. Det land vi åkt ner för att rapportera om. Det land som jag och Rodrigo trodde så mycket på men som båda inte heller riktigt vågade hoppas på. Därför var vi försiktiga när vi i Zell am See utnämnde spanjorerna som favoriter i vårt första FANTV-reportage någonsin. Jag drar iväg några sms till spanska vänner, radiojournalisten Geronimo och naturligtvis SF-grabbarna på plats i Wien innan jag börjar gå igenom äventyret i mitt huvud.
Det hela började när vi kom till Innsbruck. Mitt i grytan för den spanska EM-febern. Där körde vi först till arenan och bekantade oss med den. Sen rullade det på. Vi träffade lite spanska journalister som vi bytte nummer med och som berättade för oss var det spanska laget bodde och när de tränade. Vi fick posera på bild utanför arenan med någon spansk höjdare och vi pratade med fansen. Inte minst alla festglada ryssar som vi alla trodde skulle bli en färgglad klick i detta EM.
Åtkomsten till la Selección var inte att leka med och vi insåg snabbt att vi gjorde mer nytta på stan. Där var stämningen ganska tryckt dagen före match och till en början var det mer svenskar än både ryssar och spanjorer. Till slut fick vi i alla fall ihop lite intervjuer och till och med en drinktävling mellan en ryss och en spanjor. Rodrigo fick prata med Manolo, den spanska trummannen. Och lyckan var total. Efteråt intervjuade japansk tv oss och frågade vad vi sagt till Manolo. Stor humor.
Tillbaka i Zell am See möttes vi av ryssar och åter ryssar som till råga på allt bodde på vårt hotell. Endast det bästa var tydligen gott nog för överviktiga högljudda män som med eurosedlar i ena handen och en flaska i andra var otroligt segervissa. Alla hade tydligen räknat med att bo över länge och vart man än såg var det ryska flaggor. Kunde Ryssland verkligen skaka spanjorerna?
På matchdagen var det rejält kallt och regnigt. Vi kryssade mellan torgen innan vi till slut hittade en fan camp att se matchen på. Men det var inte lätt att hålla fokus på matchen. Försnacket handlade mycket om hur bra ryssarna egentligen var och om Aragonés skulle lyckas få ut det bästa ut laget. Det gjorde han. Spanien vann enkelt och spelet övertygade. Men det bestående menet härifrån var blöta, kalla kläder. Brrr.
Inför Sverige – Spanien var det en helt annan sak. Regnet hade slutat och överallt på gator och torg dansade och skrek svenskar och spanjorer sida vid sida. En underbar syn för oss som är uppväxta med kravaller så fort det drog ihop sig till mästerskap. Denna gången var det betydligt enklare att göra intervjuer eftersom det fanns glada människor överallt. Svarta-börs-biljetterna flödade och det sög rejält att inte kunna komma in på arenan. Samtidigt började fler intressera sig för oss. Marca hörde av sig och ville göra en gemensam grej, Geronimo gjorde en radiointervju och någon hemma i Sverige anklagade mig för att tala nedvärderande om spanjorer samtidigt som någon språkvetare höll med utan att veta sammanhanget. Vilka proportioner saker och ting kunde få!
Lagom till match var stämningen på topp och när det hela började var det riktigt underhållande på torget i centrala Innsbruck trots besvikelsen att inte komma in på arenan. I halvtid blir jag intervjuad i direktsändning i Österrikisk radio på tyska. Och trots att jag inte kan mer än typ tre ord på språket lyckades jag få fram att Zlatan är duktig. Pinsamt och säkert inte speciellt skoj att lyssna på idag.
Spanien vinner iallafall med 2-1 i slutminuterna efter det att David Villa nätat men glädjen är stor hos båda läger ändå. Spanjorerna jublar för segern och svenskarna för en väl genomförd match och ett troligt avancemang ändå.
Dagarna mellan match två och tre spenderade vi på Camp Sweden där vi fick höra ett svenskgäng som varit på promenad bland bergen och av ren slump sprungit på hela den spanska truppen som varit ute på promenad. Så fruktansvärt typiskt! Tobias García ringer dessutom från Salzburg och jiddrar att han fått biljetter till avslutningsmatchen också. Den småländsk/skånska spanjoren hade biljetter till alla gruppspelsmatcher visade det sig. Skoj för honom. Vi såg istället våra nyfunna ryska vänner sparka ut Sverige med buller och brak ur turneringen och kunde tyvärr bara följa Spanien via rapporter.
När kvartsfinalerna sedan tog vid splittades vi fyra upp för nya uppdrag. Tomas och Rodrigo tog bilen mot Wien medan jag och señor Kviborg satte riktningen mot Schweiz. I dess huvudstad Bern följde vi så småningom Spanien – Italien långt bort från fans från de båda länderna. I en bar tillsammans med en drös schweizare fick vi följa la Selección när de tog död på Italienspöket en gång för alla och jag tror bestämt att jag och junior hördes mest av alla den kvällen när Cesc satte den avgörande straffen.
Ett dödsmisshandelsförsök av en holländsk huligan senare kom vi så småningom hem till Sverige där jag kunde följa såväl semifinal och final framför tv-burken. Ryssarna blev en musnbit i semin och finalen mot Tyskland vet vi alla hur den slutade. Samtidigt som allt detta jagade jag perspektiv vad som egentligen skett under de nära tre veckor vi varit borta. Min bild då var en massa bilkörande Zell am See – Innsbruck tur och retur samt Zell am See – Bern – Basel – Bern – München. Det gjorde att vi tappade en hel del mentalt vill jag lova. Bilden såhär i efterhand är dock en annan. Nu minns jag folkfesten. Först under de kalla regniga dagarna i början av EM men också de stekheta soliga dagarna under avslutningen. Jag minns en fruktansvärt go gemenskap mellan oss fyra nedresta. Jag minns tokiga ryssar, förvånade spanjorer som på fullt allvar inte fattade att Spanien visst kunde vinna, roliga tv-reportage där alla tyvärr aldrig nådde dagens ljus, en massa nyfunna vänner för livet och jag minns framförallt känslan av att ha fått vara där. Tidigare har jag suttit en del på pressläktare och sett landskamper och det är en förmån men inget slår känslan av att gå runt bland fansen och uppleva stämningen och se matchen bland dem. Hur det än går i framtiden så är det en grej jag kommer sakna. Lita på det!
