Krönika: När Middlesbrough besökte Sverige - Alla Boros svenska matcher genom tiderna
Middlesbrough har genom åren spelat ett gäng vänskapsmatcher i Sverige. Dessa inkluderade allt från nederlag mot Malmö FF till storvinster mot Munkedals IF. Efter en hel del grävande kan jag i den här krönikan berätta så gott jag kan om dem alla.
Del 1. Middlesbrough ute på vift
När man tänker på vänskapsmatcher för ett lag från Teesside är Hartlepool, York eller kanske Chesterfield förmodligen det första du kommer att tänka på. Ja, förvisso möter Middlesbrough ”aphängarna”, som Hartlepools invånare ofta kallas, eller andra närliggande engelska lag i vänskapsmatcher rätt ofta, men ibland tar de sig även utomlands. I Sverige har de faktiskt varit vid två tillfällen!
Ett av Middlesbroughs första besök i Skandinavien ägde rum redan år 1927. Det var samtidigt även en av de första utlands-turnéer som klubben någonsin gav sig iväg på. Det året bestämde man sig för att besöka Danmark, där Teesside-laget sammanlagt spelade tre matcher mot ett sammansatt danskt all star-lag. Under sitt besök i Danmark och dess huvudstad Köpenhamn passade även Borospelarna på att ta en rundtur i Carlsbergbryggeriet, vilket kanske inte är så förvånansvärt.
Bildgalleri från Boros visit i Danmark
Turnén år 1950 - Touchdown i Sverige
Middlesbroughs första besök i den mer avlånga delen av Skandinavien, i dubbel bemärkelse, skedde först under en tid då svenskarna för första gången lärde känna konstformen vid namn disco.
På 50-talet blev det populärt för engelska ligalag att åka på utrikesresor efter den gångna säsongen för att göra reklam för sig själva men även för att tjäna en hel del snabba stålar. Middlesbrough bestämde sig således för att hoppa på tåget och valde år 1950 återigen Skandinavien som sitt resmål. Den här gången lämnade Boro Köpenhamn och Carlsberg därhän, och valde istället att prova på smaken av det svenska fotbollsgräset samt den svenska bryggerikonsten, men även lite av den norska varan. Tre matcher i Norge såväl som två i Sverige väntade.
Dessa lite mindre utlandsresor var på den här tiden aldrig väldigt väl dokumenterade från engelskt håll. Lokaltidningar i England, och i Middlesbrough i synnerhet, brukade för det mesta inte intressera sig av vänskapsmatcher, likt de på utlandsresorna. Oftast hade journalisterna inte heller råd att följa med på resorna, och istället lät man helt enkelt en representant ringa hem åt klubbens vägnar för att rapportera om resultatet eller dylika skadeuppdateringar. Mina källor är således mestadels av den svenska sorten.
Detta året, alltså 1950, påbörjade Middlesbrough sin skandinaviska utflykt och turné i maj-värmens Norge. Där spelade Boro också tre matcher. Kanske var det så att de tre matcherna i Danmark satte avtryck i det framtida beslutsfattandet kring valet av antal vänskapsmatcher … Om dessa matcher finns det en hel del motstridig information, men förmodligen spelade man då en match i Bergen, som man vann med 5-0, en match i Hamar som man vann med 5-3 och till sist en match i Oslo på Ullevål stadion mot ett sammansatt norskt landslag. Den sistnämnda matchen slutade oavgjord och mållös.
Matchprogram från matchen på Ullevål Stadion. Foto: Shaun Wilson
Det blev en hel del mål som Boro gjorde i vårt grannland, och kort efter den lilla men avsevärt framgångsrika sejouren i Norge bar resan av mot Stockholm; mot Råsunda.
Stockholm centralstation 1950. Snälltåg med riktning Oslo - Göteborg. Foto: Getarchive
När Oslotåget fyllt med brokiga engelsmän från Teesside lämnade Østbanestasjonen och korsade den norsk-svenska gränsen blev den första hållplatsen för avstigning Stockholms central, inför påbörjandet av den svenska halvan av Middlesbroughs skandinaviska turné. Entouragets första motståndare på den här sidan av gränsen var nämligen ingen annan än Allmänna Idrottsklubben, AIK.
Matchprogram: AIK – Middlesbrough. Foto: Shaun Wilson
Aftonbladet kunde inpå Middlesbroughs ankomst på den stockholmska centralstationen rapportera att spelarna från Teesside anlände tidigt på pingstdagsmorgonen den 28 maj, dagen före matchen, med hela åtta minuter till godo. Följden av detta blev att endast Putte Kock och AIKs dåtida tränare George Raynor var någorlunda på plats i tid för att välkomna Borospelarna. De blommor man hade med sig ämnade åt spelarnas medföljande fruar hamnade således i Boro-backen George Hardwicks famn. Till slut kom en stund senare den 11 man starka engelska ledarstaben också fram. Denna bestod av sju direktörer och fyra fruar.
Middlesbroughföljets första punkt på dagordningen blev avbockad då de tog sig till Aston för att avnjuta en frukost, nästan enbart bestående av ägg. Den rätt enfaldiga måltiden blev dock inom kort en mer varierad sådan tack vare en lunch på Skansen. “I labyrinten på Skansen gjorde Middlesbroughs vänsterback Hardwick, målvakten Ugolini och managern, världsberömde David Jack, precis som laboranten – dom lubba runt’en!”, ljöd det i en svensk dagstidning. Samma tidning var även noga med att poängtera det faktum att sex av Middlesbroughs spelare gick i kyrkan klockan elva. Enligt tidningen fick denna kyrksamhet “kanske” tillskrivas det stora irländska inslaget i spelartruppen.
Den snudd på legendariske David Jack var på den här tiden tränare för Middlesbrough, och dagstidningen tyckte att han under detta besök i Stockholm var näst intill oigenkännlig i glasögon och en “ordentlig mage.”
Expressens skribenter höll inte med tidningen när de beskrev Jacks återförening med Stockholm. Enligt dem var “David Jack ett fotbollsnamn med en alldeles speciell klang.” Det kan för en dåtida AIK-vurmare vara svårt att glömma bort den gänglige Arsenalspelarens uppvisning på Stockholm Stadion år 1931, då han “roade sig storartat I "kanonjärernas" fantomkedja mot AIK. (Stockholmarna) gnodde för livet, men kunde inte hindra britterna från att sopa in fem sylar. Själva gjorde värdarna flott nog inte en enda”, skrev Expressen den 29 maj 1950, om matchen som utspelade sig 1931.
När David Jack nu var i stan igen, 53 år gammal, hade “snidaren blivit lite rund om den så kallade kistan”, men enligt Expressen: precis sig lik.
Av Stadionmatchen mot AIK 19 år tidigare hade Jack dock endast suddiga minnen. Det han kommer ihåg var att hans lag visserligen slog AIK stort, men sitt eget mål kunde han inte minnas. Att minnas, mycket tydligt till och med, gjorde däremot Eivar Widlund. Den forne målvakten vaktade buren för Gnaget mot Arsenal den kvällen 1931 och blev lyrisk när David Jack nämndes:
“Han sprang med bollen på ca 30 meters håll från mig, och plötsligen sköt han en kanonboll i flykten och utan att annonsera skottet på minsta sätt. Bollen lyfte sig inte mer än en meter på hela vägen, och det var bara att vittja nätet. Fastän jag var skymd just i det ögonblick han sköt lyckades jag få ena handen på lädret men det hjälpte inte. Det var nämligen en smällare - det kan jag försäkra, och målet var kanske det vackraste jag någonsin sett.” - Eivar Widlund.
AIK möter Djurgården på Råsunda fotbollsstadion samma år som Boro kom på besök - 1950. Fotograf: Gunnar Lantz. Svenska Dagbladet
Nu var Jack inte längre spelare när han besökte Stockholm och Råsunda 19 år senare, utan en manager för ett annat rött lag från England – Boro. Ett större avbräck tyngde ned på Jacks axlar, i form av legendaren Wilf Mannion, som var förbjuden till spel eftersom han skulle delta i VM i Brasilien samma år. Detta hindrade dock inte britterna från att lämna striden på Råsunda som segrare. Men var de värdiga sådana?
“Fast dom vann med 1-0 så tycker jag inte att Middlesbroughlirarna var av någon märkvärdig klass!”
Så lät det när AIK:s högerytter Bertil Bäckvall uttalade sig om matchen mot sina brittiska motståndare. Matchen var enligt Expressen en blek sådan, och det råder enligt dem inga som helst tvivel att “Bäckis” också gjorde sig till tolk för vad de 14 792 stockholmska åskådarna på Råsunda tyckte.
Det var inga vänliga ord den svenska pressen hade om Boro. I ett stycke hävdades det att man “onekligen börjar undra en smula över standarden i engelska ligans första division när man hör att Middlesbrough slutade på nionde plats i vår.” Expressen var noga med att påpeka att Middlesbrough saknade Mannion, men det var alltså inte en ursäkt för att spela så “fantasilöst och fläckfritt". På så vis får man inte spela om “man vill bli bjuden utomlands flera gånger,” hävdade Expressen.
“Visserligen fick man sig till livs några av de vanliga ingredienserna i det engelska spelet – de hårda, oftast precisa, passningarna och det skickliga huvudspelet”, menade Svenska Dagbladet. Men som helhet gjorde det engelska laget ett synnerligen blekt intryck, tyckte Dagbladet liksom Expressen. Hur Boro lyckades vinna mot Norges landslag var enligt Arbetaren mycket av en gåta.
“Till nästa säsong lär fotbollspubliken vara varnad. Folk går inte och betalar en femma för att titta på sånt här igen. Ska vi importera engelsmän så måste det vara toppgäng - helst då Arsenal - annars lär nog allmänheten ställa sig ganska iskall till semesterbesöken.”
Trots sina tuffa ord mot britterna, hade de svenska journalisterna en hel del bortförklaringar till varför AIK, med tanke på motståndarnas påstådda svagheter, ändå inte mäktade med en vinst. “Typiskt nog gjorde gästerna sitt mål medan Ivan Bodin, AIKs vänsterback, vistades i omklädningsrummet för att få en ögonbrynsskada omsedd,” lät en av dem. “Utan Bror Mellberg i Solnakedjan blev det tji målkänning”, lät en annan. Beaktat Nacka Skoglunds tidvisa tillblixtringar, "Pröjsarn" som gnodde för fullt liksom Bäckvall, lyckades inte AIK få hål på Middlesbroughs backlinje. Askinger, som ersatte den skadade Mellberg i andra halvlek, hade varit borta från storftobollen för länge för att kunna göra något större avtryck på matchen. Fransson vägde en smula för lätt. Bäckvall gjorde en god första halvlek.
Enligt den svenska journalistkåren hade i alla fall Middlesbrough ett par bra spelare. Jamaicanen Lindy Delapenha var faktiskt en “duktig gosse.” Kingston-sonen som tidigare hade blivit köpt från Portsmouth kunde en hel del finesser och kunde intyga om Svenska Dagbladets åsikt om engelsmännens huvudspel då han i den 72:a minuten nickade bollen förbi Bengt Kjell som tidigare lyckats med två stycken verkliga prakträddningar. Även vänsterbacken George Hardwick och målvakten Ugolini ansågs som dugliga av den svenska pressen. Dessutom tyckte tidningen Arbetaren att Middlesbroughs backlinje höll en god allsvensk kvalité. Hardwick och Whittaker var enligt Arbetaren de som höll högsta klass.
Med endast fyra minuter kvar av matchen verkade det som om AIK skulle kvittera, men Bertil Bäckvalls stenhårda skott hamnade rakt i famnen på Ugolini som fick ut bollen till en hörna. Hörnan nickades sedan utanför av Hasse Möller. Svenska Dagbladet kunde dessutom medge att det egentligen VAR britterna som hade de hetaste målchanserna, och “segern var därför kanske rättvis”.
Matchen var som sagt någorlunda händelsefattig, och det var inte mycket som förekom som kunde roa den smått frusna publiken sittandes i det dunkla blåsvädret som lade sig över Råsunda. Mot slutet av matchen uppstod dock en hel del ganska hårda “skärmytslingar” mellan britterna och stockholmarna i AIKs bakre linjer. Publiken hoppades på att åtminstone få se en eller annan örfil, men de kom aldrig.
Matchen dömdes av Georg Lundberg, och han tog så där lagom allvarligt på det hela, precis som Eklind i matchen mot Everton, menade Svenska Dagbladet.
Inte en öre!
Inte heller fick Gnagets spelare allt för mycket beröm, i alla fall inte från Italienskt håll. “Inte en öre, absolut inte en enda öre Italien betala för Nacka”, sade den italienska köpmannen och korrespondenten Orlando Paglarini vid åsynen av Nackas “cirklerier” i matchen mellan AIK och Middlesbrough. “Det spelet passar inte i Italien, det är inte vad folk vill se, där har man inget förstående för småtricksande på stället, där måste spelet gå framåt; massorna skulle bli rasande av att se Nacka stanna upp hela spelet och leka och sent omsider ge en passning i sidled …” Paglarini röt av förtvivlan vid självaste åsynen av när Nacka ställde sig still med bollen under mötet mot Middlesbrough. Det var ett italienskt tummen ned för Råsundas, då nya, gunstling.
Fest i huvudstaden!
Efter Boros seger på Råsunda verkade de tidigare meningsskiljaktigheterna dock ha glömts bort och det bjöds upp till fest bland spelarna på Sportpalatsets festvåning på Kungsholmen där det även bjöds på middag och många stora glas kallt öl. En av Middlesbroughs spelare, Alec McCrae, hade redan blivit bekant med en av de svenska festdeltagarna sedan innan. Claes Odhner (tyvärr vet jag inte vem det är) hade nämligen överlämnat ett par fotbollsskor åt McCrae ett år tidigare och var på plats för att höja en skål tillsammans med McCrae och de andra britterna för de fästmöer och fruar som blev tvungna att stanna kvar på Teesside - Odhner hade sin fästmö Olwyn Anderson just i Middlesbrough!
Sportpalatset på Kungsholmen - Där festade Middlesbrough. Foto: Helen Simonsson. (Bilden har ändrats till svartvit av mig)
Det går att fråga sig ifall de tillresta Middlesbroughspelarna var så pass sugna på att sjunga karaoke, men bra sångröst hade de trots allt. Klubbens direktör, William Kelley, presenterade nämligen sina spelare på löpande band under middagsbjudningen, där var och en fick framföra ett tongivande framträdande av musikalisk rang. Enligt Expressen hade de alla “alldeles utmärkta röster.” En av Boro-gängets allra gladaste gossar, Jimmy Gordon, lär under den här tiden ha varit en av de mest populära spelarna i Middlesbrough. Hans insatser på planen mot AIK beskrevs som “artistiska”, men det kunde inte hans trudelutt sanningsenligt kallas. Jimmy Gordon, som enligt egen utsago egentligen ÄR Middlesbrough, var en av kvällens få med dålig sångröst.
Middlesbroughs Jimmy Harnett sjöng om sitt kära Irland och Galway Bay. En annan, då 19-årige Arthur Simons, försjönk sig i en saga om flickan “som tog honom vid handen och ledde honom hem”.
På spelplanen saknades förutom Mannion, även Andy Donaldson som ett drygt år tidigare kostade Middlesbrough 250 000 svenska kronor (idag beräknat motsvara ungefär sex miljoner kronor) i en övergång från Newcastle. Att Donaldson var en “trivsam och gänglig gosse” hjälpte dock föga när han fick benet avsparkat under en träningsmatch och inte kunde vara med ordentligt resten av året. Sjunga kunde han i alla fall.
En annan sjungande gosse fann man även i form av George Hardwick. Den bekanta svenskdödaren var på den här tiden kapten för de Middlesbroughröda. På tal om svenskdödare ville David Jack hävda att han minsann aldrig tagit stryk av Sverige, varken som spelare eller som tränare.
Putte Kock och de andra som stred på den svenska sidan av middagsbordet, satt vid Sportpalatsets piano där han ackompanjerades av både svenskar såväl som engelsmän. Bertil Bäckvall, Sunde Andersson, Gurra Sjöberg och de övriga hemmaborna ansåg att körsång var mer passande än soloräder och läskade således sina konstant törstiga strupar med öl. Tillsammans skålade spelarna för bortgångna vänner
och sjöng “It’s a long way to Tipperary” och avslutade med “Auld lang syne.”
“Som Gobben Lund för tjugo år sedan.”
Det var så tränaren Tom Meson såg ut enligt AIK-basen Putte Kock. “Minns ni Gobben?”
Därefter skulle AIK få sin lilla bit av beröm. De guldkantades lokaler och omklädningsrum på Råsunda torde tydligen tillhöra “de allra vackraste i vår världsdel”, endast Arsenal på Highbury bodde flottare enligt britterna (jag hade personligen tagit detta med en nypa salt).
“MIDDLESBROUGH slog AIK på Råsunda och kanske blir något för MFF att bita i på torsdag. De guldkantade stockholmarna gjorde inte ett enda mål på de brittiska proffsen. Och ändå var den gudomlige “Nacka” med. Besynnerligt. JA, mycket.”
Efter en kort vistelse i Stockholm var det nu alltså dags för Middlesbrough att resa utanför Sveriges gränser, eller ja, de skulle till Skåne. Närmare bestämt: Malmö.
Malmö Idrottsplats - platsen där Boro led sitt första nederlag. Foto: Wikimedia Commons
“Ett av de mest välspelande lagen i engelska ligans första division”, skrev en svensk tidning inför matchen mot MFF. Kanske hade de inte sett matchen mot AIK, eller så höll de helt enkelt inte med vad som tidigare hade sagts från stockholmskt håll.
Biljetterna till matchen som skulle spelas den första juni på Malmö Idrottsplats kostade på den här tiden 2: 50, men kvinnor, militärer och MFF:s medlemmar betalade endast två kronor. Skolungdom behövde endast pröjsa hela 1: 50.
Som skåning och Malmöit, hoppades jag att orden från de Himmelsblå inte skulle slå lika hårt som stockholmarnas, men tyvärr blev mina farhågor besannade när jag letade igenom gamla nyhetsartiklar.
“ÄR DOM DÄR VERKLIGEN PROFFS …”
Sådana ord prydde Aftonbladet efter matchen på Malmö IP, och det var en sådan fråga som Malmös Stellan Nilsson ställde sig själv efter den insats han fick bevittna av Teessidelaget. Ja, visserligen led Middlesbrough sitt första nederlag under turnén mot Malmö FF, men det smärtar mig verkligen att sådana ord användes för att beskriva ett så, i mina ögon, fint lag.
Aftonbladet tyckte att det var beklagligt när deras illusioner om engelsk fotboll “ramlade ihop likt korthus”. Sedan barnsben hade svenskar lärt sig att betrakta engelsmännen som förebilden för förnämliga fotbollsspelare och bra förlorare, men efter att ha sett dem i två svenska vänskapsmatcher tyckte Aftonbladet tillåta sig uttrycka att “vördnaden för brittiskt sportsmanship betänkligt har dalat.”
David Jack hörde till idolerna inom fotboll från öarna, inte minst på grund av sitt förnämliga uppträdande på planen. Aftonbladet blev således förvånade vid åsynen av Middlesbroughs spel, då de hävdade att Jack inte hade lyckats lära ut något av sin egen korrekta och sportsliga inställning hos sina lärjungar i Middlesbrough. Det var även på det viset, enligt Aftonbladet, att Middlesbrough som lag betraktat “saknade ingalund bollkultur, och det var därför tragiskt att bevittna hur två-tre man genom ogentlemannamässigt uppträdande hotade att spoliera ens allmänna uppfattning om brittiskt sportsmanship.” Det hade inte skadat om David Jack hade ägnat sig åt denna detalj i sin coachning, tyckte Aftonbladets skribent.
Inte heller var Svenska Dagbladet speciellt givmilda när de skulle beskriva vad de fick se på plats i Malmö. Enligt dem bjöds hemmapubliken på årets värsta nitlott när Middlesbrough gästspelade på Malmö IP, trots en match som bjöd på fyra mål då den slutade 3-1 till hemmalaget.
MFF ställde upp med reserver för Tapper och Rosén, för vilka Yngve Johansson och Åke Hansson vikarierade.
Med tanke på den kritik Middlesbrough fick erhålla kan man tänka sig att Malmö förmodligen var det bättre laget - Arbetaren instämmer. Svenskarna var klart bättre än de engelska proffsen, menade tidningen. Mycket av den analys som gavs kring matchen i Skåne var lik den som gavs i Stockholm, inte minst med tanke på att Middlesbroughs nicksäkerhet återigen nämns i koppling med nederlaget på Malmö IP. Dessutom hade Boro återigen en beundransvärt ren stöt på bollen även i den här matchen. MFF-försvaret visade sig dock vara för starkt för de brittiska proffsen att ta itu med.
Matchen blev enligt reportage en mycket tuff sådan; fullspäckad med frisparkar efter fulspel, där gästerna var de som syndade grövst. Oftast också.
De nyinhoppande MFF-reserverna bjöd på ett blandat spel, och Hansson tycktes slarva med sina passningar. Johansson stod dock för en mycket lovande insats och spåddes att bli mycket framgångsrik för MFF i framtiden. Det var egentligen så att alla spelare i himmelsblått uppvisade en mycket lovande insats som mestadels var godkänd. Till exempel stod Calle Palmér för en drös av skickliga framspelningar. Stellan Nilsson valde att roa det packade Malmö IP, men framför allt sig själv, med sina cirkusartade konster och finter. Expressen menade att försvaret blev så pass bortfintat att de inte hade någon som helst aning om vad det rörde sig om. Det kan ha varit Malmös bästa match på hela året fram tills dess. Även David Jack höll med, och ansåg svenskarna att vara “grand footballers.”
Matchbilden såg ut på så vis att gästerna tog ledningen i den 17:e minuten genom Delapenha, varpå Ingvar Rydell kunde näta kvitteringen blott tio minuter senare. De två återstående målen kom kort efter varandra i den 38:e respektive 39:e minuten. För dem stod Egon Jönsson och Yngve Johansson. Yngves mål var för övrigt “enastående vackert.” I den andra halvleken plockade Middlesbrough fram engelska ligatakter, men då hade skåningarna redan kommit på ett sådant lekhumör att det enligt Expressen var lönlöst för Middlesbrough att ens försöka göra något av matchens resterande minuter. Matchen sågs av ett tämligen fullt Malmö IP då sammanlagt 10 960 åskådare var på plats för att se engelsmännen spela.
Även i den här matchen var Delapenha en av de få Boro-spelare att få beröm. Majoriteten av Middlesbroughs framspelningar kom genom honom och när hans lagkamrater inte lyckades luckra upp “Gripen” Bengtsson fick Delapenha helt enkelt ta saken i egna händer. I den sjuttonde minuten var det just han som sprang förbi hela Malmös försvar och satte dit ledningsmålet för gästerna. Delapenha var likt Malmö på lekhumör, men detta humör bleknade förvisso bort i den andra halvleken och ersattes av ett mer vildsint temperament. Inte sällan behövde domaren Sten Ahlner tala allvar med Jamaicanen.
Middlesbroughs försvar, som i den här matchen lät släppa in tre baljor, bars upp av George Hardwick och Dick Robinson. Deras “snedsparkar” fick enligt Expressen David Jack att rodna av skam. “Halvbackarna ruffade mest, och var knappast någon prydnad för engelsk fotboll.” Inte heller fick den skadade centerforwarden Andy Donaldson någon vidare beröm; “han var en lätt match för Sven Hjertsson”.
Kommentarer från engelskt håll
David Jack verkade enligt den engelska pressen ändå vara rätt nöjd med den svenska samt norska fotbollsupplevelsen. Turnén var enligt Jack värdefull då den lärde hans spelare ett och annat om en annan sorts fotboll. “Det första våra män har lärt sig är sättet kontinentala spelare nu använder öppna ytor, tack vare brittisk coaching.” Att just använda öppna ytor var europeiska lag bättre på än de engelska, tyckte Jack. “Jag var tvungen att påminna mina spelare att norrmän och svenskar och andra utlänningar är farligare utan bollen än med den.”
Dock var Middlesbroughtränaren inte helt nöjd, och ville i sin tur också dela ut lite kritik mot svenskarna, och i synnerhet mot den svenska domarkåren. Europeiska domare har ofta svårt att särskilja mellan en knuff och en spelare som faktiskt ramlar, menade Jack, speciellt i närheten av målet. Just i matchen mot Malmö var Jack speciellt missnöjd, och menade att de hade tre motståndare den dagen: Malmö FF, domaren och de två linjedomarna.
Även de svenska spelarna nådde enligt Jack inte heller upp till måttet. I allmänhet tyckte han att de var svaga, dåliga på att skjuta och hade en tendens till att maska. Att spelarna inte var så pass starka och skjutmässigt svaga tillskrevs av Jack till svenskarnas undermåliga psyken och inkonsekventa skjutövningar på träningar. Jack fruktade att dessa svagheter sakta men säkert började krypa in i den engelska fotbollen.
Slutet på Sverige-äventyr?
Skåningarna ekade alltså huvudstadens tankar, och de var ju inga vänliga sådana. Svenskarna ryktades på den tiden vara så missnöjda med Middlesbrough att de inte längre ansågs vara värda pengarna och bokade istället lag som Arsenal inför nästkommande vänskapsmatcher. Middlesbrough fick då istället åka till Nederländerna och Irland de två följande åren. Nu kändes det som om Boro aldrig mer skulle komma tillbaka till Sverige.
I alla fall inte på 38 år.
Del 2. Ett kärt återseende?
38 år senare var David Jack inte längre manager för Middlesbrough. Istället var nu Bruce Rioch vid rodret. Under Rioch styre hade Middlesbrough lyckats med två konsekutiva uppflyttningar, från tredjeligan, rakt upp till förstaligan, efter att nästan ha gått i konkurs. Som ett pånyttfött 1-division-lag ökade kanske suget för att få se Middlesbrough på svensk mark igen, sådär nästan 40 år senare. Ja, för nu bar det av mot nya svenska breddgrader. Vilka mötte Middlesbrough då, tänker kanske du. AIK? IFK Göteborg? Eller kanske till och med Elfsborg? Nej, istället valde Middlesbrough att påbörja sin första skandinaviska turné sedan 1950 genom att på sommaren 1988 resa till anrika Särö, strax söder om Göteborg, i Kungsbacka kommun. Där väntade en match mot Särö IK, som på den tiden spelade i Division 4 Halland.
Den forna järnvägen mellan Särö och Göteborg.
Bruce Rioch hade det klart för sig hur en försäsong för Middlesbrough skulle se ut. Den skulle vara lätt, innehålla massvis av mål och man skulle kunna ta sig en öl vid slutet av dagen. Därför valde Rioch år 1988 att skicka sitt manskap på en liten försäsongsturné till Sverige där man skulle få möta fem lag, av avsevärd lägre spelkvalitet än Middlesbrough - inget illa menat. Rioch såg det som något som skulle öka moralen i laget, men egentligen ville han hellre spela lättare matcher än att faktiskt träna. Bruce Rioch var själv inte på plats eftersom han var fullt uppe i jakten efter nyförvärv hemma i England. I hans ställe befann sig istället den assisterande tränaren, Colin Todd, på svensk mark. Först ut för Todd var som sagt Särö IK.
Egentligen fick Kungsbacka frågan först, men de tackade mystiskt nog nej till spel mot Middlesbrough. Då gick frågan istället över till Särö - de tackade ja. På den tiden var det dock tämligen kostsamt att få spela mot ett utländskt lag, speciellt för ett lag som Särö. Troligen låg prislappen på omkring 30 000 kronor. För att lyckas ordna en fotbollsfest för lokalborna blev klubben tvungen att ringa runt till olika lokala företag som valde att ställa upp med 2-3 000 kronor vardera. Till slut hade man då råd att bjuda in Middlesbrough.
Den 30 juli skulle 450 trogna Säröbor få se sitt lag tampas mot lejonen från Teesside. En extrainsatt läktare fick införas för att rymma strömmen av folk som ville se Middlesbrough spela på svensk mark.
Laguppställning i matchen mellan Särö IK och Middlesbrough. Foto: Shaun Wilson
De 450 personer som tog sig till arenan i Särö blev förmodligen positivt överraskade över hur bra division 4 stod sig mot division 1. Redan i den första halvleken hade bortalaget tagit ledningen genom Bernie Slaven, men trots detta gav sig värdarna aldrig lätt. Fastän Mark Brennans mål utökade gästernas ledning till 0-2 var det Jörgen “Julle” Svensson som blev stor matchhjälte för hemmalaget Särö då det var han som nätade reduceringsmålet med tio minuter kvar att spela. Förlust med 1-2 mot Middlesbrough, var en vinst i sig.
Särö spelade en toppmatch och höll nästan en lika hög klass som de engelska gästerna. En av Särös spelare som verkligen utmärkte sig var Tommie Berg, som “knappast förlorade en nickduell trots att motståndet var av den engelska eliten."
Möjligtvis målade denna på förhand “enkla” matchen en avslöjande bild kring hur Boros kommande säsong skulle utspela sig; den följande säsongen åkte Middlesbrough ut ur högstaligan. En finare framtidsbild målade matchen sannerligen för Särö; de slutade sjua i division 4 Halland kommande säsong.
Roine Gustavsson var huvuddomare för matchen samtidigt som linjemannen Rune “Puskas” Karlsson fick sällskap på andra sidan planen av kollegan Mikael Ståhl.
Jämfördes med GAIS
Efter den jämna matchen mot Middlesbrough tycktes Särös tränare, Tommy Drottz, kunna finna en rimlig jämförelse mellan Boro och Särös lokalkonkurrenter Örgryte och GAIS.
“Middlesbrough kunde ju inte bjuda upp som ÖIS och GAIS kan göra. De kunde inte “rulla” på samma sätt.” Två år före sammandrabbningen mot Boro ledde Särö ett nederlag mot ÖIS med siffrorna 1-14.
Även Bruce Riochs tillfälliga ombudsman, Colin Todd, förstod att hans manskap inte hade visat sig från sin starkaste sida. “Folk väntade sig säkert något stort av oss. Men som sagt, det var första matchen den här säsongen, konditionen är inte på topp ännu, och samspelet stämmer inte än,” sade Colins efter matchen. Han hoppades att få kunna se sitt lag prestera bättre och bättre för varje match de skulle spela i Sverige den sensommaren. Todd hade faktiskt varit i Sverige tidigare, men då som spelare i Birmingham.
Att många engelska lag valde att spela sina försäsongsmatcher i Sverige berodde mest på de snarliknande svenska väderförhållandena, menade Todd. Regn och åter regn har man också i England.
Fest i Särö!
Tillställningen i Särö påminde en hel del om den i huvudstaden för 40 år tidigare; det var efter matchen återigen dags att slänga av sig de leriga fotbollsdojorn och på med något betydligt snitsigare. Det bjöds upp till middag på Säröhus! Det var (och är) ett elegant hotell som blickade ut över Kattegatt - där skulle engelsmännen få njuta av en festlig måltid och ett par glas öl. Där blev också en av Middlesbroughs spelare bjuden på snus för första gången i sitt liv - ni kan tänka er hur det gick.
Colin Todd önskade efter tillställningen lycka till i ligaspelet åt engelsmännens nyfunna vänner i Särö. “I wish them well for the rest of the season.” Kanske var det tack vare Todds lyckönskningar som Särö lyckades nå sin målsättning den säsongen - att undvika nedflyttning.
Mer av livet
Med Särö bakom sig behövde inte Middlesbrough och Colin Todd åka så värst långt för att möta sin nästa motståndare. Man spelade alltså under den här sommaren fem vänskapsmatcher, och den andra på tur var mot Munkedals IF - bara några mil norr om Särö.
Munkedal är en tätort belägen i de mellersta delarna av landskapet Bohuslän. Som centralort i Munkedals kommun blickar orten ut mot det öppna Skagerrak och gränsar i väster till Lysekil, Sotenäs och Tanums kommun. I söder finner man Uddevalla kommun. “Mer av livet” är Munkedal kommuns slogan, och just i Munkedal får runt omkring 4 201 människor ut “mer av livet.” Kanske fick de lite mer av livet när Middlesbrough kom på besök den första augusti.
Munkedals IF spelade på den här tiden i Divison 4 Bohuslän/Dalsland och deras lägre ligastatus var förmodligen den ledande anledningen till varför de valdes som konkurrent nummer två för Middlesbrough.
Munkedal. Foto: Wikimedia Commons
Matchen mot Middlesbrough var en stor tillställning, av fler anledningar än att Middlesbrough var på besök. MIF bildades år 1908, och matchen mot Boro blev således titulerad till “jubileumsmatchen”, då Munkedal firade sitt 80-årsjubileum. Det var dessutom första gången någonsin som ett engelsk lag kom på besök i Munkedal. Så här skrev klubben i ett matchprogram från dagen:
“Welcome Middlesbrough F.C!”
Matchen på Munkedals Idrottsplats var planerad att blåsas igång 19:00 den kvällen, men först skulle det bjudas på lite underhållning innan avspark. En föranledande match spelades kl. 17:15 mellan Munkedals IFs ledare och klubbens ungdomslag. Före avspark samt under halvtidsvilan var det också planerat att “Munkblåsorna” skulle stå för underhållningen. Jag förmodar att de var (eller är) stadens lokala blåsorkester. Enligt Munkedal själva hade Middlesbrough planerat att rotera sin trupp inför matchen mot MIF. Dessutom förutspåddes matchen att bli “kronan på verket” för Munkedals idrottsförening.
Så här såg laguppställningen ut. Foto: Shaun Wilson
Om själva matchen har jag nästan inte lyckats hitta någon information alls. Middlesbrough visade i alla fall andra takter jämfört med matchen i Särö och fick äntligen den urladdning de tidigare hade hoppats på då de här vann med 4-1. Mittfältaren Gary Gill, forwarden Trevor Senior, mittfältaren Dean Glover samt försvararen Alan Kernaghan stod för Boros mål. Vem som gjorde mål för Munkedal har jag tyvärr inte lyckats tillskansa mig.
Bangers and mash
Bara en dag senare var ett någorlunda större samhälle näst på tur i Bruce Rioch reseplanerare. Den tredje staden som Middlesbrough besökte var potatisstaden Alingsås. Där hade Rioch fått för sig att Middlesbrough skulle få möta Holmalunds IF - moderklubb till bland annat Johan Elmander.
Alingsås rådhus. Foto: David J.
Återigen har jag endast lyckats finna minimal information om den här matchen, vilket är mycket synd. Dock fick jag reda på att Leif “Loket” Ohlsson fick agera konferencier inför matchen – ett år innan han blev programledare för Bingolotto. Kanske var matchen mellan Boro och Holmalund hans stora break? Även GK Frivolten, som är ett gymnastiklag, gjorde Ohlsson och publiken sällskap inför matchen.
Man får hoppas på att underhållningen innan matchen gjorde publiken glada, för jätteglada var de nog inte när de fick se sitt kära Holmalund slagna på Brogårdsvallen. Holmalunds IF firade likt Munkedal sitt jubileum. Som födelsedagspresent på 55-årsdagen drämde Gary Gill och Dean Glover in en balja vardera. Slutresultatet blev således 2-0 till gästerna.
Så här ställde de båda lagen upp. Foto: Shaun Wilson.
Som sagt finns det väldigt lite som jag vet om den här matchen. Dock finns det en bok som går att köpa genom Holmalunds kansli och den heter: Holmalunds IF: ett personligt porträtt, skriven av Lennart Kindmalm. Den handlar om Holmalunds IFs historia från 1933 fram till 2013. Jag hade jättegärna läst den boken någon gång i framtiden, för förhoppningsvis står det något om Middlesbroughs besök i Alingsås i den.
Jag kan dock ge mig på en kvalificerad gissning och anta att Boro-spelarna tog sig varsin tallrik med korv och potatismos, antingen före eller efter matchen, med tanke på det geografiska läget.
“Alingsås – utan oss vore korv och mos bara korv.”
Sommarland och 4-0
Möjligtvis var det så att Middlesbroughs fjärde stopp på resan var tänkt att tilldra sig på ett sommarland. Kanske var det så att busschauffören läste den förvirrande svenska kartan fel och istället råkade hamna åtta kilometer för långt västerut, i Skara. Om man nu är där kan man väl lika gärna spela lite fotboll mot stadens lokala lag – Skara Idrottsförening.
Skara IF, som idag har bytt namn till Skara FC och spelar i Division 3, verkade mycket nöjda över att ha lyckats locka dit Middlesbrough. Enligt Henrik Lemann, som skrev för Skaraborgs Läns Tidning, var Middlesbrough inget motstånd man bör underskatta, av följande anledning:
"Boro" har gjort klart med ett nyförvärv - Ipswichs talangfulle mittfältare Mark Brennan. Denne har i flera år varit Ipswichs bäste spelare och jagats av flera storklubbar. Men även utan Brennan har Middlesbrough ett mycket starkt lag. Landslagsmeriterade mittbacken Gary Pallister är den stora stjärnan tillsammans med ungdomslandslagsmännen Colin Cooper och Stuart Ripley. Lagkaptenen Tony Mowbray tippas också bli något utöver det vanliga. Håll ögonen på dessa fyra ikväll alltså”.
Kanske hade Lemann rätt om den Rawtenstall-födde Mark Brennan. Han gjorde ju mål mot Särö. Går det att få en mer storartad karriär än så?
Henrik Lemann hävdade också att Colin Todd hade lovat Skaras folk att hans lag skulle ge sitt yttersta i matchen mot SIF:
“Middlesbrough satsar hårt, alltså – det verkar som om SI:s Christian Hassel drog en vinstlott när han fick just Boro till Skarahov.” Så ljöd Lemanns avslutande tankar.
Så här såg det ut i Skaras matchprogram. Foto: Shaun Wilson.
Kalas – inte fest
I Särö blev det bokstavligen en fest efter matchen mot de brittiska gästerna. Här på Skarahov blev det en annan sorts festlig tillställning, nämligen ett målkalas.
4-0 slutade matchen och förhoppningsvis lyckades Colin Cooper, Gary Gill och Alan Kernaghan, som stod för två mål, roa publiken i Skara.
Liten by – mellanstor town.
Hökerum är ett litet samhälle beläget i Västergötland med runt 650 invånare. Enligt Wikipedia finns det i Hökerum “tillgång till bibliotek, (banken nedlagd 2012), skola, idrottshall, daghem, vårdhem, kyrkor och församlingshem.” År 1988 hade den lilla byn även tillgång till biljetter för att se Middlesbrough möta Södra Vings IF. Ja, så heter Hökerums lokala fotbollslag, och det var just i Hökerum som Middlesbroughs femte och sista hållplats på den andra Sverige-turnén höll hus.
Södra Vings kyrka. Foto: Wikimedia Commons
Namnet Södra Ving härstammar från fornsvenskan. Hökerum utgör en del av Södra Vings socken, som förr i tiden endast hette Ving. Södra Ving blev det officiella namnet först på slutet av 1800-talet. Ordet “ving” kommer som sagt från fornsvenska vighne, som betyder “krökta” eller “den vikta”. Detta syftar på sjön Mogdens form.
STOR FOTBOLLSDAG FÖR HELA FAMILJEN
Dessa ord prydde Södra Vings matchprogram den sjätte augusti. Tillverkarna av programmet verkade ha fått rätt i sin förutsättning eftersom matchen mot Middlesbrough på Slottsvallen bjöd på tre mål – alla kom från bortalaget. Bernie Slave, tillsammans med Mark Burke och Stuart Ripley, var matchens målgörare.
Matchprogram från dagen. Foto: Shaun Wilson
I och med vinsten mot Södra Ving, var nu Middlesbroughs turné i Sverige slut. Det är även den här krönikan.
I sin presskonferens inför säsongen 1988/89 sade Bruce Rioch att Sverigeturnén hade varit framgångsrik och “great fun”, och enligt Munkedals IF hade Rioch även sagt att Sverige var “ett härligt land.”
Jag skulle vilja tacka dessa personer extra mycket. De har gjort den här artikeln möjlig:
Viktor Rundlöf
Stefan Mellerborg
Lennart "Kullavik" Claesson
Shaun Wilson
Dr. Tosh Warwick
Anthony Vickers
Dana Malt
