Reserapport från Geneve: Argentina - England

Så bar det av igen på ännu en resa i fotbollens tecken,denna gång till Genevé. Efter veckor av planering,sömnlösa nätter och oro över att inte allt ska gå enligt planerna så satt jag ändå där på Landvetter och väntade på flygtur nummer ett mot köpenhamn. Klockan visade ynka fem på morgonen och jag var allt annat än pigg. Jag gillar inte direkt att flyga,de är inget jag ska sticka under stolen med. Jag minns en herrans många år tillbaka då jag envist satte näsan i vädret och förklarade att jag aldrig tänkte flyga. Hellre skulle jag dö. Nu satt jag där på planet för femte gången på en månad. Vad gör man inte för fotbollen? Att vara fanatiskt fotbollsfan och flygrädd går inte hand i hand,de är bara att acceptera. 

Efter åtskilliga timmar på plan med svettiga byten och en hel del lyssnande på en viss fotbolls låt vid namn Vindaloo var ja äntligen framme i Geneve.
Mina vapendragare väntade troget på mig vid flygplatsen och efter de obligatoriska kindpussarna och omfamningarna begav vi oss för att hitta vårat hotell. Lättare sagt än gjort. Vi irrade runt i säkert en timme. Hamnade i undergångar,gick åt fel håll och lyckades med bedriften att lägga ut massa pengar på ett heldags-busspass som gällde ett helt annat distrikt. Till slut nådde vi vårat hotell och efter krångel med incheckningar och felaktiga bokningar var vi äntligen redo för krogen. Vi slog på stort å tog en taxi dit. Resan präglades av allsång och favortiten var "No surrender" 

På krogen var det packat. Vi mötte upp med alla våra vänner och kände hur stämningen sakta steg. Folk man inte sett på länge kom fram och pratade och de känndes skönt att veta att man var bland . Några öl och tusen fotbollslåtar senare bar de då av till arenan. Trådbussarna var fullpackade till gränsen. Jag som endast begåvats med ynka 1.54 längdmässigt fick nästan panik i trängseln. Stora svettiga ryggtavlor tillhörande fulla englandsfans pressades mot mitt ansikte. Detta till trots var det en otrolig stämning och vi sjöng å bankade i rutorna hela resan. 

Egentligen skulle jag sitta ensam på en helt annan sektion än mina vänner men efter lite övertalning gick ja och ställde mig med dem. De brukar vara som så på vänskapsmatcher att man kan stå lite vad man vill. Sitta är de knappast tal om. Det märktes redan innan avspark at detta inte var någon vänskapsmatch. Detta var blodigt allvar. De handlade om så mycket mer än att bara gå in på plan och spela av de 90 min. De handlade om pride,passion and belief som engelsmännen så tjusigt uttrycker det. 

Paul Kemeny har redan bidragit med sin obligatoriska matchrapport så jag nöjer mig med att fylla i lite smådetaljer. 

Under nationalsången reste sig håret på mina bara armar och de va nära jag fick en tår i ögat. Underbara England,världens bästa lag. 

Sedan var matchen igång. De var hårt tufft spel nere på plan och Argentina var aldrig sena att missa en chans att slänga sig. Dommaren i sin tur verkade ha ett blå-vitt hjärta under dommartröjan om ni förstår vad jag menar. Fansen på läktaren var vansinniga på honom och spelarna som föll som bowlingkäglor. England fick ett mål bortdömt och sedan var de Argentinas tur att få ett bortdömt även dem. Det var upplopp på läktaren när några fans kom över på fel sida. Poliser fick rycka in och knytnävar och svordommar haglade. 
Vänskapsmatch? Skulle inte tro så. 

Då händer de. Argentina gör mål. Det blir tyst för några sekunder. Ingen säger något. Känslan finns dock där. Den där välbekanta känslan av obeskrivligt hat som så många fans säkert känner till. Det kokar i en och man får nästan tårar i ögonen för man är så arg. De Argentinska fansen hoppar å skriker åt oss. Vi samlar nya krafter och klämmer i med några hånande låtar om falklandskrigen. Oetiskt i mångas ögon men i den stunden bryr man sig inte. Fotboll är inte på liv och död,de är så mycket viktigare. De tar en stund innan Rooney, underbara Rooney får fart på bollen som går i mål. Lyckan är obeskrivlig. Alla exploderar i en stor hög. Kyssar och kramar haglar till höger å vänster och killen i raden framför mej lyfter up mej över hela folkmassan å vi bara vrålar ut glädjen! 

I halvtid sitter vi och spekulerar i om svennis kommer göra en klassiker och byta ut hela laget. Kylan börjar bli påtaglig och de ryker ur våra munnar när vi pratar. 

Andra halvlek kör igång och i vanlig ordning startar vi upp med "God save the queen."
Jag noterar att stämningen är bättre än på någon annan match jag varit på och då var jag ändå på båda kvalmatcherna i höstas. Nu sjunger alla. Enade står vi mot det Argentinska packet. Stolta över våra rödvita hjältar som kämpar nere på plan. 

Matchen är bra. Det är ett helt annat England än det lite halvloja lag vi sett mot Wales och Nord irland. Glöden som varit borta har tänts igen. 

Då sker det igen. Argentina gör mål. Denna gång känns det som en dolk rakt in i hjärtat. Deras fans jublar,tänder eldar och bara dansar runt. Själva står vi och bara tittar rakt ut i tomma intet. Ord är överflödiga. Tårar är nära. Detta får inte hända.
Det är sådana här tillfällen som ordet hat verkligen får ett ansikte. 

Med ca tio min kvar gör svennis några byten å ändrar om till ett tre-manna anfall. Vi sjunger och sjunger tills våra röster inte existerar längre. Då sjunger vi lite till. Med fem min kvar känns läget hopplöst.Vi skulle få åka hem som förlorare och Svennis skulle få ännu en period av gliringar av den engelska pressen. Då mina vänner kliver han fram. Han,som är mannen son sätter 2 av 3 chanser. Han som frälst oss så många gånger förr.
Michael Owen!! 

Jag ska precis till att säga till mina vänner att jag hatar fotboll när han slår till.
Sekunderna efteråt är totalt borta ur minnet. Bara en enda stor kavalkad av glädje! Ett vrål som aldrgi aldrig vill dö ut. 

Jag tittar på klockan. Vi är inne på tilläggstid och jag känner hur hjärtat bultar. Måtte vi hålla det här nu,då har vi åtminstone fått sista ordet. 

Då gör han det IGEN och denna gången vet inte glädjen några gränser. Jag vrålar tills de svartnar för ögonen och i allt kaos snublar ja över min vän och vi blir liggande skrikande på marken. Vi är snart uppe på fötter och bara sjunger och skriker. De går bara inte att beskriva den glädjen. Man måste varit där, måste ha känt känslan för att någonsin kunna förstå vad vi 8000 englandsfans kände i just den sekund då Michael Owen gjorde 3-2.
Glädje är ett alldeles för svagt ord. Slutsignalen går och fansen och spelarna är som galna. Vi stannar kvar en bra stund och bara hyllar och sjunger för våra grabbar.
Underbara underbara England. 

Det bär sedan tillbaks till krogen där en brakfest väntar. Nu är det ingen hejd. Folk häller i sig öl och efter en stund har stället förvandlats till kaos. Efter några öl är jag uppe på bordet å hoppar till Vindaloo. Många följer mitt exempel och hela stället kokar. Vi hoppar å skriker till borden rasar sönder och vi far i marken. Upp igen och fortsätt bara. Vi har vunnit över Argentina vem bryr sig om några bord? 

Kvällen fortsätter i den stilen. När klockan börjar närma sej två är alla helt förstörda. Svetten rinner och berusningen är påtaglig. Vi ramlar om vartannat och när vi ska till taxin ramlar vi nedför hela trappan inne på krogen. Vakterna bara skrattar. 

Utanför krogen möter vi några gamla vänner och efter en kort ordväxling som i princip bestod av några enkla ord såsom England,vinst,öl,bäst ger vi oss av i taxi på väg hem. Trötta,berusade och fullständigt överlyckliga stupar vi i säng. 

Vaknar morgonen därpå av att våra kära vänner bankar på dörren och skriker att vi måste checka ut. Slitna och utslagna ger vi oss av i jakt på något att äta. Jag har inte ätit sedan jag lämnade sverige för två dagar sedan. 

Vi hittar ett mcdonalds som vi äter på. Min vän är arg och upprörd över de faktum att det tar 20 min för dom att ge honom en enkel hamburgare utan något på. Efteråt drar vi runt på stan. Våra flyg går inte förrän till kvällen så vi har mycket dötid att slå ihjäl. Pratar om matchen och om hur fantasiska vi är och att vi nu ska vinna vm-guld. Gränsen mellan himel och helvete är hårfin när de gäller fotboll. Ena dagen har man fått stryk av ett pisslag och allt är mörkt,man orka inte leva längre. Nästa dag slår man ett av världens bästa lag och då leker livet igen. Jag antar att det är det som är fotboll. 

Efter en lång promenad går vi till krogen och tar oss några öl innan vi ska till flygplatsen. Vi träffar några av våra vänner och ägnar sedan restrerande tid åt att dricka öl och snacka fotboll. Mycket trevligt. Trötta och i vissa fall bakfulla tar vi sedan taxi till flygplatsen.
En lite vemodig känsla infinner sig hos mig när jag inser att de här är sista landskampen i år. Nu måste vi vänta ända till mars. 

Det är det här jag lever för. Detta är anledningen till att jag går upp varje morgon. Fotbollen är det enda som betyder något. Jag tar farväl av vännerna och blir ännu mer vemodig. Englandsfansen är utan tvekan de bästa fansen i världen. Så kul som vi har och så nära som vi kommit att stå varann är helt otroligt. Alla är välkomna. Det görs ingen skillnad på om man är man eller kvinna,gammal eller ung. Vi älskar fotbollen och England och det räcker för att förena oss för alltid. 

På flyget hem sitter ja och läser om matchen i sportbladet och när jag ser bilderna på en överlyckligt jublande Owen kommer faktiskt en tår i ögat. Tänk att man kan älska ett lag så 
mycket. Det är nästan skrämmande. 

Väl hemma i sverige blir jag tvungen att sova på flygplatsen för de går inga bussar hem. Ligger där på en hård bänk och tänker på resan. Det var en sådan där perfekt resa. En sådan som man inte tror inträffar. Jag somnar med ett leende och med englandströjan på.
Vaknar vid fem och stressar ut till flygbussen som ska ta mig till terminalen. Det är ett himla farande och jäktande innan jag slutligen sitter på buss 830 mot jönköping.
Där slutar min resa. 

Jag ska njuta nu. Njuta av att de för en gångs skull falktiskt är kul att vara Englandsfan igen. Njuta av att vi besegrat ett av världens bästa lag med besked. Njuta av att vara en del av värdens bästa fans! Ska avsluta denna berättelse med samma ord som jag sa till en kille häromdagen när han frågade om jag var singel. Nej,det är jag inte. Jag är gift. Gift med fotbollen. Igår,idag,imorgon och för alltid..
Så det så.