Om en resa till Olympen

Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs, den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!

Orden är Homeros, hämtade ur första strofen, första sången i hans enastående verk Illiaden. För vad lämpar väl sig bättre att lyfta fram ett par strofer ur detta verk när det vankas drabbning på grekisk mark?

Vad kommer då denna vreden ifrån? För att fatta mig någorlunda kort så ligger det till såhär:
- Sköna Helena har rövats bort av Prins Paris från Troja. Helena var Kung Agamemnons hustru och han vill givetvis ha henne tillbaka. Agamemnon samlar ihop flera olika härar med hjältar och kämpar från den grekiska övärlden.

Det är här inte fråga om några slöa halvkrigare utan om välkända kämpar, Odyssevs är med, likaså Achillevs, Aias, Menelaos och många andra. Allt detta utspelar sig innan Illiaden tar sin början. Vi kan kalla detta för fas ett, ett förscenarie till eposet. Den fasen, är avklarad, den har Carboni tagit hand om, och han har gjort det med bravur, de kämparna som fyller vårt skepp mot Grekland är inga obetydliga kämpar från bortglömda grekiska sagor utan snarare hjältar ur den högre skolan. Visserligen får vi klara oss utan några riktigt stora namn men å andra sidan fick inte Agamemnon med sig alla hjältar från mytologins värd heller.

Väl framme i Troja belägras staden under en mycket lång tid, men man lyckas aldrig bryta dödläget utan staden står fast. Det utkämpas strider utanför staden med varierade utgångar. Nåja, för att återknyta till inledningen; man lyckas skymfa Apollon, och när man skall blidka honom råkar Achillevs och Agamemnon i luven på varandra. Achillevs anser sig illa behandlad, han sätter sin stolthet först. I vrede mot Agamemnon vägrar han och hans trupper att delta i striderna. Vi har varit i samma sits, Ayala har ställt till med problem på grund av sin stolthet. Turia låg i chock. Vill han inte delta, hur skall det gå?

I Illiaden tappar våra kämpar mark när Achillevs inte deltar. Drabbningarna får ödesstigna konsekvenser. Riktigt så illa har det ju inte gått för oss, vi tog oss till Champions League utan Ayala, vi vann mot de andalusiska kämparna utan Ayala, men i båda fallen med viss möda. Det gick inte smärtfritt. Försvarslinjen var försvagad, skulle detta hålla mot ett Olympiakos på frammarsch?

Det får vi aldrig reda på, eftersom läget nu har ändrat sig. Vågar vi tyda denna lägesändring som ett tecken, ett tecken som vittnar om att vår egen halvgud, Ayala, kommer leda oss till framgång på grekisk mark? Ayala, hjälten, som vägrat delta eftersom han känt sig felaktigt behandlad, har nu rest sig och dammat av sin rustning, efter försoning med Turias Agamemnon.

Vi har en mycket god trupp, men med vårt manfall av Albelda krävs det att någon som varit med förr, någon som visar vägen och på ett fysiskt sätt gör sig gällande. Vars röst och pondus på planen sätter skräck i motståndaren och manar på de egna leden. Troernas hjärtan skälvde av skräck när de hörde Achillevs’ ekande stämma av brons, och spannen med glänsande manar vände i hast sina vagnar till flykt, ty de anade ofärd. Kuskarna miste besinningen helt då de varsnade elden som hela tiden fasansfullt brann kring de tappre Peliden[Achillevs] huvud sedan den tänts av den uggleögda Athena.

Tre gånger lät han sin väldiga röst gå ut över graven, tre gånger utbröt panik bland troer och deras förbundna[…] (Artonde sången) Jag hade ett litet tvivel i hjärtat om Ayala verkligen dammat av rustningen, men tvivlet bleknade bort som ett gammalt fotografi efter hans match i huvudstaden. I matchen mot Atlético Madrid såg vi den gamle Ayala, försvarsresen som kliver in med själ och hjärta i duellerna. För det är väl vad som kommer krävas, själ, hjärta och stor portion mod.

Jag vill se Ayala som den store spelare han är ingjuta mod i ådrorna på de våra. Mod nog att trotsa gudarna på deras egen mark.

Det har hänt förr. Medan de talade så och utbytte ord med varandra angrep på nytt Tydiden, väldig i härskri, Aeneas fastän han såg att Apollon själv höll sin hand över hjälten. Men inte ens denne väldige gud var han rädd för […] Tre gånger störtade han fram […] tre gånger stöttes hans glänsande sköld bort av Foibos[Apollon] […] (Femte sången) Nu var det Tydevs’ son Diomedes, väldig i härskri som gav en stöt med sitt spjut av brons, och Pallas Athena pressade på; det gick in i nedre buken på Ares […] och den bronsklädde guden uppgav ett avgrundsvrål, som när i ett skoningslöst fältslag niotusen män eller tiotusen hörs skrika. (Femte sången)

Hur det än blir när skeppen lagt till vid Olympiakos kommer det att bli en svår match. Märk väl, svår inte omöjlig. Det krävs som i Illiaden tålamod, antingen det blir en belägring av deras planhalva, då krävs det kraft att hålla denna belägring, alltså öppnar det för Morientes på topp. En tung pjäs som håller fast bollen i väntan på ytterligare förstärkning. Är det på vår planhalva belägringen äger rum får vi lita på att våra vindsnabba hjältar på kanterna rör sig på ett sätt som får Hermes att avundas och som river upp stora sår i ett sönderfallande grekiskt försvar. Det första scenariet kräver kraft, det andra snabbhet.

Vad som är gemensamt för dem båda är tålamodet . Med tålamodets hjälp vinner vi matchen, och kan avsegla mot vår egen hamn med tre poäng. Förutom tålamodet är det en sak till jag litar och sätter min tilltro till, Ayala. Skall vi segla hemåt med glädjebesked måste Ayala kliva fram som den halvgud han ändå är. Hans starka stämma måste ingjuta inte bara mod utan också säkerhet i hela vårt lag. Detta kan han göra, han har gjort det förr.

Jag vill höra Ayalas manande stämma skalla upp mot gudarnas boning i Olympen, så de kan luta sig fram och se hur dammet sakta sänker sig över Olympiakos rämnade fästning. Det kommer inte bli enkelt, men det kan mycket väl gå.

Jag avslutar än en gång med en fråga:

Frågan om Flores vågar sätta sig upp mot gudarna?