15 punkter på ett ställe med bra belysning efter smärtfritt knockout-avancemang i Conference League

Å andra sidan var det knappast, som Besara hintat, ett genidrag att i Hammarbys första internationella tävlingsmatch på länge ställa lagets bärande bjälke, i dagsläget kanske själva grundfundamentet, i redskapsboden. Mot lika frenetiskt som cyniskt krigande belgare, inkluderat dem med annan nationalitet, var det sannolikt orsaken till att Hammarby inte vann då och skaffade sig ett något bättre utgångsläge inför kvällens match. Men det kommer vi aldrig att få veta, och behöver lyckligtvis inte heller grubbla vidare över.

Jag tänker på min vackra gamla flickvän Astrid som jämt, på gott, frågade: ”Vad tänker du på?” Det där kan vara vanskligt. Ibland tänker jag bara, på Bajen. Det har varit så fruktansvärt många gånger som jag har tänkt på Hammarby. När jag tänker efter är det rätt få gånger som jag har ångrat det.

Spekulationerna inför matcher av det här slaget är alltid lika många som det finns röster bland planeterna, men det var inför ingen vild gissning att Charlerois coach Rik De Mil skulle försöka utnyttja hemmaplansfördelen, med gräs och där man är erkänt stabila, och beordra rättning i leden för att ta tydligare kontroll över matchbilden och via mittfältsgeneralen Etienne Camara skapa större utrymme för de offensiva poängmakarna Parfait Gulagon och Nikola Stulic.

Men vad mötte vi?

Ett bekymrat, högst begränsat hemmalag, med kilometer från matchande och mil från att egentligen hota. Sett över två matcher var Hammarby bättre än detta Charleroi, åtminstone i den här delen av respektive säsonger, och att dessutom ett ännu starkare Anderlecht torskar mot BK Häcken från Hisingen lär sända en del signaler till överspända belgiska, och svenska, ”experter”.

Vi ställde mot detta en i stort sett fulltalig trupp. Alltså: trupp. Och var överlägsna. Och, inte minst viktigt, mentalt förberedda, vilket är ett enormt gott betyg till samtliga inblandade.

Det gick till förlängning.

Vad jag såg var faktiskt klasskillnad, pojkar mot män. Det är rätt sällan jag har sett Hammarby på detta sätt, att så instinktivt åka iväg och bara, ja, faktiskt krossa ett motstånd av hyfsad kaliber. Det var inte som när Sebastian Eguren lade straffen mot Fredrikstad, eller vändningarna med Marti Cifuentes, det var bättre och tryggare än så.

Finns skäl att sätta betyg på det som Hammarby gjorde ikväll? Visst, självklart. Jag sätter en 3:a. Varför så lågt? Motståndet var halvdant. Vi skall vidare!

Apropå planeterna, ni måste alla lyssna på, eller allra helst läsa, den fenomenale poeten Gunnar Hardings dikt med titel just ”Planeterna”. Den har med drömmar att göra, men också vardagar. För vad vi fick ta del av var toppklass.

Fanns tvekan, fanns tvivel? Självklart. Det måste alltid finnas tvivel. Vilka vore vi annars som människor!

På som det visade sig en helt horribel gräsmatta, trots att det inte regnat alltför mycket, körde Hammarby över ett lag som väl är vant vid vädret, vid blött, halt och gnejsigt, men här kom ett Hammarby som ni inte riktigt räknat med, som slet, som spelade VÅRT spel även i floden i första halvlek.

Hammarby ägde detta dubbelmöte. Det var inget superdrag att ställa ut Besara i första matchen, men prepare, vi kommer till ett mer än darrigt Rosenborg i höst!

Mikael Stahre? Andnöd, berusning? Någonstans gillar jag de här gamla experterna som sitter med nya, och inte riktigt fixar det.