Krönika: Fotboll och fotbollskultur

Samtidigt som Mestalla förvandlats till kickboxingring och kamerorna registrerar, för hela världen att se - hur spelarna gör bort sig, utspelar sig ett helt annat scenario på Anfield. Matchen är slut och Liverpool har gått vidare. I svensk teve babblar kommentatorerna på och studion tar snabbt över. Det som händer på stadion som vi som ser på tv inte får ta del av är att Liverpoolfansen och Barcafansen sjunger You'll Never Walk Alone tillsammans och applåderar sina lag och varandra. När jag läser om det efteråt, och det beröm som skickas kors och tvärs mellan de olika supportrarna på nätet får jag gåshud och blir oerhört stolt över alla supportrar på matchen. Lika stolt som jag är över laget på plan som vunnit över regerande mästarna.

Såhär efteråt börjar jag fråga mig själv saker. T.e.x. varför inte sådana bilder kablas ut i Svensk tv? Varför man inte får läsa om dylika fotbollshändelser. Bra fotboll och fotbollskultur. Som den ska vara. Istället är det bilder på spelare som pucklar på varanda och är det inte det så är det bilder på supportrar som löper amok på någon italiensk stadion och matcher inför tomma läktare. Man kan inbilla sig själv att det känns priviligierat att se en match med tomma läktare, men det privilegiet är inget mot den känsla och stämning som ramade in Liverpool -Barcelona. Där har vi ett privilegium. Vad är det som skiljer fotbollskulturerna åt? Hur blir läktarkulturen och fotbollen den fest den ska vara och inte ett krig där fienden förtjänar allt ont? Det enda bra svar jag kan komma på är dels en positiv atmosfär och dels respekt för varandras kamp på planen. För de om sitter på läktarna och för de som är på planen handlar det väldigt mycket om kollektiv psykologi och det kan då svänga oerhört snabbt, från glädje till ilska, från ilska till hat, från hat till våld. Den positiva atmostfären och respekten är på inget sätt självklar, utan bör erövras och återerövras.

Det rätt nyligen startade initiativet "Reclaim the Kop" handlar om Liverpools starka tradition av en fröjdig läktarkultur, med fyndiga sånger, vass humor och helhjärtat stödjande av laget, oavsett om det är mot Barcelona i Champions League eller Sheffield United i Premier League. Det är ett projekt som jobbar mot tomma stolar, åskådare som sitter tysta och glor eller enbart kritiserar, och för att läktarkulturen på Anfield ska fortsätta vara unik. Liverpoolsupportrarna ger allt de kan för sitt lag och kräver inte mindre än så från sitt lag. 

Den positiva atmosfär som skapas smittar otvivelaktigt av sig på alla som kommer i dess närhet och det är otänkbart att liknande scener som på Mestalla hade kunnat utspela sig på Anfield i tisdags. Det fanns liksom inte en möjlighet till något sånt. De engelska supportrarna har sin historia men det verkar nu som att man jobbat fram en helt annan grund för läktarkultur om man jämför med Italien. Ska det till att man ska försöka lära sig av sina misstag, för hundraelfte gången, eller handlar det om att initiativ tas för att skapa en positiv atmosfär kring matcherna? Jag vet inte vad som bör göras när det gäller sådana händelser som drar fotbollen i smutsen - i Italien och senast i Valencia, men jag vet att det finns mycket att lära från fenomenet med alla Reds och Culés i tisdags på Anfield. Och ingen i hela världen kan övertyga mig om att det känns bättre att exempelvis kasta flaskor på motståndare än att sitta på en läktare som the Kop och sjunga tillsammans med motståndarfansen, oavsett om det egna laget vinner eller förlorar.